Sedan klär han av sig och byter om till militärkläder med kamouflagefärgat tyg och grova skor.Under tiden ett tal av Bush där han utgjuter sin krigspropaganda om Mellanöstern och terroristjakten.
På ett tiotal pedistaler av avsågade björkstammar ligger föremål övertäckta med svarta skynken. Miltären blir helt galen av talet och till tonerna av hårdrockens ”kill all the motherfuckers” tar han ett svärd och slänger iväg de svarta skynkena, och avtäcker därmed fårskallar som ligger därunder. Symboliken över krigets dödande är övertydligt.
Sedan vaknar han upp som ur en trance och förtrollningen är bruten. Skuld och ånger över vad han gjort väcks till liv. En promenad på vattnet över museidammen associerar till Jesus och det hela avslutas med korsets symbolik; döden, återuppståndelsen och syndernas förlåtelse.
Hela föreställningen får en oväntad komplikation. På grund av ett upphaussat mediaintresse har ett stort antal fotografer och tv-filmare anlänt till platsen. Dessa fotografer blir helt tokiga av den fantastiska möjligheten att få en bra bild på något sensationellt, något som kan fylla morgondagens förstasida.
Fotograferna samlas i en stor klunga runt konstnären och de glömmer helt att det finns en publik som också vill se och som nu blir skymda av deras breda ryggar. De springer, de ligger, de kryper och flockas runt militären som går och svingar sitt svärd.
Plötsligt förstår jag att dessa fotografer är flugorna, som också ingår i föreställningen. Flugorna som alltid svärmar kring döda människor och djur, i alla krig och i alla hemska händelser över hela jorden. Denna performance hade inte varit vad den varit utan medias intresse, flugorna som flockas runt en sockerbit.
Jag undrar vad dessa fotografer tänker på när de smattrar med sina kulsprutekameror och låter blixtrarna spegla sig i svärdets blanka yta. Ärligt talat tror jag inte att de tänker alls.
Lika lite som flugan tänker som sätter sig på den blodiga fårskallen.
Några dagar efter denna antivåldsperformance blir konstnären själv anklagad för att ha brukat våld mot en kvinnlig väktare. Troligtvis är han oskyldigt utpekad, ett offer för det utbredda väktarvåldet.
Fotograferna samlas i en stor klunga runt konstnären och de glömmer helt att det finns en publik som också vill se och som nu blir skymda av deras breda ryggar. De springer, de ligger, de kryper och flockas runt militären som går och svingar sitt svärd.
Plötsligt förstår jag att dessa fotografer är flugorna, som också ingår i föreställningen. Flugorna som alltid svärmar kring döda människor och djur, i alla krig och i alla hemska händelser över hela jorden. Denna performance hade inte varit vad den varit utan medias intresse, flugorna som flockas runt en sockerbit.
Jag undrar vad dessa fotografer tänker på när de smattrar med sina kulsprutekameror och låter blixtrarna spegla sig i svärdets blanka yta. Ärligt talat tror jag inte att de tänker alls.
Lika lite som flugan tänker som sätter sig på den blodiga fårskallen.
Några dagar efter denna antivåldsperformance blir konstnären själv anklagad för att ha brukat våld mot en kvinnlig väktare. Troligtvis är han oskyldigt utpekad, ett offer för det utbredda väktarvåldet.
Eller så kanske konstverket trots allt var ett självporträtt, precis som alla konstverk brukar vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar