fredag, juni 29, 2007

Mahlerkvällarna

Mahlerkvällarna är ett förhållningssätt
som ställer krav på sin lyssnare.

Gustav Mahler menade ”att en symfoni måste vara som världen. Den
måste omfatta allt.” Detta uttalande gjorde Mahler när han befann sig
i Helsingfors 1907 och samtalade med Jean Sibelius. Sibelius var
inte lika storslagen i sina åsikter om sin musik.

Författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg har skrivit många
initierade essäer och artiklar om Gustav Mahler. Malmberg liknar
Mahlers symfonier med författarna Broch, Mann och Prousts omfattande
romanbyggen.

När jag med jämna mellanrum lyssnar på Mahlers symfonier upplever
jag en form av utvidgning av mina tankar och känslor och jag kan
plötsligt börja darra. När man bestämmer sig för att lyssna på hans
symfonier så måste man vara inställd på att ha gott om tid och orka
koncentrera sig. Det kan vara en prövning för den moderna människan som tenderar att nöja sig med sammanfattningar.

Mahlers symfonier är ofta över en timme i speltid och det intressanta är att de mest kända dirigenterna kan i sina inspelningar tolka partituren så att det skiljer tiotal minuter i bara en sats.

Han skrev nio symfonier, den tionde blev ofullbordad. Även sångcykeln,
Dad lied von der Erde har symfoniska drag.
Jag kommer längre fram återkomma till Mahler och hans musik, men jag
vill avsluta den här texten med en dikt inspirerad av hans sjunde symfoni.

Balansblicken: Den sökande
Hela mitt behov av liv.
Tar emot. Stretar emot.
Mahlerkväll. Hans sjunde symfoni.

När man väl har kommit in i denna
mångfaldssymfoni märker man det
Som att betrakta ett träd och lyssna på
hjärtats lärdomsslag.

Varför inte äppelträdet och Farfars
hundrasjuårsdag?

1 kommentar:

Matildas fikarum sa...

Jag har aldrig lyssnat till Mahler. Nu blir jag ju förstås inspirerad och nyfiken!