lördag, september 30, 2006

Eufori 2, Bastun

En lycklig man nytvagad efter bastuns fukt och värme.
På bastubron med ölen i handen med blicken riktad mot den gamla timringen, vattenvärmaren med sitt kokande vatten och nyhuggen ved i växande.
En lycklig man lyssnar in den hårda nordvästen mellan furorna, hör vågspelet från älven och ser korta solgenombrott över orolig himmel.
En lycklig man bland elementen, helt enkelt.

Eufori 1, Grillpatsen

En av skrivarens återkomster, grillplatsen.
Glöden som förbereder sig för köttet.
Wiskeyglaset som står som en bundsförvant på den gamla brädan.
I gemenskap med elementen. Elden. Den lätta vinden. Vattnet.
Vågornas spel över älven. Låga moln som börjar lätta från Välmbas hjässa.
Stunden är skrivarens. På väg in i den stora stillheten…..

fredag, september 29, 2006

Walter gav aldrig upp

Barnet och sorgen.
Vi är alltid berörda över
detta oskyddade faktum:
Människans försvarslösa
förhållande till livet.

"Under plågan och mörkret och uppfostrarviljan
fanns emellertid en vila i det pågående, en lust
i gången och förändringen, en djup glädje som
gjorde att Walter Ljungqvist aldrig gav upp.
Det var den positiva sidan av tvånget att
skriva, av vetskapen att ingen lycka fanns utom
i dikten, i diktandet.
Walter Ljungqvist visste alltid detta och han
visste att bara han fann sin egen röst
kunde han också nå sina källor."

Ur Bengt Nermans "Den skapande processen"

torsdag, september 28, 2006

Pilgrimsvandringen

Ryggsäcken är packad. Extrakläder, kaffe, smörgås och skrivarbok.
Kylan har vässat sina klor. Rimfrost över myren och nyisläggning i tjärnens vassruggar.
Det är stilla. Bara skrivarens egna ljud. Skrapet från fötter och klucket från termosen.
Lätt motstånd i upplutet. Bergkammen lyser som guld bland gulnande björkar.
Tillfälliga medresenärer är sidensvans, korp och större hackspett.
Stannar vid Lillgaikas gammeltallar. Känner historiens vinddrag i den lätta brisen.
Utblick över blå himmel och Uddjaurs milsviddda blå. Himmel och jord kommunicerar i blått denna dag.
Ganjaure, platsen. Matsäcken intagen. Lyssnandet och seendet tar vid.
Solbläcket från vattnet. Vågskvalpet mot stranden. Vindens sus bland furorna och en ensam kungsfågels spel.
En inre resa och en yttre. I upprepning, i fullbordan.

onsdag, september 27, 2006

Dödsskivan



Kvällen är över oss
Varje kvälls fortsättning

Men döden finns
Bevarad i ett arkiv

Jag måste medge att jag
fastnade för dessa dödsorsaker:

Difteri, Drunkning, Hängning,
Kikhosta, Kräfta, Vådaskott, Hästsparkar

Själarnas konturer växer
vidare i mitt medvetande

Lidandets löpeld
är vårt ansvar

tisdag, september 26, 2006

Idag snöar det



Idag snöar det.
Stora lapphandskar faller i en jämn takt
och sprids över marken.
Det är den gula och röda snön.
Asparnas snö.

söndag, september 24, 2006

Ljus mot en mörk bakgrund



Det är soligt och varmt trots att det är i slutet av september. Träden har fått sina höstfärger och havet har den där blåfärgen som bara en låg höstsol kan skapa.

Färgerna är mättade med ett djup som påminner om själva höstens innersta väsen.
En andlig tid, ett skede för eftertanke och reflektion.

Men samtidigt kan hösten kännas tung. Som ingången till en mörk tunnel. Fylld av ett oändligt antal arbetsdagar, utan ljuspunkter eller insprängda ledigheter.
Många drabbas av depressioner, ljusets bristsjukdom.

För mig blir upplevelsen av naturen en motvikt när ”den svarta hunden kommer springande”. Jag ser trädens gudomliga prakt, höststormarna över havet som piskar stränder och kajer, färgspelen på himlen när solen bryter igenom mörka regnmoln, lingonen i riset som fyller min plockare. Naturupplevelserna väger över och gör mig lycklig.

Men på ett mer djuplodande sätt än vanligt, eftersom glädjen uppstår mot en fond av regn, rusk och kyla. En helt annan lycka än den som uppstår på våren, när allt annat är så behagligt och skönt.

Ju mörkare bakgrund desto bättre framträder ett ljus föremål.

lördag, september 23, 2006

John Coltrane 80 år



Det är någonting med hans namn.
Coltrane!
Det är någonting som övertygar
och lockar fram ett möte.
Coltrane!

Förväntningar färdas genom
Coltranes "Meditation".
Och det är därför möjligt
att gå igenom.

"There is never any end."
Coltranes röst.
"There are always new sounds
to imagine, new feelings
to get at."
Coltranes röst.
"So that we can see more
and more clearly
what we are."

John Coltrane.
Det vi fortfarande har med oss
är tonernas sökarljus.
Och den som följer med
utvidgar sin egen mening
och vill fortsätta att vandra
med uppmärksamma öron.
Och livets kamp görs möjlig,
närmast förväntansfull,

Ensamhetens behag



Ensamhetens behag
är inte en sanning i sig.
Jag är inte ensam här
trots att jag är ensam.
Eller så är jag ensam här,
men inte min känsla.

Nietzsche och musiken,
som om jag vore en präktig
lärjunge som läser av
med fundamentalistens begränsning.

Men eftersom Nietzsche är
motsägelsefull så blir också jag
en motsägelsefull lärling, men

musiken spelar oavbrutet...

torsdag, september 21, 2006

Sommararkivet, ögonblick

Kasker, skiftet 20.51
+6c. Bymoln från väster
Vindens spel över myren
Lätta regnstänk
Motstånd
Smålommens spel från tjärnen
Taltrastens svar från gammelstallen
…………………….
Grova, storstugan 21.35
+19c. Beth Orthons toner fyller rummet
Blick in i den öppna spisens falnande glöd
Lätt regndis över Välmba
Hundens utsträckta kropp över fällen
Solgenombrott över Trollkärringbacken

tisdag, september 19, 2006

Relationen som ett ting



Det stora problemet med att få kärleksrelationer att fungera över tid, är själva vårt tänkande om relationer.
Vi föreställer oss nämligen att en relation är något vi har. Något som börjat vid ett speciellt tillfälle, förälskelsen, och som sedan fortsätter sedan vi bestämt oss för att vara ihop.
Du och jag har en relation, ett förhållande med varandra ” säger vi för att markera vår tillhörighet.

Men detta är en illusion. En relation eller ett förhållande är ingenting som man har eller som finns i tiden, utan en relation är något som uppstår i mötet och som bara finns i nuet. Relationen uppstår när två människor möts och finns bara just vid det speciella tillfället.
Och i och med att vi skiljs åt, finns inte längre relationen kvar i faktiskt mening.

Men relationen har en tendens att leva kvar i våra huvuden även sedan vi rent fysiskt lämnat varandra, och trots att vi befinner oss på två olika platser. Vi skaffar oss en inre föreställning om att det finns en pågående relation och i och med det, övergår relationen från att vara ett möte i nuet, till att bli ett ting.

Något som finns mellan två människor även när de inte träffas.
Och ting kan man äga.

söndag, september 17, 2006

Gammelstadsviken, Bron 17/9 11.20



Skrivaren tillbaka till platsen och den sköna upprepningen.
Trots den ljumma vinden. Trots solen som bryter fram genom cirrusmolnen.
Platsen andas höst.
Platsen och naturens eget kretslopp, som vi alla är en del av, beroende av, befinner sig i ålderdomen.
Naturens sköna död skymtar om hörnet.
Dofterna av förmultning. Blicken ut över det gröna lövhavet som strävar mot gult.
Upprymda fåglar som har tystnat. Har lämnat oss.
Gässflockar som söker sig mot söder.
Talltita och talgoxe som åter bereder sig plats.
Stunden rymmer inte förväntan, men andakt.
Naturen bjuder in till en begravning.
Det fullbordas. Skönheten har många namn….

lördag, september 16, 2006

Blodomlopp



Nuets landskap
Grilldoften har klingat av och mörkret lagt sig
Reser inåt, skalar av dagen
Hör bruset från mitt blodomlopp
Hör det ständigt närvarande, oberoende av egen närvaro
Kvällen tom på referenspunkter, sedan samtalet lagt sig, sedan rörelsen stillat sig
Mitt blodomlopp. Det enda tydliga i varats obestämbara nu
Vårt inre vattendrag
En plats att komma till ro, flyta medströms
Vi behöver detta vårt inre vattendrag för att hålla oss levande, hålla oss
närvarande…

torsdag, september 14, 2006

Regn


Det är slutet av augusti och jag sitter ensam i min stuga och lyssnar på regnet.

När regnet slår an mot plåttaket,uppstår rytmer som varierar både i styrka och i tempo, som en slags modern elektronisk musik. Det hörs att regnet från himlen gärna vill förena sig med jorden och kraften i den önskan är så stark, att vattnets trumvirvlar mot plåten blir som en del av en mäktig symfoni.

Det skapas alltid en spänning eller motsättning när himlen öppnar sig och kastar sitt vatten mot marken, och det här regnvädret är inte något undantag. Mötet mellan motsatserna uttrycks i åska och starka elektriska urladdningar. När regnet faller ackompanjerad av åskans muller, får jag ofta en känsla av att vara i kontakt med något magiskt och stort, större än vad jag kan omfatta med mitt mänskliga förnuft. Som om Moder jord och Herren i himmelen njuter tillsammans i en blöt omfamning, då det är bäst att vi dödliga håller oss undan.

Men regnet som faller på plåttaket gör mig förvånansvärt trygg och behaglig till mods. Jag fylls av en stark tillfredställelse över att vara skyddad utan risk att bli offer för vädrets makter. Särskilt nu när den hårda åskskuren avtar i styrka och övergår i ett stilla, porlande sensommarregn.

Ett stilla regn har en lugnande inverkan på oss människor. Vi ser hur naturen tar emot det med öppna armar. Lövverken öppnar sig och bladen blottar sig oblygt för att tillfredställa sin osläckbara törst.Det slår mig att det måste vara en av människans tidigaste upplevelser av trygghet, att sitta så här i skydd för regnet under ett tak, eller som det var i tidernas begynnelse, i en grotta. Denna upplevelse av välbehag, att vara skyddad från Herrens oberäkneliga nederbörd, stormar och blixtnedslag, fyller mig med en harmoni som jag förstår är en ursprunglig arkaisk känsla, som förts vidare mellan generationerna alltsedan Adam och Eva blev utkastade, nakna och oskyddade, ur Paradiset.

Regnet varierar i styrka. Ibland kraftigt regn då vinden hjälper till att kasta vattnet mot huset och piskar panelen och fönsterrutorna, som om det vore en vårstädning utförd av en finsk städerska. Det smattrar högt och intensiteten pulserar och följer vindbyarnas kastande fram och tillbaka. Till slut verkar det som om regnet äntligen tar reson och börjar en nedtrappning som snart blir ett sakta upphörande, tills musiken försvinner i ett långsamt fade out.

När regnet tar paus hörs endast vattendropparnas oregelbundna smatter mot fönsterblecken. Denna bleckkonsert är väldigt orytmisk och inte alls lika njutbar som den konsert som regnet nyss hållit. Det gör mig snarare irriterad än tillfredställd och rätt snart börjar jag längta efter att regnet skall vända åter, bara för att få slut på detta kaotiska droppande. Ett strilande regn har i varje fall taktkänsla!

Jag tittar ut genom fönstret som vetter mot söder och ser ut över havet. Under regnets uppehåll blir dess yta blank och stilla. Solen tränger delvis igenom molnen och färgar havet i omväxlande turkosa och blåa sjok som vandrar över ytan och plötsligt byter plats, en ständig rörelse som ögat har svårt att fånga. En stillbildskamera hade klarat det bättre.

Men förhoppningen om ett fortsatt uppklarnande grusas snart av en ny, kraftig skur som igen river sönder vattenytan och skapar ett grått moln som i vagabonderande kastbyar rusar fram och tillbaka över havet. Strax får dessa synintryck från regnets härjande över havet sin egen tonsättning, när ljudet från takplåten återigen stegras och strax övergår till ett kraftigt dån, som är starkt överröstande.

Och så där håller det på, fram och tillbaka hela dagen och hela kvällen. Men jag känner mig trygg och behaglig till mods när jag klättrar upp på stegen till sovloftet och kryper ner i sängen. Genom att sova nära taket på ett loft, får alla upplevelser av ett regnväder en högre intensitet.

När jag ligger där i halvslummern reflekterar jag över att den trygghet som ett tätt tak innebär lätt kan raseras om det mot all förmodan, blir ett läckage.
O hemska tanke, risken för vattenskada är något som kan förstöra nattron för de flesta av oss! Vatten kan krypa in på det mest konstiga ställen och det är verkligen svårt att lokalisera var vattnet tränger in när det en gång börjat läcka.

Men tack och lov för min stuga. Den har jag byggt själv och taket är helt säkert, byggt efter konstens alla regler.

Jag somnar ovaggad men kanske invaggad i egen falsk trygghet.

onsdag, september 13, 2006

Hellre internet än ett slag mot huvudet



Det är en blåsig dag. Havet är i uppror och slungar sig framåt tills det möter stranden och där tvingas ge upp. Jag har svårt att förstå den vetenskapliga synen på vågen, att den egentligen är en cirkelrörelse. I mina ögon verkar det som om vågorna kommer böljande från Rånön, över hela fjärden och upp på stranden.

Kanske är det bara ännu ett exempel på att vi alla bor i en syn-villa. Ett hus för alla de illusioner som uppstår framför våra ögon och som blir vår verklighet. Som månen som blir större och större ju närmare horisonten den kommer, trots att den alltid är lika stor.

Det är hjärnan som sköter om det hela. Eller rättare sagt, hjärnans förkärlek för att organisera tillvaron i mönster och förenklingar. Vi ser bara det viktigaste, resten blir bakgrund. Om det inte vore så skulle vi översvämmas av intryck.

Men vissa människor, som har en särskild form av hjärnskada, åskådliggör vilka förmågor som egentligen finns där under ytan. En man kan lyssna på en symfoniorkester och sedan memorera alla instrument, alla stämmor och sedan spela dem på ett piano. Någon annan kan se en främmande stad från en helikopter och sedan ur minnet rita en teckning av stadens alla detaljer i absolut rätt skala. En Rain man kan räkna ut pi och rabbla decimaler i 7 timmar så att till och med datorerna hinner inte med.

De flesta är födda med skadorna och de har svårt att leva i vårt samhälle och att fungera socialt. Men intressant nog kan helt vanliga människor, som fått ett slag mot huvudet eller som blivit dementa, plötsligt i vuxen ålder få dessa s.k savant-förmågor. Det gäller bara att skadorna hamnar på rätt ställe i pannloben.

Det talar för ett intressant faktum. Nämligen att hos alla människor, så strömmar det in miljoner bite information i hjärnan varje sekund, från synen, hörseln, känseln, smaken och lukten. Men vi, som inte har savantförmågor, blir bara medvetna om en liten, liten bråkdel. Resten finns där under ytan, en kunskap som inte når vårt medvetna och som vi inte har någon användning för. Bortrensat för att vi skall kunna fungera normalt i ett socialt sammanhang. Bara en smäll mot huvudet kan göra att vi får tillgång till denna ocean av information om den yttre verkligheten, som finns lagrade i djupet av våra hjärnor.

Men man kan ju inte gå och vänta på att få en smäll mot huvudet, det är inte säkert att det tar på rätt ställe. Men det finns något som man kan göra under tiden, i väntan på hjärnskadan eller demensen.
Och det är att surfa på internet !
Till internet strömmar information in hela tiden, från alla hörn av världen, från framstående tänkare, från dumskallar, från forskare, från amatörer, ja, från tusen och åter tusen hjärnor som samverkar över hela jorden. Och på några sekunder kan jag ta del av allt som finns, bara jag har rätt sökmotor.
Jag kan ta del av alla symfonier som finns och lyssna på dem.
Jag kan upprepa stämmorna en i taget, bara jag har rätt program.
Jag kan skapa perfekta teckningar av London genom att låta photoshop teckna konturerna.
Helt skalenligt.
Jag kan ställa vilken fråga som helst, och få svar av någon som vet, på andra sidan jorden.

Internet är en hjärna med savantförmågor.
Men samtidigt lika autistisk som en Rain man.

lördag, september 09, 2006

Sommararkivet, Guijaure 11.04

Två ensamvargar längs med och upp på Guijauretjårro, en av de fjällbranter som ramar en Guijaresjön. Den ene längtar efter sin topp och stegar vidare i ett allt stenigare landskap. Den andre, skrivaren, mer njutare till sin natur, föredrar en mer måttlig ansträngning. Denne andre sitter vid en klippavsats. Den långsträckta Guijauresjön ligger 500 meter nedanför. Guijaure, mitt en fjällvärld med blick mot Norge i väster och inlandets böljande landskap i öster.
Guijare, också en transportled för den moderna människan. Fjällflyg längs ned sjön och motorbåtar på väg ut i evigheten.
Skrivaren, sin modernitet till trots, föredrar fotvandringens lågmälda ansträngning och utblick ut över avrundade skandinaviska fjäll. Stor är tacksamheten…

En nära jorden upplevelse

En nära jorden upplevelse.
Potatisblasten lämnar potatislandet
via det fasta handgreppet.
Vinden gör mitt ansikte
närmare till hands.
Som ett juver sitter potatisen,
men lossnar från sitt sköra
fäste när jag skakar blasten.

Meningen med näringen.
Näringen med meningen.

När jag kommer in läser jag ur
Bachelards "Luften och drömmandet".
Han citerar ur Miltons "Paradise lost".
" Och kanske skall av grov och jordisk
näring du småningom bli ande, mer
och mer fullkomnad för att slutligen
som vi bevingad sväva."

tisdag, september 05, 2006

Flyg, fågel....



Hellre en fågels flykt som inte lämnar minsta spår
än ett djurs vandring som lämnar avtryck på marken.
Fågeln flyger förbi och glöms bort, och så skall det vara.
Djuret som inte längre är här och därför saknar betydelse
visar att det har varit här, vilket saknar betydelse.

Att minnas är ett förräderi mot Naturen
för gårdagens natur är inte natur.
Det som en gång var är ingenting, och att minnas är att inte se.

Flyg, fågel, flyg förbi och lär mig hur man gör !

Ur "Dikter av Alberto Caeiro"

söndag, september 03, 2006

Installation 2



Mitt i Storgatans vimmel och lunchbrus.
Två av tre i ”The Ryssbält tapes” har bänkat sig på hamburgerresturangens uteservering.
Ytterligare en livets installation där olika aspekter av kvinnligt och manligt möts till synes ovetande om varandras existens.
Den manlige lastbilschauffören med sin stora lastbil tar sig plats oberoende av regler och förbudsskyltar. Diselångor hänger tungt över hamburgerresturangens gäster.
I vår nacke börjar den lokale FI-politikern sprida ut sitt enkla budskap om fred och antimilitärism, just i den stund som skrivaren, tillika ”The Ryssbält tapes” mest koleriske medlem skulle vilja säga ett och annat till den hänsynslöse lastbilschauffören. Skrivaren väljer att låta bli. Inser att detta manliga möte skulle rymma allt annat än fredsbudskap och antimilitärism.
Vi låter denna nuets installation fortgå, alltmedan vi intar våra harmlösa multinationella hamburgare till ljudet från lastbil och den lokale kvinnliga politikern som fortsätter sina försök att väcka någons intresse.

Försök inte....


....att vara näsvis.


En del kanske har större...


men det behöver man inte hänga upp sig på!

lördag, september 02, 2006

Bluesfestival i Flakasand juli 2006


Varje sommar är det bluesfestival i Flakasand. Jag brukar ta motorcykeln och åka dit. Flakasands festplats ligger flera mil upp efter Kalixälven och sista 5 kilometrarna är vägen så dålig att besökarna bussas dit från en gemensam parkeringsplats. Det är bara motorcyklar som får köra ända fram.

Flakasand är en fantastiskt naturskön plats vid Kalixälven, en lång sandstrand som sträcker sig ut i älven i en stor utbuktning omgärdad av nipor och en skön tallskog. Vid stranden har man byggt en stor scen där festivalens bluesband uppträder. Niporna blir perfekta åskådarläktare bredvid scenen, och alla åskådare kan sitta i dessa sluttningar med perfekt överblick, inte bara över scenen utan även över midnattssolen som sakta sänker sig över älven i väster. Folket, ofta hela familjer sitter vid lägereldar och grillar medhavd korv och dricker sina öl. Det är en trevlig familjefest under den tidigare delen av kvällen.



Men under kvällens gång förändras stämningen. Allt fler berusade personer, de flesta av äldre årgång, fyller festplatsen nere vid stranden. Jag kanske är gammalmodig men jag tycker inte att det är särskilt trevligt när äldre människor, både kvinnor och män, är berusade näst intill medvetslöshetens gräns.

Istället för att ”söka lyckan i alkoholen” borde många börja ifrågasätta sin negativa självbild som de bär med sig i nyktert tillstånd. Då skulle de inte behöva dricka sig så redlöst berusade. Men det är lättare sagt än gjort

Mick Taylor

Årets bluesfestival I Flakasand bjöd ändå på bra artister. Mick Taylor visade att han fortfarande kunde göra ett bra solo, även om det inte gick upp mot hans slidegitarrspel i Love in Vain på skivan Get Yer Ya Yas Out. Den låten har alltid varit en favorit och det var kul att se honom IRL. Men Kitto från Australien var en överraskning och gav nog den bästa musikupplevelsen denna gång.

Heder till Morjärvs eldsjälar som varje år organiserar denna klassiska festival.

Dimma över Kalixälven

fredag, september 01, 2006

Snart val

Det är snart val och vi inom Ryssbält tapes vill gärna att våra hjärtefrågor också skall uppmärksammas. Vi ställer därför fem frågor till partierna för att utröna deras inställning i dessa viktiga områden.

1. När jag cyklar hem från jobbet, utanför Max vid Mjölkuddsrondellen, finns en besvärlig trottoarkant som man måste över trots att det är cykelbana. Så frågan blir därför; kommer Ni att under nästa mandatperiod lägga asfalt på detta besvärliga och irriterande ställe ?

2. Kommer Ni att införa ett förbud för män med BMI över 30, att gå med bar överkropp i tätbebyggt område? (Denna sommar har varit fruktansvärd, alla dessa lättklädda män inne i stan , på affärer, ja överallt!)

3. Kommer Ni att bedriva en solidarisk politik och inte låta enskilda särintressen och privata åsikter få styra er politik ?

4. Kan Ni lova att i fortsättning tillåta medelålders män mellan 43-51 år och som har begränsade tillgångar, att ladda ner musik gratis och utan risk för åtal. (I varje fall rockmusik)

5. Kommer även det Osynliga partiet att få valsedlar upptryckta i år med sina representanter (kan osynligt bläck vara ett alternativ?)