(Obs: bild lånad från nätet)
Första gången jag såg en lappuggla var i ett träd nedanför Bosse och Marias stuga i Ryssbält. Den satt i en stor tall, på en kraftig gren ett par decimeter från stammen. Tallen som ugglan hade valt som utkiksplats, står i en blandskog i närheten av ett öppet fält, där säkert tillgången på sork är god.
När jag gick fram mot trädet....
och kanske var 10 meter ifrån, så vände ugglan sitt stora huvud och tittade storögt på mig (och i detta sammanhang har ordet storögt verkligen en bokstavlig betydelse). De skarpa ögonen gav mig en känsla av vemod eller sorgsenhet, något som säkert bara var ett utslag av mina egna projektioner. Varför skulle lappugglan egentligen vara sorgsen? Djur har nog inte ett känsloliv som vårt och det är så lätt att förlägga egna känslor i djurens uttryck och gestalt. Som om vi vill att djuren ska ha känslor precis som vi, kanske för att på så sätt minska vårt främlingskap inför dem och göra deras beteenden mera förståeligt. Många använder sina hundar på det sättet, genom att tolka in olika känslouttryck i hundens ögon, mimik och rörelsemönster, blir det möjligt att kommunicera med hunden, på samma sätt som med människor. Det är nog därför hunden är människans bästa vän, en som alltid finns där med den rätta responsen, någon som förstår och alltid lyssnar. Den perfekta partnern.
Jag såg direkt att det var en lappuggla, Strix Nebulosa Lapponica, även om jag tidigare bara sett den i böcker och på naturfilm i TV. Huvudet, stort med sina karaktäristiska tvärgående ränder, den gula näbben och den yviga fjäderdräkten.
Jag närmade mig trädet försiktigt ytterligare några meter och såg på ugglan genom kikaren. Kikarens förstoring gav ugglans ögon ännu större proportioner och tillsammans med den inträngande blicken, gjorde den ett så starkt intryck på mig att jag ryggade tillbaka. Det slog mig plötsligt att denna stora fågel när som helst kunde angripa mig och jag blev en aning skrämd och kände mig skyddslös och utsatt. Men den hastigt uppkomna rädslan dämpades snart av det lugn och den stillhet som fågeln utstrålade. Det kändes som om jag plötsligt fått kontakt med något ursprungligt, en helig relik från tidernas begynnelse. Ugglan satt tyst och tryggt, vände sitt huvud fram och tillbaka, som om huvudet kunde vändas i 360 grader utan problem och jag blev varse ugglans möjligheter att ha överblick runt omkring sig, utan döda vinklar.
Jag förundras av ugglans darwinistiska tillblivelse. Tänk att ett djur kan utvecklas genom slumpen till en sådan perfekt anpassad form; två ögon som är tillräckligt stora för att ge bra mörkerseende, ett tillräckligt stort huvud för att ögonen ska rymmas bredvid varandra och en utomordentligt rörlig nacke. Allt hänger ihop i en naturlig och logisk kedja som det naturliga urvalet skapat.
Jag tror inte att ugglan tänker. I varje fall tror jag inte det, eftersom tänkande behöver ett jag och en förmåga till att uppleva sig själv skild från omgivningen. Att tänka innebär att dela upp saker, att se skillnaden mellan olika objekt i tillvaron och reflektera över den skillnaden. En uggla gör inte det. Hon lever i tillvaron och låter stimuli från omgivningen styra sitt beteende, även om hon naturligtvis har ett minne som gör att hon kan dra vissa slutsatser av det som händer. En gammal uggla är säkert betydligt klokare än en ung. För det behöver den inte kunna tänka.
Jag undrar om ugglan, i sin tanklösa tillvaro, alltid befinner sig i ett meditativt tillstånd. Meditation innebär ju, i de flesta tekniker, att stanna upp tankeflödet och låta huvudet bli tomt på reflektioner och kognitiva sinnesupplevelser. I så fall uttrycker inte ugglans ögon sorgsenhet, som jag först trodde, utan den visar mig snarare en icke-värderande blick, en öppenhet för allt som finns, en stillhet som varken talar om glädje, ledsenhet eller någon annan mänsklig känsla. En kontakt mellan djur och människa ”på språkets tröskel” som Martin Buber beskriver det. Möjligheten för en människa att få kontakt med naturen, djuren eller det andliga, med samma typ av jag-du relation som mellan två människor som betraktar varandra som subjekt. En relation som är språklös men ändå ger en möjlighet till kommunikation, låt vara en översinnlig sådan.
Ugglan satt kvar där hela dagen, i skuggan och i väntan på kvällens skymning. Den visade ingen stress, satt stilla och tittade sig lugnt omkring. Strax innan mörkret började sänka sig och jag besökte den för sista gången, kom rädslan smygande över mig igen. Jag kom återigen att tänka på ugglan som ett rovdjur och att den kunde gå till anfall och slå mig i huvudet. Blotta tanken på det fick mig att rysa.
Jag har alltid varit rädd för fåglar som flyger runt mitt huvud. Rädslan har varit så stark att man kan kalla det för en fobi och jag har burit med mig den sedan jag var barn, då en speciell händelse fick en traumatisk betydelse för mig.
I närheten av det hus jag växte upp fanns en liten skog. Bortanför skogen fanns en liten havsvik där vi förvarade vår lilla båt, en träbåt som vi kallade jollen. För att ta sig till bryggan där båten låg var man tvungen att gå en stig genom denna skog. Skogen var en slyskog, tät och igenvuxen av al, sälg och vide, med bara några få inslag av större träd. Den var naturligtvis mycket större och omfångsrik då jag var barn än hur jag skulle uppleva den nu i vuxen ålder.
I skogen häckade björktrastar, denna skrikiga och osköna fågel som få människor uppskattar. Likt andra fåglar är trastar aggressiva när de häckar eller när ungarna är nykläckta och de drar sig inte för att anfalla alla mänskliga intrång i deras revir.
Vi detta tillfälle var jag på väg till bryggan och jag kanske var 7 eller 8 år. Kanske var det en av de första gångerna som jag skulle gå till bryggan helt ensam, utanför mitt vanliga revir, som låg nära hemmet. Kanske var det därför som händelsen blev så betydelsefull för mig. Promenaden var en mina första steg från tryggheten ut i det spännande men också farliga.
När jag kommit en bit in i skogen, där avståndet var lika stort om jag vände tillbaka eller fortsatte framåt, hörde jag plötsligt trastarnas kraxande. De överraskade mig och kom flygande från alla håll och som små bombplan dök de ner mot mitt oskyddade huvud och släppte sin dödliga vitaktiga avföring. Jag fick panik och börjar springa efter stigen medan trastarna fortsatte allt intensivare med sina precisionsbombningar, och de blev efterhand allt pricksäkrare. Till slut, när en trast gjorde ett anfall och dök rakt emot mig och kom flygande så nära att jag trodde att den ska landa på mitt huvud, träffades jag av en vit äcklig skitbomb som prickade mitt högra öga och skvittrade över hela ansiktet ända fram till örat. Jag minns att jag fylldes av skräck och äckel i sådan stor omfattning att hjärtats bultande i kroppen tills slut nästan överröstade trastarnas tjatter. Så här i efterhand förstår jag att min upplevelse av skräck var mycket stark, att jag kände mig fullständigt förlorad, skyddslös men också kränkt över att bli nedsmutsad och skändad. Jag blev utsatt för ett övergrepp och jag har aldrig förlåtit trastarna sedan dess.
Mitt i skogen insåg jag att jag måste vända och jag sprang allt vad jag kunde tillbaka hem igen (till en tröstande mor). Men rädslan för flygande fåglar i närheten av mitt huvud har jag haft kvar sedan dess. Jag har undvikit att gå iland på skärgårdsöar med häckande fisktärnor och alltid haft ett öga upp mot himlen när måsar cirklat runt mig.
Ugglan aktiverade en rädsla som funnits hos mig i drygt 40 år. Men samtidigt fick ugglans lugna uppenbarelse en stark positiv påverkan på mig. Jag insåg att ugglor inte behöver vara rädda för trastar och att sitta nära denna stora fågel gav mig kraft, kanske fick jag äntligen det stöd jag behövde för att bearbeta min fobi.
Ugglan satt helt lugnt på grenen, den tittade bort och vände ryggen mot mig.
Jag uppfattade det som en gest av tillit.
Jag såg direkt att det var en lappuggla, Strix Nebulosa Lapponica, även om jag tidigare bara sett den i böcker och på naturfilm i TV. Huvudet, stort med sina karaktäristiska tvärgående ränder, den gula näbben och den yviga fjäderdräkten.
Jag närmade mig trädet försiktigt ytterligare några meter och såg på ugglan genom kikaren. Kikarens förstoring gav ugglans ögon ännu större proportioner och tillsammans med den inträngande blicken, gjorde den ett så starkt intryck på mig att jag ryggade tillbaka. Det slog mig plötsligt att denna stora fågel när som helst kunde angripa mig och jag blev en aning skrämd och kände mig skyddslös och utsatt. Men den hastigt uppkomna rädslan dämpades snart av det lugn och den stillhet som fågeln utstrålade. Det kändes som om jag plötsligt fått kontakt med något ursprungligt, en helig relik från tidernas begynnelse. Ugglan satt tyst och tryggt, vände sitt huvud fram och tillbaka, som om huvudet kunde vändas i 360 grader utan problem och jag blev varse ugglans möjligheter att ha överblick runt omkring sig, utan döda vinklar.
Jag förundras av ugglans darwinistiska tillblivelse. Tänk att ett djur kan utvecklas genom slumpen till en sådan perfekt anpassad form; två ögon som är tillräckligt stora för att ge bra mörkerseende, ett tillräckligt stort huvud för att ögonen ska rymmas bredvid varandra och en utomordentligt rörlig nacke. Allt hänger ihop i en naturlig och logisk kedja som det naturliga urvalet skapat.
Jag tror inte att ugglan tänker. I varje fall tror jag inte det, eftersom tänkande behöver ett jag och en förmåga till att uppleva sig själv skild från omgivningen. Att tänka innebär att dela upp saker, att se skillnaden mellan olika objekt i tillvaron och reflektera över den skillnaden. En uggla gör inte det. Hon lever i tillvaron och låter stimuli från omgivningen styra sitt beteende, även om hon naturligtvis har ett minne som gör att hon kan dra vissa slutsatser av det som händer. En gammal uggla är säkert betydligt klokare än en ung. För det behöver den inte kunna tänka.
Jag undrar om ugglan, i sin tanklösa tillvaro, alltid befinner sig i ett meditativt tillstånd. Meditation innebär ju, i de flesta tekniker, att stanna upp tankeflödet och låta huvudet bli tomt på reflektioner och kognitiva sinnesupplevelser. I så fall uttrycker inte ugglans ögon sorgsenhet, som jag först trodde, utan den visar mig snarare en icke-värderande blick, en öppenhet för allt som finns, en stillhet som varken talar om glädje, ledsenhet eller någon annan mänsklig känsla. En kontakt mellan djur och människa ”på språkets tröskel” som Martin Buber beskriver det. Möjligheten för en människa att få kontakt med naturen, djuren eller det andliga, med samma typ av jag-du relation som mellan två människor som betraktar varandra som subjekt. En relation som är språklös men ändå ger en möjlighet till kommunikation, låt vara en översinnlig sådan.
Ugglan satt kvar där hela dagen, i skuggan och i väntan på kvällens skymning. Den visade ingen stress, satt stilla och tittade sig lugnt omkring. Strax innan mörkret började sänka sig och jag besökte den för sista gången, kom rädslan smygande över mig igen. Jag kom återigen att tänka på ugglan som ett rovdjur och att den kunde gå till anfall och slå mig i huvudet. Blotta tanken på det fick mig att rysa.
Jag har alltid varit rädd för fåglar som flyger runt mitt huvud. Rädslan har varit så stark att man kan kalla det för en fobi och jag har burit med mig den sedan jag var barn, då en speciell händelse fick en traumatisk betydelse för mig.
I närheten av det hus jag växte upp fanns en liten skog. Bortanför skogen fanns en liten havsvik där vi förvarade vår lilla båt, en träbåt som vi kallade jollen. För att ta sig till bryggan där båten låg var man tvungen att gå en stig genom denna skog. Skogen var en slyskog, tät och igenvuxen av al, sälg och vide, med bara några få inslag av större träd. Den var naturligtvis mycket större och omfångsrik då jag var barn än hur jag skulle uppleva den nu i vuxen ålder.
I skogen häckade björktrastar, denna skrikiga och osköna fågel som få människor uppskattar. Likt andra fåglar är trastar aggressiva när de häckar eller när ungarna är nykläckta och de drar sig inte för att anfalla alla mänskliga intrång i deras revir.
Vi detta tillfälle var jag på väg till bryggan och jag kanske var 7 eller 8 år. Kanske var det en av de första gångerna som jag skulle gå till bryggan helt ensam, utanför mitt vanliga revir, som låg nära hemmet. Kanske var det därför som händelsen blev så betydelsefull för mig. Promenaden var en mina första steg från tryggheten ut i det spännande men också farliga.
När jag kommit en bit in i skogen, där avståndet var lika stort om jag vände tillbaka eller fortsatte framåt, hörde jag plötsligt trastarnas kraxande. De överraskade mig och kom flygande från alla håll och som små bombplan dök de ner mot mitt oskyddade huvud och släppte sin dödliga vitaktiga avföring. Jag fick panik och börjar springa efter stigen medan trastarna fortsatte allt intensivare med sina precisionsbombningar, och de blev efterhand allt pricksäkrare. Till slut, när en trast gjorde ett anfall och dök rakt emot mig och kom flygande så nära att jag trodde att den ska landa på mitt huvud, träffades jag av en vit äcklig skitbomb som prickade mitt högra öga och skvittrade över hela ansiktet ända fram till örat. Jag minns att jag fylldes av skräck och äckel i sådan stor omfattning att hjärtats bultande i kroppen tills slut nästan överröstade trastarnas tjatter. Så här i efterhand förstår jag att min upplevelse av skräck var mycket stark, att jag kände mig fullständigt förlorad, skyddslös men också kränkt över att bli nedsmutsad och skändad. Jag blev utsatt för ett övergrepp och jag har aldrig förlåtit trastarna sedan dess.
Mitt i skogen insåg jag att jag måste vända och jag sprang allt vad jag kunde tillbaka hem igen (till en tröstande mor). Men rädslan för flygande fåglar i närheten av mitt huvud har jag haft kvar sedan dess. Jag har undvikit att gå iland på skärgårdsöar med häckande fisktärnor och alltid haft ett öga upp mot himlen när måsar cirklat runt mig.
Ugglan aktiverade en rädsla som funnits hos mig i drygt 40 år. Men samtidigt fick ugglans lugna uppenbarelse en stark positiv påverkan på mig. Jag insåg att ugglor inte behöver vara rädda för trastar och att sitta nära denna stora fågel gav mig kraft, kanske fick jag äntligen det stöd jag behövde för att bearbeta min fobi.
Ugglan satt helt lugnt på grenen, den tittade bort och vände ryggen mot mig.
Jag uppfattade det som en gest av tillit.
Läs mer »
1 kommentar:
Jag blir rörd och berörd av din berättelse.
Skicka en kommentar