fredag, november 23, 2007

Alla dessa lyckliga människor

Vad kommer först; bilden, ordet eller tanken. Går det att tänka utan ord? Vad är det för mening om jag tänker och inte förstår mina egna tankar.

Till vem riktas mina ord? Till mig själv i form av tankar eller till dig i form av ord, verbala eller nerskrivna. Hur kan jag komma på dessa meningar utan att behöva tänka efter.

Jag vet inte. Det är sådant som man inte ska grubbla på . Tänk inte för mycket för då kan du bli tokig. Ibland känns det konstigt, som jag inte levde i denna verklighet utan i en annan. Där man inte litar på det som händer utan istället måste ifrågasätta det som är självklart.

Jag är avundsjuk på dom som har roligt när dom har roligt. Som skrattar när det är roligt utan att tänka efter om det verkligen är roligt att skratta åt just det. Som känner en sak och sätter likhetstecken mellan det de känner och själva upplevelsen. Inte som jag som aldrig känner en sak utan att analysa det med förnuftet och godkänna det som en relevant känsla. Jag lever i en distanserad värld och det finns en glasruta mellan mig och mina egna upplevelser. Jag ser på mina känslor som andra ser på sina saker.

Jag är avundsjuk på dom som kan komma ihåg saker detaljerat och berätta allt som hänt dem utan att tappa tråden. Som kan göra en kort historia lång och berätta om händelser från 1962 som om det hände igår och som kan återge allt vad alla inblandade personer sa den gången det begav sig. Hur är det möjligt tänker jag, när jag hör hur de viker ut sina historier ut i periferin och i detaljer och sidospår som om det just nu händer trots att det kan vara 20 år sedan det hände.

Jag är avundsjuk på dom som gillar svensktoppsmusik och som älskar alla de artister som just nu är populära ooch som större delen av svenska folket gillar. Magnus Uggla. Tomas Ledin. Lasse Berghagen. Om som aldrig behöver fundera på och söka alla dessa smala artister som ingen känner till förutom Björn Åkerstrand och som alltid är så tung och djup att man aldrig kan känna sig riktigt glad.

Jag är avundsjuk på dom som tycker att det är roligt att resa bort på chartersemester och sitta i ett annat land på stränder som ser likadana ut som alla andra stränder på alla andra turistorter över hela världen. Och där man kan köpa precis samma souvenirer överallt och där hotellrummet är varma och klibbiga och man ständigt måste söka den där restaurangen som är billig och där maten är samma som lokalbefolkningen äter, men som man aldrig hittar förrän det är försent och veckan är slut.

Jag är avundsjuk på dom glada, lyckliga människorna. Som lever ett okomplicerat liv. Som sätter in ett klinkergolv i hallen och ett klickgolv i köket eftersom det är modernt just nu. Utan att fundera på varför eller om det överhuvudtaget behövs. Som köper en ny bil för att det är roligt att ha en ny bil. Som skiljer sig bara för att kärleken tagit slut. Som köper ett nya köksstolar bara för det gamla är utslitna och omöjliga att sitta i. Som byter ut plastlisterna från 70-talet trots att dom fortfarande inte gått sönder, utan bara är grådaskiga av smutsen som trängt in i djupet så att de inte går att torka av.

Alla dessa lyckliga människor...

5 kommentarer:

Anonym sa...

Och jag är avundsjuk på er som kan skriva så bra. Varför kan inte jag det?

The Ryssbält tapes sa...

Det handlar bara om förväntningar. Så länge du förväntar dig att det du skriver inte blir bra så blir det inte heller bra. Men om du förväntar dig att det du skriver blir jävligt bra, då blir det det också.

Så gör som oss, lura dig själv!

Eleonor sa...

bloggar? inget för mig! tills nu...vilken skön stil och bra texter och funderingar. en lugnhet sprider sig. tack, nu känns allt redan lite bättre.

The Ryssbält tapes sa...

eleonor:Bra att du blir lugn, men se upp, plötsligt kan även Ryssbält tapes slå till och bli upprörande...

Anonym sa...

Tack, jag ska lura mig själv.