måndag, april 30, 2007

Svarte Petter?

Kvällsljuset och min inomhusliga vistelse.
Jag måste vara en fast punkt.
Meningen före och meningen efteråt.
En fast punkt innebär också väntan och återkomst.

En annan iakttagelse är själva provokationen inom mig
huruvida den dövstumme polacken, som ringde på och
ville sälja intetsägande blyertsteckningar för hundra kronor
och i brist på gensvar ville tigga en tjuga och när också
den responsen uteblev muttrade ohyfsat för att sedan gå
upp i rök, verkligen är dövstum eller en osympatisk
landstrykare? Det kanske visar sig att det är jag som är
Svarte Petter!

Bevara mig väl
det jag borde vara.

Vårvatten



Vårvatten i det stadsnära landskapet
Snö och is i annan skepnad
Lika förgängligt som livet självt
För en kort tid förändras landskapsbilden
Diken vattenfylls liksom myren
Vårvattnet, en del av förlossningen
Speglingar från gren och stam
Ännu kala som yrvaket bara finns
Finns för betraktarens öga

söndag, april 29, 2007

Slutet på början



Jag kommer till en lada i kraftigt förfall. Taket saknar både plåt och spån och genom stora hål går det att se himlen. En lämnad och övergiven lada. Utlämnad till naturens krafter som inom några år kommer att ha besegrat all kvarvarande stabilitet i trästomme och plank. Förgängligheten är ofrånkomlig.

Lukten av murket trä ligger som en ridå runt ladan. En doft som nu på våren blandas med doften av den blöta jorden, fylld av mögelsporer efter en vinter under snön. Odörerna är depressiva och tunga.

Bredvid ladan - som typiskt nog står i en skogsdunge mitt på ett stort fält- står aspar och björkar. Vårsolen färgar stammarna ömsom ljust och ömsom mörkt samtidigt som en tillfällig aprilvind ruskar om grenverket. Jag uppfylls av starka förhoppningar och en framtidstro. Träden är levande och kommer inom snar framtid att frambringa de första gröna löven, små löften om en kommande sommar.

Det slår mig att också ladan – trots sitt erbarmliga tillstånd – är levande. I den finns också framtidstro och förutsättningar för nya generationer. Hur många larver, insekter och smådjur håller på att kläckas i det murkna träet? Och hur många växter, lavar och mikroorganismer, söker sig till ladans område för att leva på den energi som nedbrytningen frigör? Jag gissar att det är en betydande mängd.

Ingen kan med säkerhet säga var det ena börjar och var det andra slutar. Ingen kan med säkerhet säga var gränsen går mellan en förfallen lada och livet.

lördag, april 28, 2007

Sverige 27/4 2007 13.45

Klimatförändringar till trots….


...Sverige är fortfarande ett avlångt land


...Stormyrarna i norr talar sitt eget språk

Olika samtal

Jag har lite svårt med JagsaHonsa-människor, de irriterar mig.
Dessa personer berättar gärna långa historier i dialogform. En händelse som i verkligheten tog 20 minuter tar 20 minuter att återberätta. Varenda ord i ett meningsutbyte måste återges i detalj och inget kan sammanfattas eller göras kortare. ”Och då sa jag att…….Och då säger hon……Men då sa jag lite syrligt att…. Och kan du förstå, då påstår hon att… ”
Så där håller det på tills historien är klar.

När jag möter dessa JagsaHonsa-människor har jag svårt att veta vilken roll jag ska inta. Ska jag bara stå tyst och lyssna på en dialog mellan två människor som spelas upp framför mig av en person, men där jag själv inte ingår? Eller ska jag med små inskjutande ord visa att jag följer med i händelseutvecklingen typ…”Jaså det sa hon.”….” Men så hemskt”…..”Verkligen?
En sak har jag dock lärt mig, det går inte att avbryta berättelsen. Har den en gång börjat, då är man fast. Man tvingas bli en ofrivillig och passiv lyssnare till en tvåmansteater utförd av en person.

Men det finns också människor som till skillnad från JagsaHonsa-människornas detaljerade berättelser, istället använder förkortningar och förenklingar. De berättar som om man redan visste vad det handlar om. De använder lösryckta meningar som tagits ur sitt sammanhang, och de tittar på en med ögon som säger att du vet väl vad jag menar. Ofta nämns personer bara med förnamn, som vi fortfarande bodde i en liten by där alla känner alla.
Jag brukar känna mig dum när jag tvingas fråga om och om igen för att få nån slags bild om vad samtalet handlar om.

En variant av denna grupp är humorister. De säger saker och påståenden som man först absolut inte förstår, och som gör att man blir konfunderad. Det kan vara anspelningar på saker som man pratat om tidigare eller händelser som kopplats ihop med mig som person utan att jag förstår vad som avses. Syftet är att få mig att känna mig dum och sedan förlöses det med att den skämtsamma kopplingen avslöjas. Jaså, var det så du menade, haha!

Egentligen gillar jag bäst att möta personer som bara finns just i det möte som pågår just nu. Som undviker att berätta alltför långa eller alltför korta historier och istället fokuserar på att vi tillsammans, just i detta möte, skapar en gemensam berättelse. En berättelse som aldrig tidigare funnits och där vi som två fristående personer sakta söker sig fram för att hitta gemensamma utgångspunkter eller beröringspunkter.

Ett sådant samtal inleds med tystnad och en avvaktande hållning. Och det känns i luften både möjligheterna till kontakt och risken att inte nå fram. Denna underbara skörhet är förutsättningen för det goda samtalet.

onsdag, april 25, 2007

Örnarna vid Björkvik

Söndagmorgon. Jag anländer hos vännen Björn längst ute på Hertsön där skogen tar vid. Björn, sedvanligt sen, kokar sitt kaffe när jag kommer. Det brukar oftast vara så. Jag brukar anlända någon minut innan utsatt tid. Björn däremot, får jag ofta vänta på. Sällan gör det något, då vi båda vet att det är så.

Morgonen är stilla, solig, men lite kylig. Vi ska ta oss ner till Björns favoritplats, Björkvik. Platsen i gränslandet, mellan det urbana och orörd natur. Den korta vandringen går genom skog och gammal odlingsmark. Nyanländ rödhake och rödvingetrast muntrar upp oss längs vägen.



Björkvik är en vacker plats i gränslandet. Området är för länge sedan uppköpt av kommunen på den tiden det skulle byggas ett nytt stålverk. Något som sedan länge är historia och glömt. Spår av en gammal huskropp vittnar också om en annan tid på platsen, även den glömd.

På andra sidan fjärden ståtar SSAB:s siluett nedan solen. Naturen är nära, men industrilandskapet påtagligt. Just denna närhet gör det till en tummelplats för nyanlända fåglar. De bryr sig inte om industrin, utan gynnas av allt varmt spillvatten som släpps ut. Här blir det tidigt isfritt.

Björn vädrar sitt missnöje när vi anländer. På hans plats är kommunen i full färd att anlägga bänkar och ett vindskydd. Nya möjligheter, men kanske ett hot för oss som tycker om att dra oss undan människorna och vill vara ensamma.



Tubkikaren riggas upp. Matsäck och kaffe plockas fram. Vi pendlar mellan skådandet, samtalen och att bara lyssna på vågorna, vinden och alla fåglars röster.

Vi är inga fågelskådare, men lite fåfängt räknar jag in 24 arter. En riktig skådare skulle nog ha räknat en det dubbla. Vi jagar inte, vi bara är och väntar…så helt plötsligt…jag ropar till….där kommer den! En kungsörn smeker över trädtopparna bakom oss. Det verkar vara örnarnas dag. Efter ytterligare en stund visar sig en äldre havsörn, innan den första kungsörnen åter majestätiskt håller hov över himlavalvet.



Min vän är lyrisk, så lyrisk att han sänder sin tacksamhet till bygget vid Björkvik. ”Vi får tacka bänken” Bänken som gör vår position lätt upphöjd och som bidrar till att örnspaningen blir angenäm.

Vi har fyllt våra sinnen med möten av skilda slag. Föreställningen och vårt gästspel i naturen är över för denna gång. På hemväg genom skogen. Vi möts av skogens typiska vårdoft när tjälen börjar släppa sitt grepp. Ännu en förlossning är förestående och vi känner oss nyförlösta av alla intryck….

tisdag, april 24, 2007

Ett ögonblick



Bergnäsbron 24/4 12.37.
Vattnet, brovalvet och betraktaren.
Det blir tidigare varje år….

måndag, april 23, 2007

Tiden och konsten att köra motorcykel



Vi betraktar gärna döden som något som någon gång kommer att inträffa men bara inte just nu. Frågan är om inte hela vår tidsupplevelse, som gör det möjligt att tankemässigt förflytta oss framåt och bakåt i tiden, är ett sätt att undvika nuet, som är det enda tillfället då döden plötsligt kan inträffa. Vi lever som om framtiden alltid kommer att finnas och gör noggranna planeringar både på kort och på lång sikt. Samtidigt, genom dagböcker, foton och andra minnesmärken har vi en tendens att nostalgiskt stanna kvar i det förflutna, som om vi ville bevisa att vi en gång funnits till.

Men det finns situationer...
då man korta stunder kan uppleva nuet och vara direkt uppkopplad till sinnenas signaler, utan att tanken befinner sig på annan plats, i det förflutna eller i framtiden. Det sker t ex i samband med aktiviteter som kräver absolut koncentration kombinerad med någon form av fysisk aktivitet. Vanligaste sättet är att göra något väldigt farligt och svårt t ex klättra i berg, där varje steg kan bli ens död. Starkare nu-upplevelse är väl svår att uppnå men det passar ju inte alla av oss (som gärna vill leva så länge som möjligt).
När jag skaffade motorcykel för några år sedan hade jag ingen aning om att det för mig skulle bli ett sätt att förhöja livskänslan, och bli min bästa metod att komma i kontakt med ett svåruppnåbart här och nu.

Att köra motorcykel är farligt. På två gummihjul och med en vanlig kedja, utan andra skydd än en hjälm, sitter jag i farter upp emot 120 km i timmen. Att något kan hända med cykeln är en realitet, motorn har fyra cylindrar och nästan lika mycket kraft som i en mindre bil och påkänningarna är stora. På en trafikerad landsväg är andra trafikanter alltid ett hot. De kan missbedöma en motorcykels hastighet och en bil kan plötsligt köra ut från en sidoväg, med risk för en allvarlig olycka. Likaså, att åka på inlandsvägarna genom djupa och okända skogar där det saknas viltstängsel, innebär en uppenbar risk att en ren, en hare eller älg plötsligt kan springa upp på vägen.
Det gäller att vara absolut koncentrerad på själva körningen. Det går inte att som när man kör bil, sitta i andra tankar och kanske vakna till efter flera mil och upptäcka att man inte riktigt vet vilken väg man tagit. Ett sådant tillstånd av tankeflykt kan också vara behagligt men handlar inte om den nu-känsla som vi är ute efter. Att köra motorcykel handlar istället om att vara mycket uppmärksam för att färden ska bli så säker som möjligt.

För det första krävs det att mina ögon ständigt scannar av vägen, dikena och skogskanten. Jag ser koncentrerat efter föremål på den svarta asfalten, en sten eller grop som kan vara ödesstiger och innebära att jag tappar balansen på cykeln. Djur av alla de slag; renar, harar, älgar eller varför inte en liten ekorre som plötsligt kan springa upp på vägbanan. När som helst kan något hända som kräver en reaktion, i form av inbromsning eller en undanmanöver. Synintrycken på näthinnan bör därför inte, som i vanliga fall, gå hela vägen upp till hjärnan för analys och sammanfattande bedömning. En sådan tidsfördröjning skulle vara alltför riskfylld. Istället, och här är jag inte säker om alla motorcykelförare har den öppenheten, måste synintrycken kopplas till det sjätte sinnet d v s den intuitiva upplevelsen av att vara i närheten av djur eller annan fara. Jag är övertygad om att vi människor har kvar vår förmåga som var nödvändig när vi levde som jägare och nomader, att i förväg känna vittringen av andra djur. När jag sitter på dynan och motorcykeln spinner, kan plötsligt en obehagskänsla komma över mig som indikerar på något oroande och då kommer ofta en diffus tanke upp - tänk om något djur är i närheten. Då saktar jag in, håller handen på bromsen och är beredd att på kort varsel stanna cykeln. Förra sommaren på väg mellan två byar i Norrbotten hände precis detta; obehagskänslan, tanken på djur, inbromsning och beredskap, och plötsligt, kanske en kilometer efter att känslan infunnit sig så springer en ren rakt ut på vägen. Utan det sjätte sinnet kunde det ha gått illa.

Men luktsinnets har naturligtvis också en stor betydelse när man åker motorcykel. Dofter kan göra resan till en underbar och njutningsfylld sinnlig upplevelse och många har redan prisat denna del av att köra motorcykel. Jag glider genom landskapet och insuper alla dofter som kommer i min väg och det är ett obeskrivligt myller av olika luktsensationer. Jag ser en skylt - bageri - och strax så känner jag doften av nybakade limpor, eller kan det vara vetebullar? En slåttermaskin på en åker och plötsligt överfylls jag av gräsets doft, och snabba minnen från barndomens lekar på åkrar och i diken, dyker upp i mitt huvud. Det finns miljontals dofter i det svenska landskapet; fuktiga möbler vid en loppmarknad, asbetsdoft vid en järnvägsövergång, bränd olja efter en gammal Opel eller varför inte den fantastiska doften av ett nyligen fallet sommarregn. Det är nog sant när psykologerna hävdar att doftminnet är det ursprungligaste av alla minnen och som aldrig kan utplånas.

Slutligen, det kroppsliga, d v s den rent vestibulära upplevelsen av att sitta på en motorcykel mil efter mil innebär också rent fysiska konsekvenser som stelhet i ryggen, vibrationer i händer och fötter, utsatthet för värme och kyla. Efter några mil gör sig en molande smärta från olika kroppsdelar sig allt mer påminda, och tvingar mig att höja min inre kroppsliga medvetenhet. Det gäller att med små korrigeringar i benen, ryggen eller armarna förhindra kramp i muskler och senfästen. Jag sitter mitt i vinddraget, påverkbar för väder och vind och naturligtvis ger alltsammans en stark förhöjd kroppslig upplevelse.
Hjälmens tättslutande fodral ger en märklig känsla av att jag lever ensam, instängd i mitt huvud tillsammans med en tillhörande kropp. Och det är denna känsla - den starka medvetenheten om yttre stimuli som påverkar alla mina sinnesorgan samtidigt som uppmärksamheten på inre processer är förhöjd - som sammantaget leder till att min upplevelse av tiden som ett kontinuum upplöses och Nuet blir allt som finns. Det finns bara den närmsta metern som framdäcket rullar på asfalten och mitt sinne orkar bara stundvis hålla ihop illusionen av att det finns en framtid och ett förflutet.

Under resans första dag väcker detta tillstånd tidvis starka ensamhets- och övergivenhetskänslor, som om jag lämnat allt bakom mig. Allt jag har försvinner plötsligt; min familj, mina vänner och alla materiella tillgångar är inte längre till. Tidsaxeln bakåt suddas ut och lämnar ett stort tomrum bakom den blanka skärmen på motorcykeln.
Men redan andra dagen har dessa rop från mina inre ödemarker alltmer tystnat och den starka upplevelsen av att befinna mig mitt i ett euforiskt tillstånd tagit överhanden. Den fullständiga Närvaron; i livet, i mig själv, i denna värld.

Läs mer »

söndag, april 22, 2007

Vårruset



Så inträder den tiden på året då mitt mentala jag lätt tappar fotfästet. Våren ska ju vara hoppets och förväntningarnas tid. Här i norr går plötsligt allt med en ofantlig fart. Ljuset rusar in och natt sömnen blir inte som den var. På inte så många veckor går vi från vinter till sommar. Tillvaron med ett stillsamt vegeterande får ett abrupt slut.

Jag vill ut naturen. Ta del av förlossningen från vinterns bojor, känna lukterna, se det spirande livet, få del av fågel- och djurliv. Samtidigt finns alla kraven. Måsten och självpåtagna måsten.

Två bilar ska vårfejas och bytas däck på. Fönster ska putsas. Tjuriga snödrivor motas bort för att hjälpa våren på traven. Tomten ska krattas, buskar tuktas och beskäras. Resorna till återvinningen med trädgårdsavfall blir flera. Sedan upptäcks alltid några skavanker kring huset. Om inte annat är det alltid någon vägg som ska målas medan det är torrt i luften.

Jag önskar att jag vore bättre att blunda, men under våren är nyfikenheten och oron för stor för slutna ögon.

Varje år har jag goda intentioner att handla annorlunda. Tagga ner, lätta på gasen och låta stillheten förbli vägvisaren. Varje år åker jag lik förbannat dit. På vissa områden tar det tid att bli vis…

Dagens ljud

Talgoxen väntar till dess mopeden startat och åkt iväg innan den börjar sjunga.Det är hård konkurrens om ljudutrymmet i radhusområdet.

lördag, april 21, 2007

Den havande kvinnan

Den jag liknar
är den havande kvinnan,
som går och går vaggande
rytmiskt, som den väntande
vita vaggan i det ljusa rummet,
som går och går och går
bokstavligt går dagen över tiden,
som om du
inte ville släppa ifrån dig
allt det liv som havande är.

fredag, april 20, 2007

Bloggare nära döden

I måndags morse vaknade en känd bloggare i Luleå med 38 graders feber. Hans ena öra var svullet och ömmade betydligt. Orsaken ansågs vara drag och saken nonchalerades fram till tisdag kväll, då svullnaden hade tilltagit med betydande mått.

Bloggaren uppsökte akut en jourläkare, något som vanligtvis, på manligt manér, brukar undvikas. Den polska läkaren förkastade teorin om att drag orsakat det onda. Istället konstaterades en bakterieinfektion, som pga av läget och omfattning bedömdes som livsfarlig, med risk för spridning till hjärnan. Bloggaren tog emot detta besked med skenbart lugn, men kände inombords ett timglas vändas där sanden började ta slut.

En kraftig penicillinkur har dock under veckan tagit kommandot över infektionen och bloggaren har just idag goda förhoppningar om att få uppleva Valborgsmässoaftonen.

På direkt fråga gav läkaren besked om den troliga orsaken till detta otrevliga intermezzo. Man kan, sa han på sin brutna svenska, få ett litet sår när man rakar sig med rakhyveln. Där kan en bakterie smita in och sätta igång en kedjereaktion som kallas infektion. Förr i tiden, innan antibiotikans tid, dog folk av dessa otrevliga yttre angrepp.

Läkarens svar har skapat en viss oro hos bloggaren, när han fullgör sina morgonrutiner. Tanken på döden har blivit en följeslagare till den dagliga rakningsproceduren.

torsdag, april 19, 2007

Kvalité



Kvällen famnar mig
Låter musiken fylla rummet
Välbehaget växer och jag hittar tillbaka.
Dagens trumvirvel ebbar ut och rösterna tappar fästet.
Jag helar mig själv.
Dagen som var…arbetsgruppens reduktion av sig själv.
Kvalitetsarbetets rutmönster får det löjes skimmer det förtjänar.
Jag kan nu åter ta på mig min rutiga skjorta med välbehag.
Jag är mer än den, liksom att livet är mer än ett reduktionistiskt kvalitetssystem.
Tack att livet inte låter sig reduceras. Reduktionen leder bort. Närvaron leder in.
Bara där får ordet kvalité sin sanna innebörd..

onsdag, april 18, 2007

Vad händer med dina händer?

I bondesamhället och sedermera även i industrisamhället fanns den protestantiska arbetsmoralen formulerad; arbeta i ditt anletes svett, förträng dina känslor, försaka njutning och vänta på belöning i nästa liv. Ett perfekt budskap för att få alla att arbeta mer än vad som är nödvändigt. Och det fanns också starka krafter att dämpa sexualiteten, passion och starka känslor var naturligtvis ett hot mot den sociala arbetsordningen.

Att ”inte rulla tummarna” hade därför en symbolisk betydelse. Man skulle inte sitta med armarna i kors och inte göra någonting, men två tummar som rullar mot varandra gav också associationer till både onani och homosexualitet. Händerna skulle alltid vara sysselsatta och när man gick och la sig skulle dom ligga på täcket.

För kvinnorna - som det naturligtvis var särskilt viktigt att hålla sysselsatta - blev det så att de nästan aldrig satt med händerna stilla. Alla ledig tid, under samtal eller i vila, så fanns stickningen eller virkningen i händerna för ett långt och mekaniskt upprepande. Den erotiska otillfredsställelsen vävdes in i speciella och komplicerade mönster.

Att sitta overksam med händerna var en synd i många kretsar (EFS, pingströrelsen). Det var helt enkelt skamligt! Vad kunde inte händer hitta på om de fick fullt utrymme!

På så sätt har arbetsmoralen i Sverige (och Tyskland) alltid haft en stark religiös prägel. Att arbeta och leva ett strävsamt liv var nödvändigt för att inte man skulle lockas att synda. Medelhavsländernas katoliker har aldrig omfattas av denna arbetsmoral, eftersom de då och då kunde göra sig syndfria genom bikten. När man åker till Grekland så kan man se många gamla tanter sitta på stolar och bara titta, utan att göra något speciellt med sina händer.

I och med sekulariseringen håller nu arbetsmoralen på att luckras upp. Ungdomarna ställer helt andra krav och de omfattas inte av rädslan för att rulla tummarna. Jag ser det som ett stort framsteg i samhället, denna underbara, passionerade, utagerande och egoistiska lathet som många ungdomar idag uppvisar.

För dom är bara lata om de är ointresserade.
Om de är intresserade kan de försätta berg.

Läs mer »

tisdag, april 17, 2007

Ornitologer och autologer



Att ”titta på fåglar” blir för ornitologen ”observationer av arter”. Hur många arter som kan bestämmas vid en fågelexkursion blir viktigare än själva upplevelsen av fågellivet. Och att observera särskilt sällsynta fåglar - kanske nån fink som bara finns i Sibirien och sedan förirrat sig hit - blir höjdpunkterna i skådandet.

Själv har jag alltid haft svårt att särskilja olika fåglars sång och har ofta känt avundsjuka mot självsäkra artbestämmare. Som självförsvar har jag surt konstaterat att jag hellre ”upplever” sången än håller på att samla observationer. Men jag vet att det är löjligt av mig.

När jag så kom i kontakt med den moderna formen av fågelskådning, autologi, blev jag förtjust. Äntligen något som kunde passa mig, tänkte jag och satte igång med stor entusiasm.

För oinvigda läsare kan jag förklara att en autolog gör observationer av bilars registreringsnummer och samlar på dessa. Registreringsplåten har tre bokstäver och tre siffror. Som autolog kan man både vara intresserad av bokstäverna och/eller siffrorna. Själv har jag valt att koncentrera mig på siffrorna enbart.

Så här går man tillväga; Sök en bil med siffrorna 001. Notera bilmärke, tidpunkt och plats för observationen. Sök därefter en bil med siffrorna 002 och gör samma noggranna dokumentation som tidigare. När du hittat tvåan så går du vidare; 003, 004 osv upp till 999. Då du gör observationen av 999 har du gått i mål.
Jag är inte säker på om man kan klara det under en livstid.

Det finns vissa regler. Man måste se varje nummer i turordning. Om du bara sett 001 måste du se 002 innan du får räkna in en 003:a. Man får inte heller fuska genom att vända sig till bilregistret. Alla observationer ska ske ute i fält, på vägar, gator och parkeringar.

När man under lång tid sökt en siffra och nästan börjat misströsta, och plötsligt utan förvarning, ser bilen med det den eftersökta sifferkombinationen, ja då känns det härligt. Upplevelsen kan mycket väl stå i paritet med ornitologens upphetsning över observationen av en liten oansenlig men sällsynt fågel.

måndag, april 16, 2007

Ugglor vid Kvavaträskberget

En årlig god upprepning är ugglelyssningen invid Kvavaträskberget och vandringen till skogskojan Stallet. Två av oss från The Ryssbält tapes brukar slå följe med Dan. Dan är den mest trogne uppreparen av oss tre. Han besöker platsen ofta vid sina återkommande mopedutflykter.

Vi träffas alltid invid vägbommen där skogsbilvägen tar vid. Ibland är bommen öppen. Det bryr vi oss inte om, då vandringen till kojan är en viktig del av vår inre och yttre resa denna afton.

Torsdagskvällen är lugn och stilla. Himlen är halvmulen och molnen belyses av ett allt rödare sken från den nedåtgående solen.



Vi vandrar långsamt längs vägen. Då och då stannar vi till för att höra om någon uggla är spelsugen. Ofast blir det ett lyssnande till tystnaden, bruset av vårt blodomlopp och knorrande magar. Lyssnandet kräver särskild koncentration och stillhet för att möjligt uppfatta något svagt närvarande. Någon av oss tycker att det påminner om det starka fokus som krävs vid motorcykelkörning. Skrivaren kan jämföra koncentrationen med passagen av en brusande jokk som kräver 100% närvaro för att undvika ofrivilliga dopp.

Samtalet flyter lågmält längs under vandringen. Ett nyuppfört älgtorn väcker särskilt vår uppmärksamhet, som för oss ickejägare synes vara helt felplacerat. Vilka laddningar kan bara ett älgtorn väcka? Vi uppfattar platsernas och tingens ordning så lika och så olika.



Invid kojan finns ett årsgammalt hygge. Dan har lite svårt för förändringen och sörjer de gamla granarna. Vi övriga försöker se möjligheterna i den förändrade landskapsbilden.

På andra sidan hygget, intill Snårkölen hörs plötsligt ett hjärtkärrande skrik. Vad är det vi hör? Kvällen äger nog av sin magi och mystik, så skrivaren bestämmer att det är en rödräv i brunst.. Vi låter det vara så. Hur som helst blir ljudet mäktigt i allt det tysta.

Vår medresenär Dan upprörs ännu en gång. Låset med tillhörande nyckel i kojdörren är borta. Stöld eller reparation? Spekulationerna är många. Dan konstaterar betryckt att ”hålet gapar”.



Kojan, även kallad ”Stallet” är en skapad välgärning av godheten. Stallet uppfördes för ca 15 år sedan. Denna lilla timring har just varit ett stall, därav namnet. Godheten erbjuder ugglelyssnare och andra en fin plats för allahanda utflykter. Enkelt möblerad med sovbritsar och en liten kamin.



Dan tänder elden och matsäckarna plockas fram. Kvällen tätnar i takt med det fallande mörkret, tystnaden och lågmälda samtal. Samtal som prövar sig fram allt mellan Irakkriget, medias bruk och missbruk av sin makt och våra egna rädslor. Tre män kommer varandra nära i kojan. Det blir prestigelöst och vilsamt.

Plötsligt är det natt, uppbrott och återtåg. Natten är tyst. Vi räknar in stjärnbilder och satelliter medan vi mäter våra steg efter den lätt frusna vägen.

Ugglorna då? En stor misstänkt uggla skräms upp från en tall, innan vi hinner uppfatta desto mer. En pärluggla spelar på stort avstånd nästan ohörbart för våra öron. Ytterligare en mindre uggla flyger framför bilen på hemvägen.

Vi åkte ut för att lyssna på ugglor, men kanske var det mest för att lyssna till oss själva och till varandra. Detta gör varje ugglelyssning resan värd.

lördag, april 14, 2007

Om att misslyckas



Akvarell. Först ett vitt papper, och en önskan att förmedla något. Sedan vatten som blöter det vita papperet och fyller det till brädden med väta. Sedan ska det svälla, tejpas fast och ytan ska torka.

Efter en timme är papperet färdigt för att ta emot färgen upplöst i mycket vatten. Det finns ingen möjlighet att göra om eller korrigera, varje penseldrag blir kvar så fort det är lagt. Tiden är knapp, det går bara att måla när papperet har den rätta inre fuktigheten. Annars sugs färgen in i papperet och blir matt.

Det finns aldrig någon garanti. När målningen är klar kan färgen ha en stark lyster men under torkningen sugs färgen alltför långt in och bilden blir förstörd. De mesta som jag gör blir förstört och måste slängas i papperskorgen.

Akvarellen gör att jag förstår betydelsen av att misslyckas. Det är först när man trots återkommande misslyckanden fortsätter och prövar igen och igen, som något kan uppstå.

Så är det nog med det mesta i livet. Rädslan för att misslyckas gör ofta att vi inte vågar pröva nya saker och därför begränsar vi våra möjligheter.
Vi har en tendens att undvika dåliga känslor. Vi tycker inte om att känna skam, vara ledsna, bli besvikna och vi gör allt för att vi ska må bra. Men det är just det som är det stora misstaget!
Det är när vi känner oss misslyckade som vi kan lära oss något om tillvaron.

Tänk dig om barnet som skulle lära sig gå, ramlar vid första försöket och sedan aldrig prövar någon fler gång.

fredag, april 13, 2007

Väntans Norrbottenskust...


….sista utposten mot havet


...stelnad rörelse


...sol, vind och vatten

onsdag, april 11, 2007

Resan till Grova

Vi åker bil genom norrbottens inland. Målet är stugan Grova som ligger några mil söder om Arjeplog. En inspelning från P1 med uppläsningar ur Fernando Pessoas skrifter, får de tre resenärerna att inse stundens allvar.

tisdag, april 10, 2007

Pass

Måste jag yppa någonting mer än bokstäverna?
Försök trotsa.
Försök leva.
Försök vad du vill.
Nya perronger.
Nya väntetider.
Ovissheten rör sig
i alla fall framåt.

Frågetecken döljer
rätt beslut.

Vintermyren



Den oförklädda platsen
Stillhet och långsamhet
Ett stänk av evigheten i väntan
Mötesplatsen mellan molnens ögonblicklighet och
markens vita omärkbara omvandling till myllrande liv
Nuet i olika våglängd
Jag, en tillfällig gäst i ett skådespel med ett oändligt antal akter

torsdag, april 05, 2007

Människan i påsktid vid Norrbottenskusten


.....bilburen


.....skoterburen



.....men hon prövar ännu sina steg

Betraktelse inför påsken



Jag växte upp i en syskonskara på fyra bröder. Eftersom vi var en kristen familj fick vi noga lära oss alla hemska historier i Gamla Testamentet;

Abram räknas som judendomens, kristendomens och islams stamfader. Gud slöt ett förbund med Abram, hans familj skulle bli extremt fruktsam mot att alla män i klanen skar bort en bit av penis som offer. Abram fick namnet Abraham, som betyder ”Fader till många”.

Trots löftet från Gud förblir Abraham barnlös. Först när han blev 100 år födde Sara äntligen ett barn.

Men Abraham fick två söner, Isak med Sara och Ismael med sin slavkvinna Hagar. Ismael och Hagar fördrevs av Abraham när Isak blivit född.

Isak fick två söner, Esau och Jakob. Esau, den förstfödde, växte upp och föredrogs av sin far medan Jakob älskades av sin mor Rebecka. Jakob lurade till sig välsignelsen från sin far, han var en bedragare.

Esau blev lurad och lämnad utanför. Han gifte sig med en dotter till Ismael. ”Försmådda söker sig till de försmådda”

Jakob flydde från sin bror Esaus vrede, till morbror Laban. Jakob ville gifta sig med Labans yngre dotter Rakel och arbetade i 7 år för att förtjäna henne. Men han blev lurad på bröllopsnatten, då han upptäckte att han legat med Rakels storasyster Lea. Efter ytterligare 7 års arbete fick han dock även Rakel.

Gud uppträder som en demon vid floden Jabbok. Jakob brottas med Gud en hel natt och vinner och blir därigenom välsignad. Gud ger honom namnet Isra-El, ”den som kämpar med Gud”.

Historiskt sägs att Israels tolv stammar (alltså Jakobs söner) uttågar ur Egypten och erövrar Kaanans land. Josef var Jakobs förste son med Rakel, älsklingshustrun. Därför favoriserades han till sina äldre bröders förtret. För att bli av med Josef kastade de honom i en brunn och sa till fadern att Josef dödats av rovdjur. Men Josef blev räddad ur brunnen och såld som slav till Faraos hovman Potifar. ”Herren var med Josef och allting lyckades för honom”.”

Så där fortsätter det. Kampen mellan bröder i släktled efter släktled.

Jag och mina bröder drog därför tidigt slutsatsen, att vara tillsammans med en bror kan vara rent livsfarligt. Vi har därför bosatt oss på långt avstånd ifrån varandra och vi undviker att träffas eller ringa oftare än en gång i halvåret.
Och det har fungerat väldigt bra.
Vi är mycket goda vänner!

onsdag, april 04, 2007

Att bada bastu



När några män åker till en stuga, t ex när Ryssbält tapes åker till Grova eller till Ryssbält, så lämnar de sina fruar hemma. Att bada bastu blir därför den ultimata kompensatoriska upplevelsen, som svarar mot de äktenskapliga nöjen som fått ett nödtvunget uppehåll.

Att bada bastu tillsammans är nämligen till formen och upplevelsen sexuell. Det är föreberedelsen i form av förspel, en allt högre form av upphetsning, kulmen och sedan den påföljande avkylningen. Enda skillnaden mellan sexuell samvaro och bastubadande är att det senare är betydligt skönare.

Att göra en brasa i bastukaminen och att elda vattenkokaren, är som ett fint förspel och är mycket spännande. Kommer det att tända till? Finns det tillräckligt med tändmaterial i form av (erotiska)tidningar eller tändvätska med en god alkohol? Det gäller att börja försiktigt med små trevande steg, insinuationer, komplimanger och sensuellt tal. Att inte gå för fort fram är hemligheten och det gäller att få småstickorna att fatta eld innan man gör mera kraftiga inlägg.

När så elden tagit sig och det hela ser ut att kunna fullföljas är det dags att klä av sig. Men det är då fortfarande kallt och det känns nästan pinsamt när man tar av sig strumporna och visar sina nakna fötter.

Väl inne i bastun börjar samtalet att flöda och värmen stiger samtidigt som badandet blir mer intensivt, vatten fräser på det heta känslorna och det ryker och ångar om kropparna. Den kalla ölen hjälper till och berusningen stiger åt huvudet och gränserna upplöses. Men man vill gärna dra ut på det hela och inte bränna av allt med en gång, och ett par gånger går man ut för en kortare nerkylning. Sedan tillbaka igen och mycket vatten börjar kastas och ångan blir hetare och hetare, alla blundar då det bränner i huden över hela kroppen, och bastun fylls av stönanden och allehanda oljud, och till slut närmar sig kulmen då bastun är så het att alla förlorar andan av syrebrist och känner sig helt svimfärdiga.

Då tvingas männen ut i kylan utomhus, för att rulla sig i snön eller kasta sig i det kalla vattnet, och de översköljs av en kroppslig och känslomässig avkylning. All upphetsning blir som bortblåst och en skön känsla av befrielse infinner sig.
En kroppens och själens reningsprocess.

tisdag, april 03, 2007

Lågmäld eufori



Tillbaka till Ganjaure
Tillbaka till den andliga skördeplatsen
Tillbaka till tystnaden och vindens spel genom skogen
Dagens vita bär oss
Det förgängliga parkettgolvet
Dagens lavskrika lovsjunger oss, skyddsängeln i stillheten
Solens bleka strålar påminner om skyddslösheten, utsattheten
Tacksam närvaro och andakt

måndag, april 02, 2007

Skidturen

Jag kommer åkande på mina röda och vallningsfria skidor. Det är några grader kallt och en isig skare gör att ljudet från räfflorna under skidorna ibland blir irriterande högt. Ett skogsfrämmande ljud, ett störande inslag för mina naturromantiska föreställningar.
Skaren är inte heller tillräckligt hållbar för att jag ska undvika skoterspåret som ligger där, perfekt draget genom skogslandskapet. Det isiga skoterspåret förvärrar ljudet från skidorna ytterligare. Det mesta som människor skapat för att underlätta tillvaron låter illa, tänker jag smått irriterat.

Solen ligger starkt på från sydväst och snabba tunna moln skuggar den ibland. Strax kommer jag till myren, där enskilda tallar står solokvist och på behörigt avstånd ifrån varandra.

Tallar på myrar är inte särskilt sociala. De behöver mycket space för att överleva i den karga miljön. Varje träd är en egen personlighet.



Jag stannar vid en liten tall och studerar dess blå skugga. Skuggan försvinner och återvänder beroende på molnens uppförande på himlen.



Ett annat träd; dött och torrfura. Den gråa veden kontrasterar mot det svarta skogsskägget.Myren är ett riktigt generationsboende. Individer ur många olika tidsåldrar samsas på samma plats.

Men tiden verkar, ur mitt perspektiv, helt stå still.

söndag, april 01, 2007

Grovanoter



16.05
Tillfälligt ensam i stugan. När den ena vandrar in så vandrar den andra ut. Precis som det brukar vara. Vi skiljs och vi möts. Ser ut över Välmbas hjässa som för stunden är upplyst av solen. Då och då sätter vinden träden i rörelse. Bara för att påminna om närvaron i tystnaden. Kropp och själ börjar att hitta takten. Befriande vila från tankar.




17.50
Middagsförberedelserna närmar sig. Elden för kaminen förbereds. Har jobbat med vattenvärmaren. Is och snö kan ställa till det. Dagen prövar lågmält. Kvällssolslyster över skog och berg. Karrékotletterna ligger förberedda inför grillningen.




14.15
Vilande själar efter skidturen. Lampchops toner följer våra stilla och mättande sinnen.
Färd mot Ganjaureudden på det vita parkettgolvet över skog och myr. Platsen bjuder på sin typiska närvaro. Tystnad. Lätt vind genom skogen. Solgenombrott över orolig himmel. En lavskrika varnar och välkomnar. En korp kraxar till i ödsligheten. Många spår och spillning i skogen varslar om en närvaro bortom vårt synfält.