söndag, december 30, 2007

Snö



Musik: "Horses" av Jonas Teglund.

Bildspel: Vinterbilder januari 2007.

Andra bloggar om: , , ,

fredag, december 28, 2007

Vid årets slut



Världen blir en allt oroligare plats för oss levande.

Så här vid årets slut har ytterligare en viktig politisk ledare mördats, Benazir Bhutto.
Världens självutnämnda polis, USA, har än en gång misslyckats. Detta land som i avsikt att värna demokrati och bekämpa terrorism, har pumpat in miljarder och åter miljarder dollar i det fattiga, söndertrasade och korrupta Pakistan. Till vad nytta undrar jag när jag i tidningen kan läsa att en hel del av dessa pengar har gått till helt andra saker de var avsedda för, att bekämpa terror och ge humanitärt bistånd.

Ett skott kan sätta en värld i brand. Det har redan historien visat och då står den självutnämnda världspolisen maktlös. Jag känner oro.

Så här vid årets slut har oron också fått ett nytt ansikte. Året 2007 var året då klimatet och den globala uppvärmningen blev en angelägenhet för allt fler.
När jag idag vid lunchtid går ut i Luleås omgivningar kan jag konstatera att det är i stort sett snöfritt andra året i rad så här mellan jul och nyår. De som inte vill se säger att detta har hänt någon gång förr. Jag som väljer att se kan konstatera att Luleå har haft en Stockholmslik december och att hela landet under flera år har varit 1-2 grader varmare än normalt sett över hela året.

Andreas Malm säger i årets mest angelägna bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent”: Fram tills nyligen höjde vetenskapssamhället sitt gamla krucifix mot den anstormade uppvärmningen. De besvärjde den mekaniskt…Inget eko från livet själv hördes….Som om det mekaniska tänkandet utgjorde den mänskliga intelligensens övre gräns.

Missbrukaren förnekar in i det längsta att han har alkoholproblem. Jag vill inte vara med i den kollektiva förnekelse där vi stillatigande fortsätter att missbruka jordens resurser som om ingenting har hänt. Jag vet att de allra flesta har svårt att ta hotbilden till sig. Såsom missbrukaren måste sluta dricka sprit måste vi alla radikalt lägga om vår livsstil.

Jag är orolig, mycket orolig, men vill inför det kommande året hoppas på en tändande gnista hos fler, vi har inget val….


Andra bloggar om: , ,

Har hänt

”Jag har ju ett jobb att sköta!”
Skulle det vara förklaringen att jag har låtit bli
bokstäverna? Nja, jag har varit fylld av andra
inställningar i mitt huvud.
Och livets flykt har pennan inte tryckt fast, men
det är kanske det vi håller på med:
Formulera fast vår flyktighet.
Och som om ingenting har hänt,
har ingenting hänt, har hänt.
Det händer också att jag blir kvar
inne i mina luftfickor
med den utomståendes blick
och tänker ingenstans.

torsdag, december 27, 2007

Den enfödde

Jag såg filmen ”Prestige” som är Christofer Nolans fjärde långfilm med bl.a. Michael Caine i en av huvudrollerna. Uttrycket "the prestige" avser den tredje delen av ett trolleritrick då det mest makalösa ska ske. Som de säger i filmen så räcker det inte med att få någonting att försvinna, utan man måste dessutom få det att komma tillbaka.

När jag såg filmen kom jag att tänka på Jesus. När han dog på korset, begravdes i grottan med en stor sten utanför, och sedan återuppstod igen. Det var en typiskt "prestige". Att försvinna och dö och sedan återvända som fullt frisk och levande, är ett magiskt trick.

Men hur gick det till
i verkligheten?
Är filmen inne på rätt spår?
Jag tror det.

Om man betänker hur inledningen formuleras i bibeln; Gud utgav sin enfödde son.. kan man bli misstänksam. Varför poängteras flera gånger och på flera ställen att Jesus var enfödd? Vad betyder det egentligen? Den mest troliga förklaringen är att detta var första steget i en tredelad illusion, typiskt för ett magiskt trick, nämligen att dölja den verkliga sanningen; att Jesus hade en tvillingbror! Att påstå att Jesus var enfödd, är en typiskt reaktionsbildning, en försvarsmekanism som Freud formulerade. Om man säger en sak väldigt övertygande så betyder det tvärtom.

Alltså. Maria fick tvillingar och Jesus var en av dem. Det är ju väl känt att tvillingfödslar är utomordentligt vanliga vid insemination, något som det var fråga om i det här fallet.

Det kan också förklara många saker som bibelforskare tvistar om dvs att tidsangivelser och platser var Jesus skulle ha befunnit sig inte stämmer mellan olika böcker i bibeln. Det är egentligen en enda röra och det finns bl a teorier om att Jesus och Paulus var samma person, bara för att få allt att stämma.

Men om Jesus hade en tvillingbror, då förklaras allt. Till och med återuppståndelsen från det döda.
Jesus dog och brodern tog över.
The prestige!

söndag, december 23, 2007

Julefrid över Luleå



Har ni tänkt på att det är något speciellt med julen i år? Trots att det är väldigt mycket folk på stan, i alla affärer, på gatan, i parkeringshus osv så är det ingen stress eller hets. Alla är vänliga och hjälpsamma, de knuffas inte utan går undan så att man kommer fram och de är tysta och lugna i kassaköerna, alla väntar på sin tur tålmodigt.

Och har ni tänkt på att det finns så många ungdomar som sitter i kassorna på affärerna i timme efter timme och registerar alla varor som vi köper, och ändå ler de och säger hej när man kommer fram. Tack alla ni som har expedierat mig i årens julhandel, särskilt du som lät mig komma tillbaka och gå emellan när jag hade glömt lämna in mina pantkvitton. Det var väldigt snällt.

Har ni tänkt på hur bra trafiken flyter här i Luleå i år trots att det det är så väldigt många bilar ute samtidigt? Det måste vara kommunens trafikplanerare som sett till att vi fått alla dessa fina rondeller som gör att vi inte längre behöver stanna vid rött ljus.

Och har ni parkerat under Kulturens hus, i det nya parkeringsgaraget? En dag då jag kom dit var det flera vakter som stod och pekade åt vilket håll jag skulle köra för att hitta en plats. Tänk vilket service! Det finns alltid platser kvar i det parkeringshuset och det ligger mitt i stan, nära till allt. Om man har OK-kort kan man bara dra i automaten när man kommer och när man far, då betalar man bara för den tid man stått där. En fantastisk uppfinning.

Förresten har ni tänkt på detta med betalkort, vad praktiskt det är att betala med. Man lämnar fram det och slår en kod och sedan är det klart. Jag kommer ihåg när man fick gå omkring med tusenlappar i fickorna på julen, väldigt obehagligt och jag var alltid rädd att tappa bort slantarna. Numera är det lugnt och jag behöver bara en liten sedelklämma som rymmer alla mina kort, den stora börsen i bakfickan är borta för länge sedan.

Har ni tänkt på att det finns så mycket affärer att gå till. Det finns Willys i södra hamn och på Storheden, Kvantum, Coop Extra, Ica Maxi, Konsum bara för att nämna några. Och så har vi Biltema, Jula, Rusta, Claes Ohlsson och Teknikmagasinet. Det har naturligtvis stor betydelse att folk sprider ut sig på många ställen, det är väl därför det inte blir så långa och stressande köer som det var förr. Det finns mycket att välja på, efter alla smaker. Tack. Roligt.

Varför har det blivit så här bra i Luleå? Det är svårt att säga, men jag tror att det beror på Kulturens hus. Äntligen fick vi ett centrum i stan där goda energier kan sprida sig åt alla håll. Om man går in i huset blir man alltid så glad över allt det öppna och ljusa, alla människor som står i kö för att köpa biljetter till kulturella engagemang, de äldre som sitter och läser tidningarna i biblioteket, paren som sitter i fiket och tar en paus i julhandlandet och så konsthallen; för mig personligen det bästa stället där jag med konstens hjälp ibland kan bli berörd.

Luleå har fått ett centrum och något positivt att utgå ifrån. Och det centrumet är inte Coop Arena eller SSAB. Det är inte Storheden eller Ikea. Det är inte Shopping eller Smedjan. Det är inte Köpmantorget eller Systembolaget. Nej, det är Kulturens hus; huset för musiken, litteraturen, konsten och gemenskapen. Tack Kalle Pedersén.

Och tack alla som haft vänligheten att läsa The Ryssbält tapes under året. Nu blir det julledigt några dagar. Det ska bli skönt.

lördag, december 22, 2007

Midvinter



Synkroniserar den morgongrumliga blicken
Termometern visar 7.8 grader Celsius
Fastklamrande mot uppfartens stenmur när morgontidningen ska hämtas in
Vattenvåta isbubblor kan ge dagen en annan riktning
Träffar arbetskamraten på kafferasten
Han som med ett leende berättar om dagens blommande styvmorsviol invid husväggen
Kortbesök i julhandeln vid lunchtid
Steg som kunde ha blivit de sista vid övergångstället då en stressad bilist ville fram
Vid fiskdisken, strömmingen slut
Förvåning, strömmingen en av de havsfiskar som ännu inte går mot utrotning
Möter kamraten. Han som längtar till sin stuga
Till det jordnära, till det enkla
Delar hans längtan
Midvinterlandet töar sakta bort
Min inre blick möter viol – styvmorviol
Vackert, för vackert för att vara vackert

fredag, december 21, 2007

Ett löfte



Vi kan i alla fall
enas om vädret,
även om rodnadens insikt
är på väg att berätta
en helt annan historia.

Vädret gör det litet lättare
att förstå hur vi
människor reagerar
på förändring.

På förändring reagerar vi
mestadels med motstånd,
men processen påbörjas
med promillehaltens
avgörande decimaler.

torsdag, december 20, 2007

December, december



December försvinner så fort.
December är inte det stora pusslet,
som väntar på händernas hjärngymnastik.
December försvinner bara så fort.
Så enkel är sanningen om livet.

Kramsnö och skare.
Det är någonting som händer
här på vår jord.
Förvirringen, helst en i sänder,
men det här är inte vårt bord.

onsdag, december 19, 2007

God Jul och Gott Humör



Jag har varit med om många julaftnar när jag vaknat med ett nedstämt humör, trots att jag jobbat som attan innan för att få ordning på allt; städning, mat och julklappar.

För hur förbereder man ett gott humör till julaftonen? Det är lätt att fokusera på fel saker och missa det viktigaste; det goda humöret som är förutsättningen för en trevlig jul.

Men ett gott humör förbereder man inte. Det finns där oberoende av vår fria vilja. Humöret är inte tillgängligt för förberedelser utan det kommer inifrån oss själva, från en källa som vi inte har kontroll över. Ett gott humör måste man arbeta fram under lång tid och med en målmedveten ansträngning.

Det handlar främst om den inre dialogen, det vi säger internt till oss själva. Alla klankande inre kommentarer om att vi inte duger, eller att vi inte är älskade eller att vi är misslyckade; alla dessa ord som psyket ständigt producerar och som ger oss negativ feedback på vårt varande. Och alla känslor av ilska och hat som får oss att döma andra människor, och betrakta dem som annorlunda varelser som vi inte vill ha något att göra med. Denna inre röst är skapad av våra erfarenheter och bär ofta en lätt igenkännbar dialekt, som härstammar från våra föräldrar. Föräldrarna lever alltid vidare i oss i form av våra inre röster. Men vi har hört dessa röster så länge att vi tror att det är våra egna tankar, som också blivit sanningar.

Våra tankar formar oss och vi tror på dem. Och dessa tankar blir sedan grunden för vårt humör, om vi blir nedstämda eller glada.

Det går inte bara att uppmana folk att tänka positivt, det är inte en framkomlig väg. Lyssna istället på den inre rösten mycket noga, låt den verkligen få komma till tals och inte bara finnas där dold bakom bruset av tankar. Lyft fram den i ljuset och ifrågasätt dess sanningshalt. Se på saken i flera olika perspektiv och upptäck svagheterna, inte i dig själv, utan i den inre röstens argumentation.

Börja med de människor som du är arg på. Genomskåda din egen ilska och se att den lever på förenklingar och självhävdelsebehov.

Om du vinner kampen kommer det positiva att infinna sig i den inre dialogen, utan att du märker det. Plötsligt blir den stödjande, uppmuntrande och med en tro på andra människors godhet. Därigenom förändras ditt humör och glädjen spricker upp som när dimman lättar över Norra hamn, tidiga mornar i slutet av oktober.

tisdag, december 18, 2007

Skrota julen



Årets största högtid, julen, är i antågande. Det märks. Aldrig är människor så trötta, stressade och oroliga som nu. Allting är julens fel! Det är nu vid juletid som vår skuld ska betalas och vi ska bana vägen för kravfyllda mötesplatser. Vi verkar tro att kärlek och vänskap kan köpas för pengar. Vi köper grejer till vänner och bekanta som aldrig förr. Grejer som vi ofta inte behöver och inte frågat efter. Vi inte bara köper, många lånar dessutom för allt det där onödiga vi köper som vi inte behöver. Skulden ska sedan betalas och notan blir dyr!

Julen kostar inte bara pengar. Den känslomässiga notan kan också bli nog så kostsam. Släktingar som aldrig annars har någon kontakt med varandra, eller en kontakt kantad med konflikter, ska plötsligt mötas och umgås som de aldrig har gjort något annat. I mitt arbete möter jag ungdomar som ofta har en kluven eller en rent av negativ inställning till julen. De säger att det är jobbigt, att man tvingas ihop och spela en roll som man inte är bekväm med.

Räddaren i den känslomässiga nöden blir ofta alkoholen. Alkoholen är ju i sig ett gissel och i juletid där vi förväntas att våldumgås blir det speciellt tydligt. I många släkter finns det alltid någon med alkoholproblem. Problem som alla andra påverkas av och kan känna oro inför.

Sedan har vi till slut de många ensamma. Aldrig är människor så ensamma som under julen då vi förväntas ha en familjär tillhörighet och vara lyckliga.

Nej, skrota julen och låt oss bespara oss allt lidande som följer med i dess släptåg!
Gärna en lång ledighet. Vi behöver mötesplatser och egen tid utan krav och förväntningar där vi verkligen får en chans att vila ut.

Julen däremot, den har sedan länge passerat ”bäst före datum”, så fjärran sin ursprungliga mening som den är idag.

Andra bloggar om:

söndag, december 16, 2007

Kultändaren

Tändkulemotorn, även kallad råoljemotor, är en förbränningsmotor av kolvtyp som förr brukade användas till bl a fiskebåtar,sågverk, pumpar och traktorer. Den är upphovet till det klassiska 'Dunk-dunk-ljudet' från gamla fiskebåtar.

Namnet härrör från den kulformade kammare som sticker upp ur motorns topplock. I denna kammare sker den huvudsakliga förbränningen och den är förbunden med cylindern genom en kanal. Till skillnad från resten av motorn saknar kammaren vattenkylning. Kulan kommer alltså att hålla en högre temperatur än resten av motorn och det är detta som gör driften möjlig. Bränslet sprutas in i kammaren av en pump och när kolven pressar upp luft i kammaren stiger temperaturen genom kompressionen, värmen i kulans väggar och i de kvarvarande förbränningsresterna till sådan nivå att bränsle-luftblandningen antänds.

Före start måste kulan värmas tills den erhåller en rödbrun färg. Ursprungligen skedde det med en blåslampa och kunde ta 15 till 20 minuter. ”När kula är rö´ så far vi” var ett vanligt uttryck i mina hemtrakter. För att få en jämn gång på motorn fick kulan sedan varken bli för kall eller för varm, varför driften krävde ett visst mått av skicklighet.

I somras när vi besökte västkusten gick jag förbi en liten mekanisk verkstad i Skärhamn. Där utanför provkördes en kultändare med märket Bolinders.



Andra bloggar om: , ,

lördag, december 15, 2007

Arg människa

Kanske är jag en arg människa
Skrämmer folk på flykten med mitt vara
Jag är bara jag
Jag rakt på. Jaget som vill vara uppriktigt
Jaget som inte räds tanken av att vara jag
Jaget som vill gott
Jaget som aldrig har haft förkärlek för manér
Jag är icke du
Det är kanske därför du blir rädd när jag är jag
Uppriktigheten och ödmjukheten är tillvarons viktiga koordinatörer, men en svår resa när jag ska möta du och förbli ett uppriktigt jag.
Det är tur att jaget vågar om än så lite tro på mognad för att möta du – inte bara åldras – förbli en för tidigt fallen frukt

torsdag, december 13, 2007

Isi



Musik: "Hyssj" av Sten Melin
Recorded by Phono Svecia PSCD 116
Mikael Pettersson, flute
Magnus Andersson, guitar

Andra bloggar om: , , ,

onsdag, december 12, 2007

Skolan och skulden



Det sägs att den svenska skolan är i kris. Många hävdar att det är dålig ordning i klassrummen, skolk och annat elände, samtidigt som resultaten för svenska elever blir sämre för varje år. Folkpartiets Jan Björklund skyller på eleverna och påstår att det är för slappa krav som orsakat det hela, och föräldrar och skola måste därför samverka mera, och ställa hårdare krav på barnen och ungdomarna.

När jag gick i grundskolan var det aldrig tal om någon föräldrasamverkan som är så populärt idag. Det fanns en åhörardag per år men den gick aldrig min mamma på, för hon var rädd för lärare sedan sin uppväxt. Det var heller aldrig aktuellt att min pappa skulle sätta sin fot i skolan. Nej, skolan hade ansvaret för eleverna under skoltid, och föräldrarna på fritiden, och aldrig möttes de två. Det var ordning och reda på den tiden!

Numera är det ingen som vet var ansvaret finns. Det finns utvecklingssamtal varje år som är ett plågsamt möte för alla inblandade. Läraren försöker där framställa elevens tillkortakommanden i skolan på ett sådant sätt att det i huvudsak är eleven och hans föräldrar som är i behov av att ”utvecklas”. Föräldramöten handlar om samma saker men på en mer kollektiv nivå. Där berättas om att eleverna beter sig illa i skolan, stör och pratar för mycket på lektioner och att det måste bero på något, kanske har dom inte fått en tillräcklig bra uppfostran från grunden? I riktigt svåra fall måste t om föräldern ta tjänstledigt och sitta själv i skolan, precis som man på medeltiden satte syndare i stupstocken utanför kyrkan.

Det har blivit så otydligt vem som har ansvar för saker och ting att skuldfrågan blivit den stora heta potatisen. Vem är det som är skyldig? När en elev har problem skyller därför läraren på föräldern, föräldern skyller på skolan, skolan skyller på socialtjänsten, socialtjänsten skyller på barnpsykiatrin som i sin tur skyller på elevvården, som skyller på socialtjänsten osv osv. Alla skyller på någon annan och konstigt nog förstår andra inte sitt eget bästa. Runt en elev som mår dåligt finns det ofta 5-6 mycket arga vuxna, sittande på sina stolar i olika förvaltningsbyggnader.

Eftersom folk inte vill ta sitt ansvar så måste det var fel på deras samverkan, det är numera den allmänna meningen. Samverkan är dagens melodi.Därför skapas det alltfler riktlinjer och dokument som ska beskriva hur föräldrar, lärare, skolpersonal, rektorer, kuratorer, socialarbetare, behandlare, chefer, överordnade chefer, skall öka sin samverkan med varandra.
Men problemet ligger inte där. Ju mer man samverkar desto värre blir det.

Vi måste helt enkelt gå åt motsatt håll och återupprätta eget ansvar och tydliga gränser.

Så här bör det vara:

1.Skolan skall ta allt ansvar för eleven när han/hon kliver över tröskeln. Läraren har fullt ansvar för att pedagogiken fungerar vilket innebär att det är tyst och lugnt i klassen så att studiemiljön blir det bästa. Likaså är det skolans ansvar att det är mobbingfritt på raster och att eleven äter mat på lunchen.

2.Föräldrarna ansvarar för fyra huvuduppgifter: Eleven skall vara mätt,(ätit frukost) utsövd (minst 8 timmar) i god fysisk form samt stå på skolans trappa i rätt tid på morgonen. Om föräldrarna klarar det så behöver de bara besöka skolgården en gång per år i samband med avslutningen. De behöver aldrig gå in i skolan och återuppleva sin egna skräckfyllda skolår.

Om det mot förmodan kommer en trött elev till skolan blir det en s.k hemanmärkning, dvs en skriftlig reprimand till föräldrarna. Efter tre anmärkningar skickas automatiskt en anmälan till socialtjänsten.

Socialtjänsten i sin tur har då slutat att bara dokumentera sociala problem och återgått till att arbeta med sociala problem. Till föräldrar som blivit anmälda skickas sömn och mat-teamet, de s.k Bannys, för att åtgärda problemen i hemmiljön. Föräldrarna tillfrågas inte om de eventuellt, möjligtvis, kanske skulle vilja ha denna hjälp utan den är obligatorisk. Rutinerna i hemmet återupprättas på ett så konkret sätt som möjligt.

Om vi genomför detta så kanske vi får en skola, lika bra som i Finland.
Där finns nämligen ingen som helst föräldrasamverkan i form av utvecklingssamtal eller föräldramöten.

Andra bloggar om: , ,

tisdag, december 11, 2007

Den svarta och vita springaren

Brist, brist, brist.
Allt jag försakar.
Det jag inte fokuserar.
Leve mitt bristerkännande!

I livets tjänst,
men låt mig inte luras in
i melankolins vrå.
Jag skulle kunna citera,

många sköra ögonblick,
men jag har påbörjat
återkomsten:

Ett behov som alla
behöver öppna
munnarna

Jag vill därför fortsätta
leva/leta
min lämplighet.

Jag vill hitta mitt
djärvaste beslut.

Den nya blicken ska testa
min avståndsbedömning.

Tänk om jag vore en springare,
aldrig längre bort än tre steg.
Det relativa omfånget.

Andra bloggar om:

måndag, december 10, 2007

Tiden går



Jag var på kurs idag.
Jag var på kurs idag med några medarbetare på det tomma konferenshotellet.
Vi var på kurs idag. Vi skulle lära oss något nytt, men visste att det mesta har vi redan hört förut.

Vid lunchtid fylls konferenshotellet på av människor, äldre människor. Konferenshotellet fylls på av pensionärer som äter, sjunger julsånger och spelar bingo.

Vi är på kurs idag. Vi pratar lite raljant om tillställningen. Så kommer inte vi tillbringa vårt liv som pensionärer, ett liv synes långt fjärran.

Jag är på kurs idag. Plötsligt frös något till inom mig, om 20 år är du där!
20 år är en kort och en lång tid. Under 20 år har jag bott i Luleå. Det var 20 år sedan jag träffade och delade julgröten med en av min uppväxtfamiljs nära bekanta, hon som dog förra veckan.

Jag är på kurs idag och blir tydligt varse om att även jag är äldre. 20 år och PRO är inte långt borta.

Jag är på kurs idag. Jag inser att det inte finns tid att spilla möda på att oroa sig. Oroa mig över hur jag lever och vilka avtryck jag gör. Pensionärerna verkar lyckliga över sina sånger och julmat. De har en del att lära mig. De kanske har insett och jag måste bättre inse att jag lever här och nu och ta vara på det. Om sen kan vi aldrig veta….

Andra bloggar om:

fredag, december 07, 2007

Jag vill inte bli stor

Nu drar det ihop sig mot jul. Det ska bli roligt.
I vår familj finns inte längre några småbarn, det beror på att barnen vuxit upp och blivit stora. Det var ju det som var hela meningen, att de skulle växa upp och bli stora. Jag kommer ihåg en period, när de ännu var små och det fanns blöjor, välling och dagisavgifter, då hade jag en stark önskan att de skulle växa upp och bli stora.

Och nu har dom gjort det. Det gick nästan fortare än jag hade tänkt.

Men jag återfaller aldrig i att det var bättre förr eftersom jag har den åsikten, att den tid jag nu lever i alltid är den bästa, eftersom det är den enda tiden som finns och som någonsin funnits. Minnet är något bedrägligt, som man inte riktigt kan lita på och därför kan man aldrig med säkerhet peka ut att någon förfluten tid skulle ha varit bättre än den som nu är.

Men jag ser ändå julkalendern varje morgon, ensam i vardagsrummet medan min tonårsson ligger och sover. Julkalendern påminner mig om att det var annorlunda förr, när luckorna skulle öppnas och det fanns en spänning över hela december som inte blev stillad förrän på julaftonen, då paketen under granen skulle öppnas.

Det är lätt att sakna upptäckarglädjen hos barnen och deras oförvägna sätt att ständigt uppskatta det lilla i tillvaron; stenen, grenen, käppen, pölen och snöhögen. När man blivit vuxen är allt borta. Kanske är det rädslan som skapar den vuxnes blindhet. Man vill ha det tryggt och veta var man har saker och ting, hur det är och hur det kommer att vara. Man vill inte bli överraskad längre utan det är bättre att allt förblir som det alltid varit. För vi vill ju inte längre blir stora! Barnet vill bli stort och det måste gå fort och de vill att det ska hända nya saker som de ännu inte varit med om. Därför låter de världen förändras och inte vara sig lik.

Jag mötte en pojke en dag på jobbet, han var i 3 årsåldern. Han kom fram till mig och frågade vad jag hette och jag svarade och sen frågade jag honom vad han hette och då sa han: ”Ingenting”. Det var ett roligt namn på en liten pojke, sa jag, och då tittade han upp och sa att han hette Johan. Vi stod där och pratade en stund och han höll hela tiden min hand, och så tittade han plötsligt förbi mig och sa: ”skuggan”. Jag vände mig om och såg lampan på väggen som lyste och under lampan fanns det en skugga som hade en skarp kant och det fanns inget vackert eller speciellt med det hela, det var bara en skugga.

Men han såg den i alla fall och han hjälpte också mig att se den. Skuggan hade funnits där sedan början av november då det blev mörkare på eftermiddagarna utan att jag hade uppmärksammat den. Att jag gått i över en månad utan att se denna skugga tänkte jag, är ett dåligt tecken. Börjar mina ögon färgas av min fysiska ålder och kommer jag snart förlora förmågan att se verkligheten?

Nej, jag tror inte det. Att se och försöka behålla barnasinnet, det är ett val, som är möjligt att göra. Istället för att bli stor, som är barnets önskan, vill jag fortsätta att vara liten, som är den vuxnes räddning. Jag vill vara liten, frågvis, nyfiken och befinna mig i världens centrum.


Andra bloggar om: , ,

torsdag, december 06, 2007

Huvudvärken



Jag skrev i våras om min billiga och tåliga fåtölj inköpt under 1980-talet. Som vän av måttfullhet med en förkärlek till saker som håller länge har denna enkla fåtölj setts som en god representant och följeslagare.

Men, allt har en baksida där inte ens denna harmlösa fåtölj går fri.

Jag är sedan cirka 20 år under perioder besvärad av en migränartad huvudvärk. Under ungefär lika lång tid har jag varit innehavare till fåtöljen. För att tämja huvudvärken har jag minimerat mitt alkoholintag, provat och prövar alltjämt olika sjukgymnastiska övningar, samt har på senare tid börjat meditera. Det har till en del hjälpt mig, men då och då får jag fortfarande känningar av huvudvärken.

Så, för ett par dagar sedan fick min fru en av sina goda idéer – det är naturligtvis fåtöljen som är boven i dramat. Den ger en bedrövlig hållning och gör att huvudet hamnar i fel position. Jag såg först mycket frågande på henne. Hon har ju aldrig fattat tycke för min gamla ögonsten. Efter en stunds praktisk instruktion av experten (frun har ett förflutet som arbetsterapeut) börjar jag långsamt böja mig. Inte till den ”ostkroksställning” min kropp har haft i fåtöljen, men väl början till en ny insikt.

Frun hämtade därefter en träskiva från garaget. Fåtöljen med dynor baxades upp och med ens fick jag en mycket mer hälsosam sittposition.

Tänk om denna fåtölj där jag under åren har tillbringat otaliga timmar med orden, läsningen och tankarna har varit orsaken till mitt lidande. Jag tror inte det är hela sanningen, men jag har nog fått en förklaring till mina problem. Svaret på livets problem kan nog ofta enklare än vi tror….


Andra bloggar om:

söndag, december 02, 2007

Heartbeats and icebeat



Andra bloggar om: ,

lördag, december 01, 2007

Novemberhav



Det iskalla havet längst upp i Bottenviken bjuder på en sällsam färgprakt dagarna innan ögat ska slutas och isen lägger sig. Det dova ljuset i samspel med himmel, hav och kalldis för lätt tankarna till varmare platser långt borta. Det iskalla havet tillsammans med årstidens sparsamma ljus och tystnad, ger en speciell stillhet och ett lugn som inte står att känna igen från någon annan årstid….

fredag, november 30, 2007

Kontraster

När jag åkte med bussen hem igår så satt jag på platsen bakom chauffören. Framför mig fanns en stor reklam skylt från Läkar missionen med den här bilden.



Det här är Zegnech Addisu och hennes elvaåriga kompis Aster Godebo som stiger upp klockan fyra varje morgon för att gå den femton kilometer långa och branta vägen uppför berget till skogarna som växer där. Flickorna samlar stora knippen med ris och torra kvistar som de sedan bär ner till staden på sina ryggar.

Zegenechs börda väger 46 kilo och det är fem kilo mer än hennes egen vikt.

Den regelbundna påfrestningen gör att flickorna kan få både kroppar och liv förstörda. Det är stor risk att de inte kommer att kunna föda barn.

Bakom mig i bussen satt två unga kvinnor och pratade med varandra. Den ena kvinnan berättade om hur mycket hon tränade på Stil, sedan hon köpt träningskort. Hon tränade varje kväll från måndag till torsdag, med bodybalance, poweryoga, styrketräning och aerobic. Det var hennes huvudsysselsättning på fritiden och hon medgav att hennes man var lite iritterad över att hon var borta så mycket, eftersom de hade småbarn.

Jag vet inte vad jag kände där i bussen, kanske en slags förvirring.Det blev en sån stor kontrast mellan bilden framför mig och samtalet som pågick bakom mig, att det svindlade. Det hade varit så lätt att döma kvinnorna bakom mig, som offer för det moderna samhället, och den otroligt stora skillnaden mellan fattiga och rika. Jag vill inte göra det. I Sverige måste vi träna i konstlade träningslokaler för annars överlever vi inte.

Men flickorna i Etiopien skulle inte behöva bära dessa tunga bördor.Man kan skänka pengar till Läkarmissionen. De ser till att flickorna får gå i skola istället.

Andra bloggar om: , ,

torsdag, november 29, 2007

Buren av människors händer

I morse när jag satt på bussen fick jag en uppenbarelse. Jag började fundera på hur många människor som just idag gör det möjligt för mig att ta mig till jobbet.

Självklart är busschauffören viktig, det är ju han som kör mig. Men tänk på alla som byggt själva Scaniabussen! Alla plåtar, bultar, däck , glasrutor, säten, kromade listor, motor, växellåda osv och osv Och sedan alla konstruktörer, tekniker och alla arbetare på löpande bandet och alla tjänstemän som suttit och räknat ut vad allt kostar och sedan betalat ut löner till alla anställda och sedan utarbetat kvalitetspolicy och värdegrunder. Hur många människor handlar det om bara för att tillverka just den här bussen, 200 ? 1000? Ja det är svårt att säga, men många är det.

Tänk på vägen som bussen åker på. Utan väg ingen resa. Det har varit traktorer som grävt och sedan fyllt med hyttsten och grus och stora vältar har plattat till allt och sedan har asfaltläggarna kommit med sina stora rykande maskiner. Kommungubbar som byggt busskuren. Plattläggarna på Smedjegatan. 100? 200 ?

Då jag gick gågatan fram på väg till Kontoret ser jag att kommunen satt upp årets julgran. Ännu en fin gran har man hittat och den står där utanför Åhlens och påminner oss alla om att någon har åkt iväg med en lastbil, haft motorsågen med sig och sågat ner granen som sedan lyfts på lastbilen och transporterats till stan. Där var det fyra, fem personer som jobbade för att resa den med hjälp av traktor och sedan sätta på alla lysen. 20 personer inblandade, räcker det?

Väl framme på Kontoret kände jag mig upplyft, som en viktig del i ett stort sammanhang, buren av hundra eller tusentals människor. Alla var viktiga för att denna resa till stan skulle bli möjlig, och jag vill på det här sättet tacka alla som bidragit med sin tid och arbetskraft.

Sedan gick jag in genom dörren ( glas, stål , gångjärn) uppför trappen (betong, stenblock, räcken) in på mitt kontor (bord,stolar, datorer, garderob, hyllor, glasrutor, gardiner)

Och allt var nystädat.
Tack städerskan!

Andra bloggar om: ,

onsdag, november 28, 2007

Möjlig insikt

Man kommer inte längre
än med sig själv.
Det är därför vi måste ta sats
innan vi utsätter oss för själva hoppet.

Bästa november och dagens gärningar.
för att någon skulle påtala det för oss.
Vilket behov?

Jag får inte snärja in mig i passivitet
och självömkande brist.

I den här situationen är det befriande
att lyssna på Neurosis skiva ”Given to the rising”.

Det är nu upp till mig att utföra
insiktens avgörande språng.

måndag, november 26, 2007

När det börjar skymma



När det börjar skymma.
När det känns i kroppen.
Då finns det säkert en anledning.
Och då finns det säkert ett samvete.
Och då finns det säkert ett ansikte.
Eller?
Det finns kanske flera ansikten.
Och då finns det säkert ett minne.
Eller?
Det finns kanske flera minnen.
När det börjar skymma.
När det känns i kroppen.

söndag, november 25, 2007

Ryssbält 11.07, utgången



Dagen och uppbrottskänslan som smyger sig på.. Uppbrott och separationer är laddade på lidande och mening - meningen inför en fortsatt resa.

Nattens blöta nederbörd ger ett lätt sorgflor åt morgonen. Grått novemberdis och dropp från taket.

Jag gör en kort vandring genom skogen och passerar övergivna sommarhus längs havsbandet. Dagen är tyst, bortsett från ett dovt mullrande hav och spelet av en talltita.



Värden väntar förväntansfullt på virket som ska staplas innan vår avfärd. Traktorn med chaufför och virke anländer. Här byggs en början på mening för ett fortsatt Ryssbältliv.



Havet stillar sig. Horisonten antyder en förestående uppklarning. Ett novemberljus som markerar utgången, uttåget och ger hopp om en fortsättning. Novemberljuset är fullt av mening…

fredag, november 23, 2007

November



November, november november.
Och det som händer, händer, händer
Är Henrik, Henrik, Henrik
som heter, heter, heter
Nordbrandt, Nordbrandt, Nordbrandt.

Och i sig, det finns egentligen inget ont
i den här månaden.
Jag tycker om det bistra leendet
och den klara luften som inte
förvanskar drömmarnas verklighet.

Alla dessa lyckliga människor

Vad kommer först; bilden, ordet eller tanken. Går det att tänka utan ord? Vad är det för mening om jag tänker och inte förstår mina egna tankar.

Till vem riktas mina ord? Till mig själv i form av tankar eller till dig i form av ord, verbala eller nerskrivna. Hur kan jag komma på dessa meningar utan att behöva tänka efter.

Jag vet inte. Det är sådant som man inte ska grubbla på . Tänk inte för mycket för då kan du bli tokig. Ibland känns det konstigt, som jag inte levde i denna verklighet utan i en annan. Där man inte litar på det som händer utan istället måste ifrågasätta det som är självklart.

Jag är avundsjuk på dom som har roligt när dom har roligt. Som skrattar när det är roligt utan att tänka efter om det verkligen är roligt att skratta åt just det. Som känner en sak och sätter likhetstecken mellan det de känner och själva upplevelsen. Inte som jag som aldrig känner en sak utan att analysa det med förnuftet och godkänna det som en relevant känsla. Jag lever i en distanserad värld och det finns en glasruta mellan mig och mina egna upplevelser. Jag ser på mina känslor som andra ser på sina saker.

Jag är avundsjuk på dom som kan komma ihåg saker detaljerat och berätta allt som hänt dem utan att tappa tråden. Som kan göra en kort historia lång och berätta om händelser från 1962 som om det hände igår och som kan återge allt vad alla inblandade personer sa den gången det begav sig. Hur är det möjligt tänker jag, när jag hör hur de viker ut sina historier ut i periferin och i detaljer och sidospår som om det just nu händer trots att det kan vara 20 år sedan det hände.

Jag är avundsjuk på dom som gillar svensktoppsmusik och som älskar alla de artister som just nu är populära ooch som större delen av svenska folket gillar. Magnus Uggla. Tomas Ledin. Lasse Berghagen. Om som aldrig behöver fundera på och söka alla dessa smala artister som ingen känner till förutom Björn Åkerstrand och som alltid är så tung och djup att man aldrig kan känna sig riktigt glad.

Jag är avundsjuk på dom som tycker att det är roligt att resa bort på chartersemester och sitta i ett annat land på stränder som ser likadana ut som alla andra stränder på alla andra turistorter över hela världen. Och där man kan köpa precis samma souvenirer överallt och där hotellrummet är varma och klibbiga och man ständigt måste söka den där restaurangen som är billig och där maten är samma som lokalbefolkningen äter, men som man aldrig hittar förrän det är försent och veckan är slut.

Jag är avundsjuk på dom glada, lyckliga människorna. Som lever ett okomplicerat liv. Som sätter in ett klinkergolv i hallen och ett klickgolv i köket eftersom det är modernt just nu. Utan att fundera på varför eller om det överhuvudtaget behövs. Som köper en ny bil för att det är roligt att ha en ny bil. Som skiljer sig bara för att kärleken tagit slut. Som köper ett nya köksstolar bara för det gamla är utslitna och omöjliga att sitta i. Som byter ut plastlisterna från 70-talet trots att dom fortfarande inte gått sönder, utan bara är grådaskiga av smutsen som trängt in i djupet så att de inte går att torka av.

Alla dessa lyckliga människor...

torsdag, november 22, 2007

Ryssbält 12.15, mellanrummen



Nu börjar vi vara mitt i. Början är passerad och vi ser ännu inte slutet. Vi vandrar mellan olika inre och yttre rum. Dagen har sina tydliga markörer och höjdpunkter. Bastun och middagssteken. Däremellan, orden, skrivandet, musiken och vandrandet.



Årets Ryssbälttur bjuder på överraskningar. Värden annonserar på morgonen att han ska fiska. Vi övriga blir högst förvånade. Öringen går till så här års strax innan isläggningen. Vi antar att vår värds fiskarfänge inte ska bli långvarigt, vilket också visar sig vara fallet. Efter 10 minuter är fiskespöt bortställt. Värden ursäktar sig med att finns öringen så nappar den efter ett par kast.

Värden fortsätter med nästa projekt, att förbereda för det uppsågade timret som anländer imorgon.



Vi övriga förbereder för bastun. Kyla och fukt ska bemästras. Det kräver tålamod, men belöningen blir desto större om ett par timmar.

Min stora uppgift för dagen är blötläggningen, alltså blötläggningen av svampen till steken. Vi är hela tiden ett steg före att vara mitt i….

onsdag, november 21, 2007

Musikresan



Andra bloggar om: ,

tisdag, november 20, 2007

Ryssbält klockan 18.12, ingången



Åter i Ryssbält. Vi börjar finna vårt läge, vår mening. Samtalen har redan kantrat, stillat sig för att sedan hitta nya spår. Den inre värmen har infunnit sig med hjälp av den självklara viskyn och varmt kaffe. Den yttre värmen börjar göra sig påmind. Kaminens värme äter upp husets minusgrader och snart kan jackorna tas av.

Denna resa i det inre och yttre har sedan många år haft sina givna spår. Älgsteken, musiken, samtalen, böckerna och poesin. I år återfinns allt det, men i år har vi ändå rubbat alla cirklar.

Vi anländer 4 timmar tidigare till stugan efter en god lunch på en av Luleås lunchrestauranger.
Det är omtumlande med stora förändringar. Vårt vegeterande liv får en längre fristad. Vi lämnar arbete och staden bakom oss. Under vår bilfärd hit blir vi allt mer delaktiga av det vitpudrade landskapet och med eftermiddagens färgfyllda halvmörker.

Två älgar korsar våra spår och det ännu öppna havet ger oss förvissningen om att allt är som det ska vara….

måndag, november 19, 2007

Ryssbält

Förmiddagen är den som inbjuder oss
att värna om alla möjligheter till
fortsatt dagdrömmeri.

Och ingen sida av oss själva är oväsentlig.

Inomhuslig koncentration med det som skriver i oss,
det som läser i oss, det som spelar i oss.

Utomhuslig koncentration där kroppens relation
till elementen fortsätter att överraska oss.
Luftbubblornas amöbaliv. Rörelsernas kamp
och förbipasserades förmåga till jämförelser.

Så nära varandra vi befinner oss
när vi öppnar kanalerna.

Den svarta kattens ankomst, orörlig och koncentrerad
med dödens lek i blick.
Den går vidare från ingenstans till ingenstans
och vi sitter kvar med den svarta fläcken i behåll.

Nu är det inte många ord i görningen.
En mörkertomhet vilar och då kan det plötsligt
infinna sig en längtan och den måste lära sig
att hantera mörkret med samma försiktighet
som när jag går ut i vattnet och bevakar vågornas
ansats innan jag fyller hinken med vatten.

Pessoa! Vår vän med många tillstånd.
Hans nakna uppgivenhet gör oss mindre oroliga
än vad vi borde vara.
Heteronymen Soares skriver i Orons bok:
"Hela mitt väsen är en vag längtan, men varken efter det
förflutna eller efter framtiden: jag är en längtan efter det
namnlösa, utsträckta och outgrundliga nuet".

söndag, november 18, 2007

Isbubblan



Isen börjar lägga i Ryssbält. En luft bubbla har blivit instängd i isen.
Burial tonsätter.

Andra bloggar om: , ,

onsdag, november 14, 2007

Att åka på konferens

Om man är tjänsteman får man ibland åka på konferens. Jag tycker det är roligt förutsatt att det bara är två dagar dvs med en övernattning. Konferenser som träcker sig över flera dagar brukar jag undvika, eftersom jag som de flesta män lider av svår hemlängtan. Som tur är de flesta konferenser tvådagars.

Det finns vissa saker som är viktiga när man är på konferens. När det gäller kläder är det kavaj som gäller för en man, det är självklart. Då man anländer har man kavaj, rätt snygg skjorta och kanske jeans för att visa att man egentligen inte bryr sig. Till middagen första kvällen byter man om till mörka byxor med bättre kvalité och skjorta och slips. Men slips bara om det är absolut nödvändigt, det beror på vad det handlar om. En vanlig konferens för socialarbetare som jag brukar bevista, då undviker man slips. Men det finns män som fortfarande kan komma i en randig lufsig tröja till middagen. Amatörer!

Dag två är det ok att vara lite ledigare klädd. Kavajen kan få hänga och man tar skjorta och tröja. Det beror på att man lärt känna varann litegrann kvällen innan, druckit sig halvt berusad och därför kan man dag 2, hemresedagen, visa lite mer av sitt rätta jag. Även kvinnor brukar var mer vardagsklädda andra dagen. Det som är absolut förbjudet är att ha samma kläder andra dagen som första dagen. Ett rent etikettsbrott.

Att checka in till hotellet är rätt häftigt. Det är så välstädat, nybäddat och fullt av nya vita handdukar att helhetsintrycket blir att jag är första gästen överhuvudtaget. Det hjälper en att förtränga att det bott tusentals äckliga karlar just i detta rum och att det spridit sina odörer och smutsiga kalsonger. För att inte tala om kroppsvätskor. Förutsättningen är att alla spår är utplånade och hemska tanke vore om några hårstrån skulle ligga i handfatet. Men visst har man märkt att avloppet har svårt att ta undan vattnet...

Om man är kommunalt anställd så är det dubbelrum som gäller och man måste bo med en annan man. Det är alltid jobbigt eftersom det ofta handlar om en dubbelsäng som inte går att dela. Att sova i en dubbelsäng med en annan karl det är en av konferensens svåra prövningar. Jag brukar snabbt kolla om det är två sängar och föreslå att vi drar isär sängarna och ställer byrån däremellan. Efter en sådan ommöblering är det lugnt. Men om det inte går att dela sängarna föreslår jag istället att vi går på systemet och köper några öl. Precis som med bastubad tillsammans med andra nakna män, hjälper det med alkohol, ett perfekt lösningsmedel mot bögnojan. Efter en par öl är problemen som bortblåsta, konstigt nog.

Alla konferenser lägger in ett par timmar mellan sista arbetspasset och midddagen så att alla hinner på systemet och vi karlar hinner sitta i bastun och dricka ölen och lugna ner våra nerver inför underhållningen efter middagen. Det finns alltid risk att det blir dans. Och hur ska det gå när man jobbar på en kvinnoarbetsplats där det är en karl på 20 kvinnor? Dansen får liksom en annan innebörd än vanligt, det finns inte längre något som kallas den fria viljan. Lyckan är stor om det visar sig vara tävlingar istället, att alla delas in i olika lag som får tävla emot varandra i frågesport. Sådan konferenser är bra. Lika bra som när det bara är middag och sen dör allt ut så att man får gå och lägga sig istället.

Gå på rummet och se en film och sedan somna tidigt. Det hade varit perfekt om man nu hade ett enkelrum. Nu när man delar rum får man istället sitta och prata och fortsätta dricka öl långt efter tolv, så att man får springa på toa flera gånger på natten och sen stukar man stortån i tröskeln bara för man av hänsyn låter lampan vara släckt.

Själva konferens innehåller för det mest ingenting intressant. Allt har man hört förut och ingenting är nytt. Konferenser är till för professionella föredragshållare och experter som har skrivit något om något som är modernt. Dessa resande i konferenssverige lever på hotellrum större delen av året. Mycket av deras gamla hårstrån är orsaken till att vattnet rinner undan så sakta i handfaten.

Hemresan är skön, äntligen är man på väg hem igen. Men hemresan kan också vara jobbig. Om man åker buss eller flyg då måste man sitta med någon annan i sällskapet. Det gäller då att undvika att hamna tillsammans med någon pratglad, en s.k relater, som känner separationsångest så fort dom inte vår veckla ut en lång berättelse om vad som hände dem förra året när de krockade och skärmen på bilen blev intryckt och försäkringsbolagen vägrade betala ut ersättning. Dessa människor verkar uppfatta tystnad som ett hot mot deras existens.
Jag brukar göra klart att jag är totalt uttröttad och måste sova större delen av hemvägen och sedan drar jag kavajen över ansiktet, sätter ploppar i öronen och blundar mig ända hem till Luleå.

Under kavajen dagdrömmer jag om allt möjligt. Jag ältar olika saker som jag själv sagt på middagen till de andra och lyssnar på det igen om det lät tokigt. Som vanligt har jag sagt mycket dumt. Mycket kommer jag att få äta upp på jobbet imorgon.

Stenar

Stenar finns överallt. Stenar är självaste jorden. Där vi går och vandrar och allt liv finns.
Stenar i sig är inga kommunikatörer, men de blir ofta riktningsvisare på vandringen och skydd mot hårda vindar. Stenar ger inte liv, men skyddar det. På kalfjället blir det speciellt märkbart. Utan dessa stenblock av varierande storlek skulle våra skandinaviska fjäll vara ännu kargare än vad de är…


Sten bland stenar

Solitär sten med hatt


Sten och fjällsippa

söndag, november 11, 2007

Brytningstid

Höträsket en söndag i början av november. Det är dags att börja vaska guld för att hitta naturens lågmälda skönhetsupplevelser. Denna dag var det lätt. Träskets öga är på väg att grumlas av is, men över de ännu öppna vattenspeglarna kommunicerar vatten och himlens färger på sällsamt vis….


Is på ingång


Cumulostratus i vatten

fredag, november 09, 2007

Att växa

Idag träffade jag en flicka som var fyra år. Hon ansåg att man växer och blir större varje gång man fyller år. Eftersom hennes pappa fortfarande fyllde år, så blev han också fortfarande längre och längre.

Det ligger mycket i hennes uppfattning. Man växer varje gång man fyller år.

Hur kan en fyraårig flicka veta så mycket om livet?

Hon visste att födelsedagar har betydelse för att vi skall utvecklas i livet. Att det är nödvändigt att acceptera tidens gång och fortsätta att fira dessa dagar som visar på att vi fortfarande växer. Man kan växa hela livet, ända till den dag då man inte längre fyller år.

Att fylla år innebär att vi vuxit och kommit ett steg närmare himmelen.

I helgen ska Ryssbält tapes fira Dan som fyllt 60 år.
Redan som fyraåring visste Dan allt om livet. I alla år sedan dess har Dan försökt ta reda på vad han då visste, men som han sedan har glömt.

Jag hoppas att han en dag kommer att återfå sitt barndomsminne.

torsdag, november 08, 2007

Modern kvalité



Det finns säkert de som tycker att jag är lite patetisk, ja, lite från en svunnen tid. Jag har nämligen i förkärlek för gamla ting som håller år efter år. Jag har skjortor och tröjor som säkert närmar sig 20 år. Jag äger en miniräknare med märket Citizen från 1975 som fortfarande är i bruk.

Men, jag lever i nutiden. Jag lever i ”slit och slängsamhället”. I detta samhälle förväntas vi ständigt att öka vår konsumtion. För att konsumera mer och mer så behöver vi jobba mer och mer för att tjäna mera pengar. Vi blir överlastade med prylar som vi tror oss behöva, men till slut blir det fullt i våra hus.

Men den sk marknaden har funnit ut en lösning på detta dilemma. Den nya tidens moderna kvalité har kort hållbarhet. Våra kära prylar går snart söder och vi måste köpa nytt.

På så sätt håller vi samhällshjulet rullande. Direktörerna tryggar sina mångmilijonbonusar och vi övriga får förhoppningsvis ihop till en nödtorftig pension, då vi ser våra pensionsfonder växa.

Men, kanske kommer till slut producenterna av alla dessa prylar till slut falla på eget grepp. Vår familj har i år köpt en vedklyv och en TV. Vedklyven höll i 28 dagar. Jag lämnade tillbaka den och fick en ny. TV:n började krångla efter 9 månader. Den är nu på långtidsreparation någonstans långt borta.

När våra moderna prylar inte ens håller under garantitiden, kanske till slut inte det är vi konsumenter som går bet, utan producenterna själva.

Min gamla TV av märket Salora från 80-talet är ännu ej kulturminnesmärkt, men det är tryggt att den fanns kvar i förrådet. Det blir värre när kyl och frys går sönder. Jag bävar för den dagen det sker. Den senaste generationen vitvaror håller nämligen 6 år i snitt och det blir lite trångt att ha en gammal kyl eller frys i reserv stående i förrådet.

Vitt, svart och rosa.

Idag kom snön. Äntligen! ropade jag i mitt fönster denna morgon. Jag såg solen och den blå himlen som kontrasterade mot allt det vita. Det är som om världen plötsligt blivit ren igen, oskyldig och befriad från veckor av regn och rusk.

Renhet är viktigt för små sekteristiska grupper. Att inte äta griskött. Att skura golven noga i fattiga hem. Den vita rasen. Ku klux klans vita skjortor.
Ja,det finns mycket som har sitt ursprung i den vita färgens koppling till moralisk renhet och fläckfrihet. Mona Sahlin klädde sig helt i vitt när hon skulle försvara sig i Toblerone-affären.

Höger tycker jag inte om, för mig är vänster mycket bättre eftersom jag växt upp i ett arbetarhem. Men det förstod högern också till slut och bytte namn till moderata samlingspartiet. Men det hade fortfarande en fascistisk klang över det namnet. De gick vidare genom att bara använda ordet Moderaterna.

Sedan kom Nya in och så arbetarpartiet. Nya arbetarpartiet. Så lätt lyckades de tvätta bort den svartblå färgen och bli mer röda.

Svenska folket, som är en samling idioter, röstade som de brukade på ett arbetarparti, och vips vaknade de upp med en ny regering som de inte ville ha.

Nu blev alla förvirrade. Vilken färg är det som bestämmer egentligen, den blå eller röda?

Efter de senaste veckorna är det klartlagt att det varken är den röda eller blå färgen som gäller utan den svarta. De svarta affärerna. Det hör man på namnet att det är förkastligt. Svarta dagmammor kan antingen vara underbetalda eller ha svart hudfärg. Svart städhjälp och svarta hantverkare. Nästan alla som är blå har använt den svarta färgen. Kanske många röda också.

Under tiden som vi diskuterar den svarta färgen förändras Sverige med stora steg mot ett helt annat samhälle. Ett orättvist sådant med stora klass-skillnader.

Jag gillar inte heller socialismens röda färg.
Jag tror att det är dags att blanda till en helt ny färg.

Vi tar socialismens mörkröda färg och blandar in oskuldens vita färg och skapar en fin Rosa färg. Och sedan låter vi alla socialdemokratiska gubbar och gummor i detta land klä sig i Rosa kavajer eller mjukisdräkter och så ändrar vi namnet på socialdemokraterna till Det Rosa partiet. Det mjuka partiet som är blödigt och tänker på de som har det svårt.

Partiet som slutat att demonstrera på 1 maj. Som har lätt till tårar och gärna tar på sig skulden, inte bara för egna utan även för andras misstag.

Partiet som hellre ligger på latsidan än arbetar sent på krogen.

måndag, november 05, 2007

Höstens tilltal 3



Strandvegetationen lätt pudrad av snö
Naturens årliga död är på väg mot sin fullbordan
Vattenspegeln sluter sig sakta inför mina ögon
Dagens tilltal är vasst av minusgrader
Dagens kreatörer är talltita och större hackspett
Vintergömmor med mat ska fyllas
Dagens tilltal är död, är liv
Alltmedan solens sista strålar lämnar dagen

torsdag, november 01, 2007

Långsele



Under sommaren gjorde jag ett kort besök i Långsele. Min barndoms bilder och tankar kring denna plats demaskerades. Tiden passerar revy och platsernas mening med den.

Minns min barndoms återkommande tågresor längs med norra stambanan mot sommarstugan i Lappland. Minns järnvägsknutar jag passerade med sina stolta stationsbyggnader. Minns Ånge, Vännäs, Jörn och Långsele.

För barnet stod platserna för något stort och ljuspunkter i natten mellan all skog som passerades. Minns särskilt Långsele och den långsamma färden på järnvägsbron över Ångermanälven.

Minns platserna som kanske bara fanns i min föreställning med barnets blick och tankar.

På 1960 och 1970-talet var norra stambanan fortfarande en viktig blodåder i det då växande folkhemmet med sina järnvägsförgreningar ännu längre inåt landet.

Idag är flera av dessa västliga tvärbanor ett minne blott. Kanske norra stambanan också blir ett imperfektum med tiden. Den nya Botniabanan kommer att gå österöver och vilka järnvägsresenärer vill då passera Långsele?



Långsele ger ett trött intryck den sommardag jag passerar. Samhällets enda (?) restaurang serverar pannbiff för den som inte vill ha pizza. Man kan inte säga att Långsele verkar levande, men kanske finns här ett liv efter det sista persontåget har lämnat stationen. Invandrarna som driver restaurangen ler entusiastiskt mot besökarna och den asylsökande flyktingen från ett avlägset land spelar på sitt dragspel för den som vill höra.



Det fanns en jordbruksepok och en järnvägsepok. Kanske är det de nya svenskarna som ger Långsele hoppet om en framtid….

tisdag, oktober 30, 2007

Radhusnatur



Första frosten på löven i radhusets trädgård.




Det lilla lövet i mitten kommer inte att överleva.
Plötslig spädbarnsdöd.

Andra bloggar om: ,

Kallpratet

När man träffar en annan människa som man inte känner så väl, är det bra att inleda med kallprat. Kallpratet är det neutrala, distanserade sättet att nå den andre utan att gå för nära, och riskeras att stötas bort. Att kunna kallprata är viktigt för att skapa relationer.

Kallpratet kan jämföras med att spänta tunna stickor när man skall göra upp en eld i spisen. Stickorna får inte vara för stora , då får den lilla elden inte fäste. Men de får inte heller vara för tunna för då dör en eventuell låga ut med en gång.

Sakta men säkert måste elden byggas upp och allt större ved bör läggas in i brasan. Men det gäller att låta samtalet få luft och utrymme, och inte ösa på med allt för mycket bränsle, för då riskeras kontakten att kvävas. Den optimala balansen åstadkommer man bara genom långvarig träning. Det krävs många slocknade eldar innan man kan förstå den rätta användningen av kallpratets dynamik.

När relationen tar fart och samtalet börjat brinna, skapas en naturlig värme mellan de två samtalande. Värmen stiger av närheten, samtidigt som avståndet mellan orden skapar ett lyssnande och reflekterande, som ger det tillskott av syre som behövs för den kemiska reaktionen. Man brukar kalla det för den rätta personkemin.

Men en vanlig brinnande eld, minskar till slut och slocknar och skapar en hög med sot och aska. Om man istället vill att relationen ska skapa glöd som nästan aldrig kallnar krävs det ett extra tillskott. Det kan behövas tillföras något plötsligt och oväntat - en stor vedklabb - för att föra det till nästa nivå. Det gör man bäst genom att ställa en fråga, av personlig karaktär, men med ett starkt existentiellt innehåll. En fråga som inte var väntad i det här sammanhanget, som rör den andres personliga djup och som nu blivit tillgängligt, genom uppvärmningen.

Är du en lycklig människa? Hur kommer det sig att du blivit den du är idag? Varför har du inte gjort något av dina drömmar? Sörjer du din barndom?
Frågorna kan vara många men det är det starka känslomässiga innehållet som är viktigast.

Och om man verkligen lyssnar till svaret, och kan förmedla sin medkänsla, kommer elden att brinna för evigt och aldrig mera kallna.


Andra bloggar om:

måndag, oktober 29, 2007

Höstens tilltal 2



På Bälingeberget
På den blöta berghällen
Skydd under martallens spretiga grenar
Dagens tilltal – utan nåd
Vindens hårda symfoni
Lätt duggregn i dess följe
Fukten, vinden, vrider ur resterna av dagens försiktiga ljus
Klockan ställd - vintertid, mörkrets tid
Höstens tilltal, ett annat tilltal
Sökarljuset ställs om mot annat fokus

söndag, oktober 28, 2007

Att fälla en tall.



Bestäm dig först åt vilket håll du vill att den ska falla. Undvik gärna kraft- och elledningar. Låt den istället få en öppning i skogen, mellan de andra träden där den kan falla utan att hindras av granar,björkar eller sly.

Använd en motorsåg med ny kedja. Det måste vara vasst annars får det vara.

Bestäm tid med Karl-Henry, erfaren skogshuggare och timmerman. Utan en erfaren man i skogen kan det bli farligt, träd kan ramla över dig och döda dig på två sekunder. Motorsågen kan såga bort foten istället för en gren, och det så fort att du inte hinner känna att något har gått snett.

Och viktigast av allt, stressa inte. Att fälla en tall är något stort, inget som man kan slarva över genom att tänka på annat. Man måste vara koncentrerad på uppgiften.

En tall har ett eget liv, en egen själ som den utvecklat i flera decennier. Att avsluta ett sådant liv är något som kan ge en starka skuldkänslor hos en enskild människa. Precis som när indianerna fällde ett byte bör man be om ursäkt för att man stört skapelsen och att ödmjukt be om förlåtelse.

Idag har jag tillsammans med Karl-Henry fällt 10 tallar. Alla föll precis dit vi hade planerat att de skulle falla. Och vi kände oss nöjda i de härliga dofterna av terpentin, tallbarr, bensin och olja. Kan det finnas en mer manlig kombination av dofter än nysågad tall kombinerad med oljeblandad bensin? Jag borde skapa en parfym med dessa otroliga dofter och sälja till alla kärlekskranka män i norrland, och jag är säker på att kvinnorna kommer att flockas runt dem (och då menar jag inte bara ryskor).

Såga först en kil i stammen i den riktning som tallen skall falla. Sedan sågar du från andra håller ett rakt snitt, som stannar två-tre centimeter från kilen. Sätt därefter två träkilar i springan och slå in dem med yxan. Då lutar tallen åt rätt håll. Eftersåga i snittet tills trädet börjar röra sig, tryck med handen eller med en granstör tills trädet ramlar med ett brak i marken.
Det är över och bytet ligger där. En stor glädje sprider sig över att det gick som det var tänkt. Grenarna sågas av och stammen delas i tre delar.

Tallarna ska bli bräder
, regelvirke, golvbjälkar och takåsar.
Varför göra det lätt för sig att bygga en sovstuga, när man kan krångla till det ?

Virke från rot. Känns lite Utvandrarna-aktigt på nåt sätt.
Karl-Oskar och Karl-Henry är av samma skrot och korn, det är jag säker på. De har förstått något om tillvaron som jag ännu inte tagit till mig. Någon slags tro på att framtiden ska bli bättre bara vi kämpar mot livets och materiens motstånd och aldrig tillåter oss att känna oss besegrade.

Eller att känna trötthet. Om man skall arbeta i skogen då måste smärtorna i kroppen, tröttheten i musklerna, törsten i munnen, hungern i magen, ja, all kroppslig motstånd måste behärskas och överkommas. Något som män gjort i generationer efter generationer. Behärskat sig, förnekat känslor av trötthet och utmattning och bara fortsatt att arbeta och arbeta. I sitt anletes svett.

Nu klagar man på dessa män att de är för tysta och har svårt att prata om känslor. Det som en gång var förutsättning för försörjningen är nu ett hinder.

Men en del män, som jag, en kommunal tjänsteman,har förlorat förmågan att förneka smärta och trötthet och blivit ömma och känsliga.
Det är därför jag känner mig så väldigt trött och sliten just nu, efter fällandet av 10 tallar.

Andra bloggar om:

fredag, oktober 26, 2007

Höstens tilltal



Det sluter sig sakta, nästan omärkligt
Ridån går ner
Det yttre rummet mindre artikulerat
Svårmod, jämnmod
Skuggorna längre, tystnaden tystare
Det inre rummets tilltal – påtagligt, kanske hotfullt
Samtalet får en annan form, då det till synes formlösa belägrar oss….

söndag, oktober 21, 2007

Åtta timmars sömn

Tänk att man sover 8 timmar varje natt. Det är helt otroligt länge som man ligger där i sängen , helt utslagen, utan medvetande. Åtta timmar. 480 minuter.

Under 8 timmar hinner man göra 8 st 1-kilos stekar i ugn på 175 grader. Man hinner jobba en hel dag, med två fikaraster och en lunch. Man hinner köra bil från Luleå till Gävle. Man hinner se 5 långfilmer. Ja, ni förstår, det är väldigt lång tid att sova 8 timmar.

Många försöker sova kortare än 8 timmar för att hinna mer och få mer vakentid, men det är bedrägligt. Då är man trött hela dagen istället och fungerar dåligt. Nej, 7-8 timmar behöver en normal människa sova för att må bra.

Eftersom jag är 52 år så har jag sovit 18 980 nätter hittills och jag har ingen som helst aning om vad som hänt under alla dessa nätter. Hur låter det när jag sover egentligen?

En natt i veckan spelade jag därför in nattens ljud när jag och min sambo sover. Åtta timmars andningar och snarkningar på min mp3-spelare. Det är väldigt fascinerande att lyssna på.

Idag har jag suttit i 8 timmar och lyssnat på hela nattens ljud och händelser. Det första som jag kom att tänka på efter en stunds lyssning är att jag lever även under natten. Jag andas, rör mig, hostar , snarkar i ett ständigt förändrat flöde. I och för sig har man hört talas om olika sömnperioder, men först nu vet jag att det stämmer även på mig. (Man ska passa sig för att ta för givet sådant som man själv inte kollat upp)

Jag fick en idé som jag ska försöka genomföra någon gång. Tänk att avsätta en veckas tid då man sover på nätterna, spelar in ljudet och sen lyssnar på det dagen efter. Åtta timmars sömn och åtta timmars lyssnande.Vad skulle det innebära för min känslomässiga utveckling? Skulle min egen andning i sömtillståndet fortplantas till min dagliga andning och på så sätt utjämna skillnaderna?

Det finns mycket att utforska så länge man är nyfiken.För er mer intresserade läsare kan ni här lyssna på drygt en timmes sömnljud från Porsön. Tänk er att detta pågått i 151 840 timmar i mitt liv.

lördag, oktober 20, 2007

Öppningen



Min fru Lotta gillar förändringar och rörelse. Blir det stillastående blir det dött. Förändringar ger henne positiv energi och frigör kreativitet.

Min fru är gift med en man som trivs med det invanda. Han är en god förvaltare, vårdar det väl och tycker om det lätt igenkännbara.

Alltså, två världar och idéer om livet som ska mötas. Min fru är listig. Hon vet att hennes man erbjuder hårt motstånd om hon föreslår plötsliga förändringar. Hon har med tiden lärt sig hur hon ska lirka med mannen för att hon ska nå sitt mål.

Ofta handlar det om förändringar i huset med tillhörande tomt. Mannen som alltid har bott i lägenhet innan han gifte sig och aldrig behövt göra något för egen del var detta att bo i eget hus länge chockartat nog.

Att öppna upp väggen mellan kök och vardagsrum har varit Lottas viktigaste projekt ända sedan vi flyttade till huset 1999. Så detta år lyckades hon till slut övertala mannen.



Sagt och gjort, Lottas far som liksom Lotta är av det praktiska slaget kom med Tigersågen. Det tog inte länge innan huset hade bytt skepnad. Lotta var naturligtvis mycket lycklig att efter 8 års bearbetning fått med sig sin man och minst lika lycklig över det synliga resultatet.



Mannen då? Han kunde naturligtvis inte köpa förändringen rakt av, men medgav till slut att förändringen har sina förtjänster. Däremot väntar han oroligt vad frun har för nytt projekt på gång.

fredag, oktober 19, 2007

Mera oktober



Här kommer ånyo en ny annan dag
då jag tittar ut över den bästa årstiden.
Jag kommer att tänka på en gammal
haikubesläktad dikt jag skrev för många
år sedan:

Årstidernas stora funktion:
Att göra det, trots allt
Möjligt

För Guds skull får jag inte börja räkna
på alla förlorade dagar.

Snart är kvällen samlad med dagens blick.
Höstlövens fixpunkter- all kraft i denna upplösning.

Kvällen samlad
Dagens blick
Dagens tillit
Dagens misstro
Vår inställning är ett vattenpass.

onsdag, oktober 17, 2007

Ensamrädsla



Natten är svart och jag är mörkrädd. Men bara när jag är ensam i stugan på hösten då ingen annan finns där. När jag är tillsammans med en kamrat känner jag ingen rädsla.

Det borde därför heta ensamrädsla; rädsla för att vara ensam när det är mörkt. Jag får vara glad att jag inte är ensamrädd mitt på dagen när det är ljust. Då hade grundvalen för hela min existens rubbats, eftersom jag är en ensam människa.

Det finns inget i mörkret som jag är rädd för. Jag är väl medveten, rent intellektuellt, att det inte finns något som är farligt där. Men mitt känsloliv har en annan uppfattning. Så fort mörkret smyger på, kommer obehaget krypande och intar min oskyddade inre boning.

Men jag ger inte upp och åker hem. Eftersom att jag vet att rädslan är obefogad låter jag mig själv vara rädd och njuter ändå av ensamheten. Kan man njuta och vara rädd samtidigt? Tydligen.

Sara Lidman skriver i sin underbara bok ”Bära mistel”:
”Han såg rakt på henne och skrämde henne så som man förfäras av sin spegelbild när man möter den oavsiktligt och den visar ett av de ansikten, man icke vill veta att man har. Hon hatade honom därför att han kom henne att frukta sig själv.”

Är det därför jag är rädd, tänker jag. Att mörkret är en spegelbild av något hos mig själv - ett av mina ansikten - som jag icke vill veta av. Mitt eget mörker finns därute, och jag klarar inte av det när jag är ensam.

På samma sätt är rasism, hat, mobbing, kritik, gnäll, överdrivna krav; en spegelbild av våra ansikten som vi själva inte vill se. Vi hatar dem som får oss att frukta oss själva.

tisdag, oktober 16, 2007

Ekelöf i Ryssbält



Andra bloggar om:

måndag, oktober 15, 2007

Molnbåt



Över himlens vatten
över bergets grund
livsbåt, molnbåt
med segel sömmande
av drömmar

(Bo Carpelan och Välmbabouda 2007)

söndag, oktober 14, 2007

Höstvila



Jag sitter åter vid bron, Gammelstadsviken och dricker mitt kaffe. Det nyper i kinderna under vandringen igenom skogen, men här värmer fortfarande solen.

Naturen är på väg att stilla sig, marken stelnar och lövträden är avklädda.

Det är mitten av oktober. På vägarna en bit bort irrar trafiken som inget hänt. I skogen är det nästan tyst. Jag jagar upp ett par ringduvor och vinterns budbärare, domherren, har anlänt.
Mellan vassruggarna börjar isen lägga sig. Det är svårt att förställa sig att denna plats sjöd av liv bara för en månad sedan.

Till vardags möter jag människor, unga som gamla, som är missmodiga nu när mörker och kyla börjar krypa in. Under veckan mötte jag också en gymnasieelev som såg det på ett annat sätt. Hon sa att naturen behöver vila, återhämta sig för att sprida nytt ljus och glädje till våren.

Tänk om vi människor skulle vara lika kloka. Att mörkret och kylan får vara återhämtningens tid, då vi vilar, samlar kraft och reflekterar över vår situation. Naturen i sig äger ingen godhet, men vi har mycket att lära av den…

onsdag, oktober 10, 2007

Toppbestigning



Välmbapoudas topp
Dagen är magisk vacker
Jag är nästan färdig att gråta.
Det skrivna skulle lätt kunna bli en pekoral om dimbeslöjda vatten, snötäckta fjäll i norr och väster med Sarektopparna som sista utpost.
Jag nöjer mig med att säga att närmare stillhet, skönhet och andakt är det svårt att komma en stund som denna.
Tänker på de Burmesiska munkarna. Här skulle de få påfyllning
….Men världen är inte rättvis. Jag kan blott sända dem mina tankar. Kanske finns där en mottagare….

tisdag, oktober 09, 2007

Grovaguld

Dagens olika ansikten från stugfönstret. Skönheten, stillheten och känslans lågmälda eufori, välsynkroniserad….



Vid frukostfilen…



Vid middagslaxen..

söndag, oktober 07, 2007

Ett litet jordbruk



Jag köpte en tavla på Röda korsets secondhand-butik.
Ett litet jordbruk, fotograferat från ett flygplan. Allt finns med; Boningshuset, ladugården, en ko, bagarstugan där man bodde på sommaren, ett härbre för matförvaring, lador för höet, två hässjor, ett potatisland, grusväg, telefonstolpar, närheten till en sjö, skogen. En hel värld för en hel familj. Och så mamman och den lilla dottern som står och tittar upp mot flygplanet.
Bilden kunde vara tagen var som helst på landsbygden i Sverige fram till 1950-talet.

Finns det någon som känner igen sig? Är det din mamma som står där nere?
Eller är det allas vår mamma; hela svenska folkets mamma som står där och håller oss moderna människor i handen.

Ibland längtar jag till detta enkla liv som en gång fanns.
Vår sommarstuga i Ryssbält är en gammal bagarstuga. Dit flyttar vi på somrarna och låter radhuset stå tomt. Där har vi rinnande kallt vatten och utedass och vi njuter av det enkla hushållet. Precis som man en gång gjorde på de små jordbruken, när man sommartid flyttade till bagarstugan som låg närmare sjön. Och då man passade på att såpskura hela boningshuset.
På den tiden behövde man inte resa så långt för att uppskatta en förändring.

Jag undrar om det är den gamla traditionen, att flytta till den enkla och trånga bagarstugan på sommaren, som ännu lever kvar i vår förkärlek för trånga utrymmen på semestern; husvagnen, campingstugan, tältet, segelbåten osv. Vi tvingas då leva ett enklare liv igen, närmare det urspungliga.

Tavlan från Röda korset är nostalgisk. I den blandas två känslor; en del sorg - över ett försvunnet paradis - och en del glädje över själva fotografiet, som ännu finns kvar.
Jag ska hänga tavlan bakom mig på jobbet. Som ett stöd från den svenska historien.

Andra bloggar om:

Ganjaureudden



Ännu ett kretslopp sluts.
Årets sista vandring till Ganjaureudden är inte helt olik den första.
Lik, men ändå olik
Sjön ligger blank, då som nu.
Skogen nästan tyst, då som nu
Skrivarens lågmälda eufori är stor, då som nu



Men, naturen talar ett annat språk. Då släppte den sista isen och snön myrarna
Nu, efter nattens minusgrader går stövlarna igenom en tunn ishinna över myrgölarna
Naturens klinga är skarp och uppfodrande denna dag
Korpens tilltal bakom berget och talltitan i träden intill
I euforin finns ett mollackord
Det är dags att säga adjö
Platsen ska snart stillas, förstelnas i väntan på återfödelsen
Jag hoppas att få vara med….