fredag, juni 29, 2007

Mahlerkvällarna

Mahlerkvällarna är ett förhållningssätt
som ställer krav på sin lyssnare.

Gustav Mahler menade ”att en symfoni måste vara som världen. Den
måste omfatta allt.” Detta uttalande gjorde Mahler när han befann sig
i Helsingfors 1907 och samtalade med Jean Sibelius. Sibelius var
inte lika storslagen i sina åsikter om sin musik.

Författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg har skrivit många
initierade essäer och artiklar om Gustav Mahler. Malmberg liknar
Mahlers symfonier med författarna Broch, Mann och Prousts omfattande
romanbyggen.

När jag med jämna mellanrum lyssnar på Mahlers symfonier upplever
jag en form av utvidgning av mina tankar och känslor och jag kan
plötsligt börja darra. När man bestämmer sig för att lyssna på hans
symfonier så måste man vara inställd på att ha gott om tid och orka
koncentrera sig. Det kan vara en prövning för den moderna människan som tenderar att nöja sig med sammanfattningar.

Mahlers symfonier är ofta över en timme i speltid och det intressanta är att de mest kända dirigenterna kan i sina inspelningar tolka partituren så att det skiljer tiotal minuter i bara en sats.

Han skrev nio symfonier, den tionde blev ofullbordad. Även sångcykeln,
Dad lied von der Erde har symfoniska drag.
Jag kommer längre fram återkomma till Mahler och hans musik, men jag
vill avsluta den här texten med en dikt inspirerad av hans sjunde symfoni.

Balansblicken: Den sökande
Hela mitt behov av liv.
Tar emot. Stretar emot.
Mahlerkväll. Hans sjunde symfoni.

När man väl har kommit in i denna
mångfaldssymfoni märker man det
Som att betrakta ett träd och lyssna på
hjärtats lärdomsslag.

Varför inte äppelträdet och Farfars
hundrasjuårsdag?

torsdag, juni 28, 2007

Flugornas herre

Först så sitter han med en stor cigarr i munnen, läsande Financial Times. Den snygga kostymen placerar honom som en rik affärsman, kapitalisten förkroppsligad.

Sedan klär han av sig och byter om till militärkläder med kamouflagefärgat tyg och grova skor.Under tiden ett tal av Bush där han utgjuter sin krigspropaganda om Mellanöstern och terroristjakten.



På ett tiotal pedistaler av avsågade björkstammar ligger föremål övertäckta med svarta skynken. Miltären blir helt galen av talet och till tonerna av hårdrockens ”kill all the motherfuckers” tar han ett svärd och slänger iväg de svarta skynkena, och avtäcker därmed fårskallar som ligger därunder. Symboliken över krigets dödande är övertydligt.



Sedan vaknar han upp som ur en trance och förtrollningen är bruten. Skuld och ånger över vad han gjort väcks till liv. En promenad på vattnet över museidammen associerar till Jesus och det hela avslutas med korsets symbolik; döden, återuppståndelsen och syndernas förlåtelse.



Hela föreställningen får en oväntad komplikation. På grund av ett upphaussat mediaintresse har ett stort antal fotografer och tv-filmare anlänt till platsen. Dessa fotografer blir helt tokiga av den fantastiska möjligheten att få en bra bild på något sensationellt, något som kan fylla morgondagens förstasida.

Fotograferna samlas i en stor klunga runt konstnären och de glömmer helt att det finns en publik som också vill se och som nu blir skymda av deras breda ryggar. De springer, de ligger, de kryper och flockas runt militären som går och svingar sitt svärd.

Plötsligt förstår jag att dessa fotografer är flugorna, som också ingår i föreställningen. Flugorna som alltid svärmar kring döda människor och djur, i alla krig och i alla hemska händelser över hela jorden. Denna performance hade inte varit vad den varit utan medias intresse, flugorna som flockas runt en sockerbit.

Jag undrar vad dessa fotografer tänker på när de smattrar med sina kulsprutekameror och låter blixtrarna spegla sig i svärdets blanka yta. Ärligt talat tror jag inte att de tänker alls.
Lika lite som flugan tänker som sätter sig på den blodiga fårskallen.

Några dagar efter denna antivåldsperformance blir konstnären själv anklagad för att ha brukat våld mot en kvinnlig väktare. Troligtvis är han oskyldigt utpekad, ett offer för det utbredda väktarvåldet.

Eller så kanske konstverket trots allt var ett självporträtt, precis som alla konstverk brukar vara.

tisdag, juni 26, 2007

Småskraken



Nu får gubben göra sitt. Skönt att få vila en stund



Men, var tog han vägen?



Ja, var tog han vägen?



Bäst att se efter.

måndag, juni 25, 2007

Doors, Lundell och 60-talet

Det är 1969.
Jag sitter hemma hos Kenneth och vi lyssnar på Doors. Vi är båda inne i den psykedeliska stämningen, röker cigaretter och dricker mellanöl. Hans pappa är alkoholist och kommer in i rummet och tigger en öl. Kenneth säger att ”ok, du får en öl om du slår en kullerbytta på golvet”. Pappan försöker göra det, men klarar det inte riktigt utan faller klumpigt på golvet. Kenneth skrattar och ger honom ändå en öl, och ber honom att försvinna.

Under tiden sjunger Jim Morrison ”Break on through to the other side”. Doors depressiva stämning lägger sig tillsammans med cigarettröken som en ridå över rummet. Vi sitter på golvet och mellan oss ligger porrtidningar. Kenneth är välförsedd och har nästan en full garderob med denna tonårslitteratur, vilket gör honom omåttligt populär i kamratkretsen.
Vi fyllnar till och det går mot kväll och vi har inget mål med vad vi gör.

Kenneth och jag hade hållit ihop sedan första klass. Men det var stor skillnad mellan våra föräldrar. Kenneth var den som styrde hemma och hans föräldrar hade ingenting att säga till om. Tvärtemot vad som är normalt fick föräldrarna be sonen om lov att göra saker och ting. Inte gjorde det saken bättre att alkoholismen fick allt starkare fäste hos pappan. Kenneth föraktade hans svaghet och skrek åt honom, förnedrade honom.

Som 14-åring förstod jag inte det jag såg. Jag skrattade tillsammans med min kompis och tyckte att det var bra att ha ett ställe där vi kunde dricka öl. Jag hade inget medlidande med Kenneth och hans pappa, kanske för att jag hade nog med mig själv och min egen utveckling. Nu så här långt efteråt känns det fruktansvärt.

Självklart fick Kenneth det svårt, vi tappade kontakten och jag vet att han blev alkoholiserad som sin far. Han dog i en alkoholrelaterad olycka innan han fyllt 30. Han blev ungefär lika gammal som Jim Morrison.

Fortfarande har jag svårt att lyssna på Doors. Deras musik är för evigt sammankopplad med besöken hemma hos Kenneth, den depressiva och tragiska stämningen i hemmet och mina egna känslor av missmod mitt i tonårsperioden.

Jag får lite av samma känsla när jag på midsommarafton lyssnar på Ulf Lundells sommarprogram, där han verkligen gör skäl för namnet nostalgiker. Hela hans program cirklar kring 1967, det år som var höjdpunkten inte bara på hans liv utan på hela sextiotalets omvälvande revolution. Han verkar tycka att det mesta har gått utför sedan dess.

Jag tänker på Jan Stenmark som skriver följande till en interiör från ett vardagsrum på 60-talet, med Beatles i tv-rutan; ” Vad är det egentligen för liv man lever när 1967 känns mindre avlägset idag än det gjorde – 69 ?

söndag, juni 24, 2007

Konsten att rulla ihop ett träd



En konstnär tar ett träd, en svensk asp och sågar det i bitar. Bitarna sätter han sedan ihop med genomgående bultar, i samma ordning som trädet en gång var. Han börjar med roten som är uppgrävd i sin helhet och fortsätter med stammen, ut i de minsta grenarna. När trädet är uppdelat och sammanfogat med bultarna, viker han ihop hela trädet till ett runt nystan. Det hopvikta trädet får en form som påminner om en mussla.

Under trädet finns en vagn med två hjul, som gör att trädet kan transporteras iväg till ett annat ställe. Där kan det stympade trädet vikas ut i sin helhet, och återskapas. Precis som en gång Frankenstein återskapades av hopfogade människodelar.



Konstverket är helt enormt och finns att beskåda i Museiparken, utförd av Emiel Van Straalen från Nederländerna, och är ett verk som ingår i den pågående Luleå sommarbiennal.

För mig symboliserar konstnärens åverkan på denna asp, vår moderna civilisations innersta kärna. En ständig önskan att omvandla naturen och återskapa den i nya former. Och i och med denna dekonstruktion förvandlas naturen - här i form av ett levande träd med förmåga att växa - till ett dött objekt, som bara kan utvecklas genom nya tekniska lösningar.

Jag har i ett tidigare inslag skrivit om ingenjörernas framfart på jorden; utvecklandet av enorma tekniska konstruktioner som förändrar naturliga system och till slut skapar oförutsedda naturkatastrofer. I flera kommentarer uttrycktes ilska över detta angrepp på en yrkesgrupp, och man påstod att ingenjörerna vara helt oskyldiga. Istället ansågs politiker och ekonomer vara de skyldiga. Eller så jag, som paddlar en kajak av miljöovänlig plast.

Låt mig klargöra, alla är vi skyldiga!
Vi är skyldiga på grund av att vi lever.
Varje dag som vi äter, vare sig det är djur eller grönsak, så lever vi på naturens bekostnad. Och om jag bor i ett hus, har en gång den naturliga marken skövlats och grävts bort för att ge plats för betong och träkonstruktioner. Så är det och det kallas med ett gammalt ord för arvssynden; ingen kan, och har någonsin kunnat, leva oskyldig.

Det är när man tror att man är oskyldig, som det kan bli farligt.
Det är bara om man kan känna skuld över vad vi gör som vi kan besinna oss. Var går den slutliga gränsen för vår vilja att dela upp tillvaron i smådelar, och sedan sätta ihop den igen med hjälp av skruvar, bultar, brickor och muttrar?

Gränsen finns där. Kanske där konstruktionerna skapar mer död och förtvivlan, än den lycka den förväntades skapa.

Och den hopvikta aspen kommer aldrig mera att leva.
Trots att den med god ingenjörskonst, kan vikas ut och se ut som den vore hel igen.

En midsommarafton vid Norrbottenskusten



Människorna är på plats i stugorna. Sorlet från dem är fortfarande lågt när deras fötter söker sig ut i det solglittriga vattnet.
Brisen från havet är lätt och för med sig en doft av fisk. Många gånger har jag känt denna fisklukt från havet utan att förstå varför.



Drillsnäppor och sädesärlor samsas på stranden. I fågelholken har blåmesen tagit flugsnapparens boplats. Ungarna tycks snart redan vara färdiga att möta världen.



Dagen lyser mest i blått, grönt och gulvitt och ger en föraning om den mättade grönska som är på gång.

Sorlet från en stuga ökar. Det har en annan och mer ojämn rytm än det från det kluckande havet. Snapsarna börjar göra sitt.



Midsommar och förväntan. Den vedeldade bastun väntar på sina manliga besökare. Därefter ett sorl och rytm allt mer fjärran havets. Det är midsommarafton.

onsdag, juni 20, 2007

Skolvärlden

De satt där, litet fåordiga, men förväntansfulla
och på väg att erövra erfarenheter.
Barnens erfarenheter är viljans ansikte.

Det har ringt ut.
På marken ligger en skrivbok
och ett gammalt språk.

Hussvalornas hissnande byggnadskonst
får på nytt förtroende.
Lokala regnskurar träffar den här skolgården.

Det fortsätter att ringa ut.
Och nya erfarenheter eskalerar.
Det kan vara ödsligt med sommarlov.

måndag, juni 18, 2007

Tallen på Lillgaika



Ibland blir jag ödmjukare än annars, inser att min levnadsbana är kort, mina avtryck snart glömda och att jag ska återgå till mull.

Lillgaikas övre del är fylld av gammal skog. Hit dit skogsmaskinernas sågklingor inte har nått. Kungen av de gamla står strax nedan toppen. Om tallar kunde tala så skulle denna vitt förgrenade fura ha mycket att förmedla där den står och blickar ut över sjön Uddjaure och fjällen i nordväst.



Nu är den tyst. Just det kanske är dess styrka. Den äger visdom nog med sitt vara prövad av ett hårt klimat och en obändig livskraft. Den låter sig inte omfamnas. Jag får lite på avstånd söka bli en del av den. Dess storhet kan jag aldrig omfatta, men trygg och upplyft blir jag i dess närvaro.

söndag, juni 17, 2007

På tal om grönska



Jag hade gärna låtit tiden stanna upp i detta ögonblick. Försommarens skira grönska är så behaglig och lugnande till skillnad mot högsommarens mättade grönska, så tung och påträngande.
Ungefär som att vara behagligt mätt efter en god middag med röding och kokt potatis, jämfört med känslan efter en paltmiddag, med stekt fläsk och smör, och där man trots att man redan var mätt, la upp två paltar till bara för att det var så jävla gott.
Mättnaden efter en sådan paltmiddag är högsommargrönskan.

Jag vet att många inte håller med mig. Men varför ska man hålla med varandra? Är det inte mer intressant med olika åsikter än konsensus?

Ibland brukar jag lyssna på politiska diskussioner.
Att tycka olika är själva meningen. Men man ska helst inte ha samma bokstav om man tycker olika. V ska tycka lika som V och S ska tycka lika som S. Fp och Kd ska tycka nästan lika men inte helt lika. C ska vara mer mättat gröna än miljöpartiet, mer åt högsommarhållet.

I förra årets valrörelse ändrade plötsligt M spelreglerna. M började helt enkelt att tycka lika som S, fast saker som S tyckt tidigare. ”Vi måste tänka på era väljare också” sa M och blev ett arbetarparti som värnade LO och löntagarna. ”Arbete åt alla” hette det men nu från höger och inte från vänster.

M har förstått att om två personer tycker olika, den ene har ståndpunkten A och den andre ståndpunkten B, då går det egentligen inte att få någon verklig förändring eftersom A och B är bara två sidor av samma mynt. Och någon större skillnad mellan S och M har det aldrig varit, trots att de alltid tyckt olika i alla frågor. Det är först när man för in alternativ C som det blir en verklig förändring.

Numera tycker M samma som S tyckte förut.
Alternativ C. Smart.

fredag, juni 15, 2007

Grågrönt



Två veckors strålande klar himmel är över. +25c blev plötsligt +9c och blågrönt blev till grågrönt.Vi kan stilla oss, gå ner i varv.

Gnällspikar och olyckskorpar klagar redan andra dagen regnet faller som om dessa blågröna solgassiga dagar aldrig har existerat.

Personligen blir jag glad och upplyft, då det fortfarande tycks vara någon sorts ordning på väder och klimat. Jag kan vandra med raska steg utan att svettas. Jag ta ta in försommargrönskans alla dofter, förstärkta av vätan. Jag andas lättare sedan allt pollendamm har spolats bort av regnet.



Tack för de grågröna dagarna. Tack för variationerna och kontrasterna i väderbilden. Nog får vi många blågröna dagar framöver. De blir något att längta till och uppskatta. Under tiden, ta vara på det grågröna. Skönheten har fler ansikten än vi tror.

onsdag, juni 13, 2007

Försommar



Det är försommar. Ett härligt ord, fylld av associationer; gula maskrosängar, studentvita klänningar, ljumma kvällar och ljus dygnet runt. Ingen vill gå och lägga sig i tid, inte ens jag. Om det redan är så här härligt, hur kommer då inte sommaren att bli?

Försommar, sommar och högsommar. Det som är skirt och ytligt skall fördjupas; färgerna bli allt mer mättade, växterna allt grövre och frodigare, fåglarna kläckas och bli flygga. Allt utvecklas under en kort period, når sin höjdpunkt för att sedan vända och gå åt andra hållet.

Men det finns inga tydliga gränser eller övergångar mellan det ena eller det andra. När är försommaren över och när har sommaren tagit vid? Plötsligt befinner man sig i nästa period utan att man riktigt märkte hur det gick till.

Precis som med mitt eget liv.
Försommaren; Jag träffar min sambo, vi bildar bo med lånade möbler, skaffar barn och ser till att dom växer upp, lär sig skriva och räkna. Ljuset lyser även på natten.
Sommaren; En går på mellanstadiet, en på högstadiet och den tredje börjar gymnasiet. Vår familj lever stabilt omgärdad av hus, stuga, båt och vänkrets. Dagarna blir allt kortare.
Högsommaren; Barnen är flygga och börjar flytta hemifrån. De skaffar boställen, partners och inleder egna årstider. Mörkret faller allt tidigare på kvällarna.

Och när gick den ena perioden över i nästa? Varför la jag inte märke till övergångarna så att jag fått sörja dem på ett naturligt sätt. Tänk om alla livets olika årstider ackumulerat en stor sorg som är obearbetad, och som inom en snar framtid aktualiseras och pockar på uppmärksamhet; vad blev det av mitt liv? och var tog allt vägen?



Under tiden, i avvaktan på den stora sorgen försöker vi göra om i trädgården. Bygga en ny altan, göra en ny gång till förrådet och lägga plattor, såga ner häggen och plantera fyra meter häck. Det känns nytt och fint, nästan som början på en ny epok.

Kanske man kunde ställa sig helt utanför alla dessa indelningar av tiden i olika perioder och epoker. Ingenting har en början och ingenting har ett absolut slut.

Allt är ett flöde, tänker jag samtidigt som min sambo vattnar den nya häcken och sprutar vatten med slangen. Men plötsligt skruvar hon åt kranen och vattnet stängs av. En sista droppe lämnar munstycket, ramlar till marken och sugs sakta in i jorden.
Dit ska vi alla en gång, tänker jag. Hoppas ändå att det dröjer..

tisdag, juni 12, 2007

Äppelblom



Blåmesen blir vit
inne i äppelträdet.
Jag känner ingen avund
och närmar mig istället
humlans storlek som
besatt av blommans åtrå
fastnar i psykosens oåtkomliga värld.

Med hjälp av Mahler och Bachelard
kommer vi tillbaka
och lövens lugnande
gröna övergående pakt
får mig att öppna ordboken
och utan beräkning stannar
jag framför ”kardinaldygd”.

Detta är Platons fyra grundläggande
dygder: Vishet, Tapperhet, Självbehärskning
och Rättvisa.
Hur långt har jag egentligen kommit
om man räknar antalet sidor?

måndag, juni 11, 2007

Platsen



Här vill jag vila, levande som död.
Hur det än blir med det senare är det här en av de platser jag ofta längtar till, Ganjaureudden.
Vandringarna hit andas alltid förväntan och återfödelse.



Detta är platsen för många möten genom åren, små som storslagna.
Drillsnäppans spel längs med vattenlinjen. Älg och ren som samsas med min närvaro.
På vandringarna stöter jag ofta upp tjäder och ripa.
Ofta spejar jaktfalken över mig lite irriterat när jag kommer alltför nära boplatsen.
En gång kretsade en gammal havsörn förbi. De annars mäktiga jaktfalkarna framstod plötsligt som små flugor i örnens närvaro.



Idag är det nog den varmaste gången. Vattnet ligger magiskt stilla. Inte en tillstymmelse till solblänk i vatttnet trots en stekande sol.
Förtrollad av värmen är naturen nästan tyst. Bara en bergfink och en rödstjärt bryter då och då tystnaden.

Ibland brukar jag säga att det här är den bästa gången. Här finns ingen bästa, bara en god upprepning i ständigt nya skepnader.

lördag, juni 09, 2007

Korta och långa resor



Idag ringde Roger och frågade om jag ville ta en tur med motorcykeln. Bara åka ett par timmar i det fina vädret. ”Jo”, svarade jag tveksamt, ”men jag kanske borde göra något vettigt istället, har så mycket att göra”. Jag brukar ofta svara så när jag får plötsliga förslag, som om jag är rädd att förlora något viktigt om jag säger ja direkt. Och det är nog så att jag gärna vill styra över min egen tid, låta dagen själv bestämma vad jag ska göra, och därför blir förslag från kompisar att göra något oplanerat ett störande inslag. Men det är en dum vana och jag missar nog mycket genom att ständigt dra mig undan andras goda idéer.

Men Roger, han säger man inte nej till. ”Hörrudu” sa han bestämt, ”det är lördag och du kan lägga alla måsten åt sidan. Det är bara att du hänger på! ”.

Och nu är jag glad att jag följde med. Vi körde till Råneå, men tog vägen över Sundom, den är krokig och en fin motorcykelväg. Vi körde till Kängsö båthamn och där rökte Roger en cigarett. Det är en väldigt fin hamn med sjöbodar som man kan hyra bredvid campingen.

Sedan fortsatte vi vägen mot Niemisel upp efter Råne älvdal. Där har Roger en släkting där vi stannade och drack en kopp kaffe. Hon hade bakat bullar som var väldigt goda. Vi pratade en stund och det var hett mot husväggen eftersom de saknade markis och jag var tvungen att sätta mig i skuggan bakom en spaljé. Att sitta i svarta motorcykelbyxor en het sommardag är inte det lämpligaste om man har anlag för svamp i ljumsken. Roger sa att han aldrig brukar ha kalsonger och jag tyckte att det lät intressant. Kanske kalsonger egentligen är helt onödiga.

Vägen mot Niemisel är så vacker med älven, åkrarna och så gårdarna. Det är första gången jag åker den vägen trots att jag bott i Luleå i 20 år. Det är typiskt att man kanske vet mer om olika sevärdheter långt söderut medan de man har på nära håll åker man förbi. Det är som om allt blir bättre ju längre bort det befinner sig. Det är nog samma fenomen som att experter blir klokare och mer intelligentare ju minde man känner till om dom. Så fort man lär känna en beundrad person på nära håll krackelerar gärna hinnan av upphöjdhet.

Pessoa säger att man ska leva i monotoni, i ett mycket begränsat geografiskt område, med vardagliga sysslor som man ständigt upprepar. På så sätt blir små, obetydliga saker något som man uppmärksammar och som ger stora upplevelser. Har man aldrig varit längre än till Råneå och för första gången kommer till Niemisel, så blir man helt betagen av områdets skönhet. Det blir stort och besynnerligt, ett landskap som man aldrig tidigare sett.

Det är därför att de som reser utomlands, hela tiden måste resa längre och längre bort, för att uppleva något. Numera räcker det inte att resa till Medelhavet, det har man redan sett. Thailand däremot, det är på andra sidan jorden, det är stort och besynnerligt, ett landskap som man aldrig tidigare sett.

Men efter ett par Thailandsresor kanske man måste åka ännu längre bort för att uppleva något. Då vore det kanske inte så dumt att ta en charterresa jorden runt och till slut landa på Kallax, ta turistbuss och åka till Niemisel och övernatta på vandrarhemmet. Niemisel kommer då att vara stort och besynnerligt, ett landskap man tidigare har sett, men glömt bort.

Roger och jag gjorde sista stoppet strax utanför Boden. Han berättade att han en gång hade en flickvän i Åskogen. Men han fick mest hjälpa till i jordbruket och det var inte det han var ute efter. Hon hade en yngre syster som blev otroligt vacker som vuxen. Hon bor numera i New York. Den vackra systern alltså.

Kanske var hon så vacker att hon var tvungen att lämna Åskogen och flytta långt bort. För visst är det så med människor också, att de ser bättre ut på långt håll?

Myren



Myren i brytningstid, i återfödelse
Så här under de första dagarna av juni är myren en intagande plats
Smältvattnet börjar dra sig tillbaka och sommarens alla insekter är fortfarande i sin barnkammare. Vandraren kan vila länge utan att bli närgånget uppvaktad av de blodtörstiga små.

Människan har en kluven inställning till myren, men myren är en viktig del av vår mångfald. Utan den skulle nog tillvaron bli fattigare.



Jag blickar ut över vattenfyllda diken, ser en gryende grönska där snö och is just släppt sitt grepp. Snart blommar här näckros, hjortron och tranbärsblom. Här vilar jag ännu i en lågmäld skönhet.

torsdag, juni 07, 2007

Blommorna är Hill-skarpa

I den varma och gröna morgonfukten
öppnas munnar.

Andedräktstankar genomfar
den länkande luften.

Och med mig Rilke
och äppelträdets närvaro.

Blommorna är Hill-skarpa.

Ännu en morgon sträcker vi oss
och vrider kroppen en årsring.

En tacksamhet god som en
insikt.

Var rädd om den.
Du skulle kunna vara en fjäril.

onsdag, juni 06, 2007

Jazz och sprit

Jag kommer till stugan i Ryssbält, tar av mig motorcykelkläderna, sätter in myggfönstret och slår upp en whisky i ett litet glas. Men innan jag tar första klunken slår jag på radion, P2 naturligtvis. Där pågår ett program om svensk jazz på 50- och 60-talet. Lars Gullin sätter igång sin barytonsax och fyller stugan med låten Fedja.

Att lyssna på jazz kräver sin plats och sitt engagemang. Det går inte att låta jazzen skvala i bakgrunden, då kan komplicerade jazzsolon bli störande som om man fått klipulver innanför skjortan. Det blir ett krypande obehag som bara gör en frustrerad.
Just nu, i ensamhet och koncentration, skapar bagarstugans rumsliga begränsning, en akustik som ger mig en känsla av att sitta mitt inne i en högtalare. Rummet har de rätta måtten, längden 8 meter och bredden 5 meter, för att göra jazzen rättvisa.

Jag sitter mitt i jazzen och saxofonen låter sina slingor ta med mig på en resa, takt efter takt, och jag åker upp och ner som om jag vore på den speciella karusell på tivolit som just nu plockar upp sina saker i Södra hamn, den karusell som inte går alltför fort, men runt, runt, upp och ner. Ett varv är fyra takter.

När Gullin stannar karusellen är det dags för den första klunken whisky.

Att dricka sprit ensam är en sällsam upplevelse. All den sociala funktionen som är spritens signum blir avskalad och får drickaren som i vanliga fall blir öppen, pratsam och intresserad av andra, att sluta sig inåt, i den inre dialogen. Därigenom, för att den inre dialogen öppnar sig, förfinas tanken (förutsatt att spriten intages i lämplig mängd). Otaliga tänkare, poeter, författare och konstnärer har förfinat sina kreativa tankar med spritens hjälp. Ekelöf är ett bra exempel.

Utan sprit skulle kulturen stå sig slätt. All musik skulle säkert låta som Pingstkyrkans schlagermusik, som försöker låta populär men saknar den klarhet som en rejäl sup skulle kunna medföra.

Först spriten, sedan jazzen, tänker jag när whiskyn rinner nerför min strupe och ger den karaktäristiska sparken i bröstet. Samtidigt spelar P2 en bluestolva.

Till blues passar öl. Whisky till modern, experimentell jazz. Loka till indiemusik. Vin till gammal storbandsmusik och klassisk musik. Grogg till Led Zeppelin. Hasch till The Doors.

Till Johnny Winter ska man dricka Vodka utblandad med Fanta. En gång i min ungdom satt jag och en kompis i en blå Amazon och lyssnade på en inspelning av Johnny Winter samtidigt som vi delade på en 75:a. Det var midsommarafton i Trehörningsjö. Vi spelade kassettbandet om och om igen tills hela flaskan var tömd. Vi var helt överens om att blandningen av ylande gitarrer, Explorer, Fanta och midsommar var den ultimata upplevelsen. Det var det roligaste som hände den kvällen, även om vi båda kanske hade önskningar åt annat, mer kvinnligt håll. Spriten var både räddningen och hindret.

Och så är det nog med det mesta i livet, i lämpliga doser kan det vara räddningen. Men det kan lätt gå över gränsen och bli ett hinder. Det är upp till var och en att göra sina val.

Jag avslutar min andra whisky och stänger radion. För mig är gränsen nådd.

Grova i brytningstid



Dagens intensiva blå blir till kvällens ljusbå, gula och gröna, då solen i nordväst färgar Norrbottenshimlen på sitt typiska vis.
Brytningstid. Grovas skira grönska som kontrasteras av vinterns sista utpost – snöhögen som krymper osynligt framför mina ögon.
Brytningstid och gökens tid. Gökens kommunikation nära och långt borta.
Jag tyder gärna naturens alla tecken och spår, men med göken är det svårt.
Östergök och tröstergök, södergök och dödergök, västergök och bästergök. Överallt finns den, i tal och replik.
Gamla talesätt, kanske vidskeplighet eller religiositet?



Natten kryper närmare. Taltrasten, den talföraste av dem alla behöver ingen förklaring, då han ogenerat blandar alla röster.
Där kan jag tacksamt vila.

lördag, juni 02, 2007

Morgonstund invid Kojan



Efter uppvaknandet
Det artikulerade lyssnandet
Fåglars alla röster och vindens
Himlens rörelse. Det föränderliga blå och molntussar i grått och vitt
Ljudet av tåget någonstans mellan skog och berg
Människor som reser
Min egen resa här och nu
Stundens stillhet och närvaro

fredag, juni 01, 2007

Psykopatingenjörer

Dom flesta som utbildar sig till ingenjörer gör det för att dom gillar tekniska saker. De tycker om att utveckla, uppfinna och konstruera objekt i metall, plast, betong eller trä. De älskar helt enkelt den materiella delen av tillvaron.

Ingenjörernas förhållande till människor är däremot annorlunda. Ingenjörer har en stor portion empati och medkänsla med andra, men de vet inte vad de ska göra med den. När en ingenjör möter någon som mår dåligt, är ledsen eller vill prata om något problem, så börjar också ingenjören att må dåligt. För mänskliga problem går inte att räkna ut med hjälp av en integralekvation eller någon fysikalisk princip och vad i hela friden ska man då göra åt problemen…?

Frustrationen hos en ingenjör över mänskliga problem gör att de helst väljer att undvika människor och istället fördjupa sig i det materiella; betongen, stålet, järnet och kiselskivan. Där behövs ingen empati! Helt okänsligt kan ingenjören svetsa i plåten, spränga sönder stenen eller gjuta i formen och alla problem som uppstår är bara materiella. Det går att räkna ut nya lösningar på problem och konstruera mer och mer avancerade apparater.

Ingenjören förhåller sig till materien som psykopaten förhåller sig till människor; man manipulerar allt för sina egna syften.

Men det finns ett problem. De saker som ingenjören konstruerar i samhället; broar, hus, bilar, elektronik, ja, allt som finns i den moderna civilisationen – påverkar natur, människor och djur. Ingenjören tänker inte på det. Han missar helt att alla finurliga tekniska lösningar också ger stor påverkan på naturen och sedan återverkningar för människor och djur.

Och vi humanister har överlåtit stora delar av vårt samhälle till dessa psykopatingenjörer. Igår kväll såg jag på tv en ingenjör som på fullt allvar föreslog att man skulle bygga en damm från Stockholm, över Åland, till Finland. På så sätt skulle man göra hela bottenhavet och bottenviken till en insjö med sötvatten! Fantastiska planer eller hur? Det fanns tydligen folk redan som satt och skissade på ritningarna. En sådan tanke kan bara uppkomma om man blundar för konsekvenserna.

På radio hörde jag om det stora dammbygget i Kina. Den nybyggda 40 mil långa vattenkraftsdammen Tre raviner i Yangtzefloden är ett välkommet tillskott till ett stigande elbehov och är världens största damm.
Men paradoxalt nog så hotar nu den nya kraftverksdammen Yangtzedeltats existens. För det sediment som i årtusenden forslats med flodens kraft och som byggt upp deltat så att det står emot erosionen från havet, har minskat med en tredjedel sedan dammen började användas. Hela Shanghai riskerar helt enkelt att sköljas ut i havet!

Kanske man skulle skicka ingenjören som ville bygga dammen mellan Sverige och Finland till Kina. Han kunde ju bygga en damm utanför Shanghai så att staden skyddas från havet. Då kanske företagen i Shanghai kan fortsätta bygga allt högre skyskrapor, utan att riskera att dom ramlar omkull när marken blir underminerad.

Eller så låser man in alla ingenjörer på särskilda vårdhem.
Hem för personer som saknar förmåga att förstå att Gud skapade jorden och ingen människa kan göra om det. Vad sägs om psykofarmaka…?