söndag, december 31, 2006

Vädret, klimatet och människan...



Luleå, nyårsafton 2006. Behövs några kommentarer??

lördag, december 30, 2006

Norrbottnisk vintervila


… i väntan



… i eftertänksamhet



… i stillhet

torsdag, december 28, 2006

Moln 3 - molnen och skapandet



”Molnens milda färgtoner och förgängliga former ger alla dem som förmår uppfatta dem med målarens blick en tillfredställelse som jag skulle vilja kalla ett sjätte sinne”
(Charlotte Smith 1804)
Meteorologin som vetenskap och kunskapen om molnen i synnerhet har kommit att bygga broar mellan naturvetenskap, poesi och konst. Luke Howard (han som gav molnen namn) hyllades då han med sin nya kunskap om molnen gav både nödvändig precision och utrymme för subjektivitet.. Howard slog fast att meteorologin är betraktandets vetenskap. Han har givit ett vetenskapligt livsbejakande språk som lovprisar det poetiska i naturen.
”Det hakade fast vid den högsta toppen och färgade solnedgångens sista glödande rester. Sakta, sakta frigjordes dess kanter. Några toviga bitar slets bort, steg uppåt och försvann. Undan för undan dunstade hela flaket bort från mina ögon, som om det spunnits i en slända av en osynlig hand” (Goethe)
Vintern är mörkrets tid, men också en tid då det sparsamma ljusets spel med molnen kan bli synnerligen effektfullt. Rikta blicken upp mot rörelse, förändring och förgänglighet. Låt dig förundras och inspireras!

Platsernas skönhet



John Ruskin föddes i London 1819. Han publicerade The elements of Drawing 1857. En viktig del av Ruskins arbete kretsade kring frågan om hur vi ska bära oss åt för att behärska platsernas skönhet. Han drog 5 slutsatser:

1. Skönheten är ett resultat av ett stort antal faktorer som psykologiskt och visuellt påverkar sinnet.
2. Människor har en medfödd benägenhet att låta sig påverkas av skönhet och att vilja äga den.
3. Det finns många lägre uttryck för denna vilja att äga, däribland lusten att inhandla souvenirer och mattor, rista sitt namn på pelare eller att ta fotografier.
4. Det finns bara ett sätt att verkligen ta skönheten i besittning, nämligen genom att förstå den (att göra sig medveten om de psykologiska och visuella faktorerna)
5. Det mest effektiva sättet att odla denna förståelse är genom att försöka skildra vackra platser i konsten, att skriva om dem eller teckna dem oavsett om vi råkar ha någon talang för det eller inte.

onsdag, december 27, 2006

Att möta någon som mår dåligt



Om man träffar en människa som mår dåligt på något sätt, blir ofta första impulsen att man vill hjälpa den andre att må bättre. Man lyssnar på hans beskrivning av sitt elände men när det börjar bli alltför obehagligt, så försöker man gärna ge ett gott råd. För det goda rådet är för min egen skull, ett försök att få allt det obehagliga att upphöra.

Det är bara när man fullt ut accepterar att den andre mår dåligt, som man vågar lyssna förutsättningslöst och utan taffliga försök att hjälpa.

Den som mår dåligt lever i ett dilemma. Han har ett problem som han inte kunnat lösa, eller en upplevelse han inte kunnat bearbeta, eller ett svårt val som han inte hittar ut ur. Och som vid alla problem, dilemman eller svårigheter har han kört fast i ett felaktigt tänkande, som gör att han vandrar omkring i en ond cirkel, som han inte kan komma ut ur själv.

Han tror att det hjälper att få prata ut, att berätta för en annan människa om sitt dilemma. Men han vill inte ha ett gott råd och egentligen ingen hjälp alls, eftersom han är övertygad om att han själv vet bäst problemets natur. Det är det den onda cirkeln handlar om, att man själv är övertygad om vad som är fel och hur saken ska lösas. Men det är just det man inte vet och det är därför man har ett problem som inte går över. Man söker hjälp men man vill inte ha hjälp för det skulle störa det egna felaktiga tänkandet, som man är övertygad om är det rätta..

När man berättar för en annan människa att man mår dåligt, så vill man ha bekräftelse att man mår dåligt och att man har det problem som man tror att man har och ett medhåll om orsaken till problemet. En god lyssnare ger den bekräftelsen. Hummar med och stödjer alla analyser som den problematiske gör över sin situation.
Det kan kännas skönt en kort stund men det ger ingen verklig hjälp.

För att ge verklig hjälp tvingas man paradoxalt nog att kränka den som mår dåligt. Man måste ge honom vad han behöver, inte vad han vill ha. Och för att veta vad han behöver måste man först lyssna, med hela sitt empatiska inre, utan att själv fastna i den onda cirkeln av felaktigt tänkande. Och utifrån sina egna känslor hitta det rätta tänkandet om problemet, dilemmat eller valet.

När man inte ställer upp på den som mår dåligt enligt hans uppfattning om problemet, blir han först djupt störd och känner sig icke förstådd. Han avvisar oftast med emfas alternativa sätt att se på problemet.

Det är då först som hjälpen börjar nå fram.

tisdag, december 26, 2006

Om alla trodde


Prästen och den Helige Ande.

Varför skapade Gud hedningarna, frågade en gång Tage Danielsson.
En bra fråga.
Varför gjorde han dem inte troende med en gång? Men det hade kanske varit för enkelt. Då hade vi nämligen sluppit alla kyrkor, präster och biskopar. Alla hade trott på Gud, och det hade inte varit något särskilt med det. Ingen hade behövt förkunna och stå där varje söndag för att övertyga oss om att ”han finns visst”!

Vi hade alla haft en inneboende och ärftlig tro som Gud lagt ner i oss någonstans i hjärnbarken.

Om alla människor på hela jorden skulle tro på samme Gud, då fanns inga olika religioner. Inte ens Jesus behövde besvära sig med att åka den långa resan till jorden för att med hjälp av underverk övertyga folk om att ”Gud finns visst”!

Men om alla trodde på samme Gud och att han fanns och att han skapat oss och hela universum, så funnes ändå problem. För vad tycker han egentligen? Hur vet vi vad Gud vill. Hur ska vi leva och hur ska vi behandla varandra?

Den metod han använt hittills har inte fungerat så bra. Han skrev en bok, Bibeln, där det skulle stå vad han ville, tyckte och ansåg. Men det hjälpte inte. Varje mening kunde tolkas och omtolkas i all oändlighet och det var inte säkert vad orden egentligen betydde.
Om alla trodde på samma Gud så skulle det ändå uppstå religioner, sekter och samfund, där varje grupp skulle tolka bibeln på olika sätt och sen vara övertygad om att deras tolkning var den rätta.

Så därför, om alla på hela jorden skulle vara troende och tro på samme allsmäktige Gud, då skulle vi ändå behöva präster och bis-korpar som kunde förklara vad Gud tycker och tänker. Egentligen.

Jag anser därför att det vore bättre om ingen på hela jorden var troende. Alla kom till insikt att Gud inte fanns, och av den anledningen behövdes inte längre religioner, präster och biskopar. Ingen bibel som behövde tolkas. Inga rättrogna eller bokstavstroende.

Bara en värld full av hedningar.
Som det var i begynnelsen.
Gud vad skönt det vore!

måndag, december 25, 2006

Juldagen



Grattis på födelsedagen Jesus!

fredag, december 22, 2006

Fragment av skönhet 3 - midvintersolstånd



Ljuslek i mörkerlandskapet
Himlens och molnens kommunikation och spegling
Skönheten förgänglig och i ständig förändring

Album

Vi pratade om hur det känns
att vara inkräktare.

Våra fotoalbum visar samma
spontana eller arrangerade leenden.

Det är vi som kommer,
som avlägsna släktingar.

Det förflutna kliver in i verkligheten.
Ingenting har förändrats!

Ja, det är faktiskt mitt
ansikte som följer din-

Ja, det är faktiskt ditt
ansikte som följer min-

historia.

torsdag, december 21, 2006

Barndomen förändras hela livet



Det lär tydligen vara så att varje gång ett barndomsminne dyker upp i vårt huvud, så påverkas minnesbilden av den situation som vi just då befinner oss i. Minnet färgas helt enkelt av vårt aktuella känslomässiga tillstånd. Det innebär att ett barndomsminne, som vi ofta tänkt på, har genom åren förvanskats så många gånger att det är troligt att det mesta inte är sant, i varje fall inte ur någon slags objektiv mening.

Ändå lever vi med en mängd minnen från det förgångna som tillsammans skapar vår personliga historia, och vi är ofta övertygade om att det är den riktiga och sanna berättelsen. Vi har en föreställning om att hela vår barndom är fullständigt dokumenterad av vår hjärna och att det är registrerat precis som det hände, varken mer eller mindre. Men om man någon gång diskuterar en särskild händelse med någon annan som då var med, kanske en förälder eller ett syskon, så upptäcker vi ofta att vi kan ha helt olika uppfattningar om vad som verkligen hände. Våra minnesbilder går isär och inte bara det, ibland kan man till och med få höra att vissa saker inte ens ägt rum!

Ju äldre man blir, desto oftare har ett barndomsminne plockats fram och påverkats av den situation eller belägenhet vi befunnit oss i vid hågkomsten. Våra föreställningar om vår barndom kommer därför att ständigt förändras och till slut blir det rätt tveksamt om hur stor sanningshalt det finns i vår berättelse om oss själva.

Det är just det som den finländske terapeuten Ben Furman menar i sin bok ”Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom”. Det är alltid möjligt att omtolka vår egen historia och se händelser och upplevelser i en ny dager, förhoppningsvis med positiva förtecken. Vi kan därigenom också förändra vår nuvarande livssituation eftersom det liv vi lever just nu, är produkten av vår tidigare historia. Som alltså hela tiden kan, och bör skrivas om!

Tänk vilka möjligheter det finns när ingenting går att konstatera som varande ett faktum, trots att det redan har hänt!

Vi kan alltså konstatera att minnet av barndomen påverkas av det som sker senare i livet, och minnesbilderna tolkas om och får förändrade betydelser. Man kan kanske också uttrycka det på följande sätt; att varje gång vi behöver förändras i nuet, så skriver vi om vår historia så att den passar oss!

Dagens plattityd



"Kunden i centrum"

onsdag, december 20, 2006

Moln 2 - nuet, förgängligheten och evigheten


cirrocumulus

Himlens farkoster, molnen. Stadda i ständig förändring, omgestaltning och upplösning. Molnen lockar vår fantasi. Vi får vara del av ett ständigt föränderligt bildspel. Finns det något mer kreativt än dessa konstnärer. Molnen har alltid fascinerat människan. Hon har försökt att förstå deras uppträdande och hur de påverkar oss med sin närvaro.
Molnens ”fader” var en relativt enkel och lågmäld engelsman med namnet Luke Howard. Howard verkade som forskare inom meteorologin under första halvan av 1800-talet.
Det var Howard som gav molnen de namn som vi fortfarande använder. Stratus som stiger, Cumulus som samlas och cirrus som skingras.
Molnen kan anta oändligt otaliga former, blandas och förändras, men de är ur dessa tre molntyper som alla moln har sin ursprungliga historia.
Om vi ska stifta bekantskap med nuet och det absoluta varat, då ska vi bekanta oss med molnen. Molnen är med sin uppbyggnad självförstörande och fragmentariska. De flyr över den synliga horisonten mot sin upplösning. Varje litet moln är en värld av ånga som dör inför våra ögon. Molnen är också en del av ett evigt kretslopp, eller som diktaren Mary Sherly (1820) skriver….”jag är dotter till jorden och vattnet. Himlens käraste barn. Från havet och strändernas porer jag stiger. Jag skiftar gestalt, men kan inte dö”

tisdag, december 19, 2006

Vakt-Mästare

En vaktmästare i en organisation, ligger längst ner på statusskalan. Han ska passa upp alla tjänstemän som behöver hjälp, med att flytta ett bord eller sätta upp en hylla. Sedan ska han sköta om att laga allt som går sönder i hela förvaltningen, byta lampor och dra sladdar, beställa material till skrivare och se till att posten kommer iväg i tid. Men problemet är att alla, oberoende av rang i organisationen, anser sig att ha rätt att ställa krav på en vaktmästare, eftersom han står längst ner på skalan. Alla anser att just deras uppdrag är det viktigaste och måste prioriteras, och vad gör vaktmästarn egentligen ?

En organisation som anställer en ny vaktmästare, de får en glad och tillmötesgående vaktmästare. Han ställer alltid upp och släpper det han håller på med för att hjälpa varje tjänsteman i nöd. Men ganska snart så inser han att det här kommer aldrig att gå. Antingen blir han utbränd för andras skull (glad och tillmötesgående men sönderstressad) eller så ändrar han strategi.

Alla vaktmästare ändrar strategi förr eller senare.
För det första tvingas de bli de sura och tvära. Om man ber dem om en tjänst tittar de surt på en som om man sagt något kränkande och antingen svarar dom inte alls eller så fräser dom att det finns inte tid till det, inte nu i alla fall….. Enda chansen för en tjänsteman att få något gjort är att förnedra sig, smickra och berömma och låtsas som om att det naturligtvis är vaktmästaren som bestämmer när saken skall åtgärdas. Naturligtvis, när det finns tid!

Efter en tid med denna nya strategi upptäcker vaktmästaren att alla i organisationen nu plötsligt börjat krypa för honom. Till och med högste chefen vågar knappt komma till honom och begära en nödvändig flyttning av en garderob. Plötsligt har hela organisationens hierarki inverterat. Vaktmästaren är den som nu sitter i förvaltningens högsta ledning, med den högsta statusen (ja, informella kanske) och som har full kontroll över tjänstemännens tillkortakommanden. Det känns nästan som att det är vaktmästaren som vet bäst, är klokast och som har den bästa arbetssituationen (och den högste chefen är den som vet minst, är dummast och sliter mer än alla andra).

Det är i detta läge, när vaktmästaren har full kontroll, och chefer och tjänstemän måste gå in på hans kontor en och en, och be på sina bara knän för att få en stiftpenna, det är då man förstår, att det faktiskt är vaktmästaren som är klokast i hela organisationen.

När jag själv får problem av nåt slag, det kan vara verksamhetsfrågor eller rent av privata svårigheter så vänder jag mig alltid till vaktmästaren först. Han fungerar som min private Zen-mästare, med kluriga svar på alla mina frågor.

Igår så hade jag julklappsbestyr och ingen aning om vad jag skulle köpa till min fru. Så jag gick till vaktmästaren och frågade honom om han hade någon idé på lämplig julklapp.
”Att köpa en present till en kvinna det är hur lätt som helst ” svarade han med sin vanliga självsäkerhet. ”Du går bara till en klädesbutik, pekar på första bästa klänning och säger att den ska jag ha! Då frågar expediten, vilken storlek?
”Det spelar ingen roll, säger du då, den ska ändå bytas!”

måndag, december 18, 2006

Ljustimmarna



Ljustimmarnas himmelsfärd
och ögonblicket färgar av
den mörka årstidens magi.
Till och med fåglarna gör
oväntade omtagningar.
Björktrastarna, talgoxarna,
domherren och hans fru, alla
stirrar de in genom fönstret.
Som vore jag en relik från ett
gammalt fågelbord.
Det röda skenet är redan borta.
Nu är det ett nytt sken.
Nu är det ett annat skede i livet.

söndag, december 17, 2006

Kyrkorummet



På vandring med hunden i vitpudrat landskap
Möter det unga paret. Möter en präst
Passerar kyrkan som just ringer in för högmässa
Utanför, fyra bilar av nyare modell
Anar ett nästan tomt kyrkorum
Fortsätter mot ett annat kyrkorum
På vandring bland snöklädda träd, vinterprovianterande talgoxar och spår av hare
Stillhet. Blott ljudet av knastrande snö under fötter och knäppningar från stelfrusna träd
Andakt

Vad är bäst

I torsdags morse var det äntligen några grader kallt och lite snö på marken, när jag cyklade till jobbet vid 8-tiden. Himlen var helt molnfri och ljus i öster, i väntan på solen som sakta steg upp mot horisonten. När jag kom till Mjölkuddsbanken såg jag att isen lagt i Norra hamn. Den låg spegelblank, med både mörka och ljusa stråk. Stadens ljuspunkter, teaterns välkända siluette och månskäran över domkyrkan, allt speglade sig i isen och det var smärtsamt vackert. Precis så där vackert att man önskar att man hade ord som kunde beskriva det, som en poet skulle ha gjort.

Min känsla blev så stark att jag började tänka på döden. Jag såg att isen var tillräckligt tjock för att jag skulle kunna gå på den tillräckligt långt ut, innan den brast, så att jag inte kunde ta mig tillbaka till kajen. Drunkningsdöden är nog den mest behagliga och vackraste av dödar. Det är som om ett dop i slutet av livstiden, en rening inför livet efter detta. Man dyker ner i issörjan och vaknar upp i himlen.

På kvällen, efter en lång dags arbete i organisationen, den administrativa förvaltningen, hade temperaturen stigit till flera grader över noll. Snön höll på att tina bort och ett kallt, underkylt regn strilade över mig när jag äntrade cykeln för hemfärden.

Det var så smärtsamt otrevligt att cykla i regnet och när jag kom till Norra hamn såg jag bara vatten. Vatten där det imorse låg blankis och vatten som rann innanför mina glasögon.

Min känsla blev så stark att jag började tänka på livet. Vad är det för liv jag lever egentligen, är det så här man ska ha det. Som en blöt katt i ett underkylt regn på hala cykelvägar, utan sikt genom glasögonen och med en begynnande känsla av att även bli blöt i baken.

Ja, vad är bäst, tänkte jag; drunkningsdöden eller drunkningslivet ?

fredag, december 15, 2006

Moln



Vi förundras över vädret, dess nycker och svåra förutsägbarhet. Vädrets förutsättning är atmosfären. Den himmel och den luft som vår existens bygger på. En utblick över himlen är ett städigt föränderligt skådespel. Här hittar vi himlens kreatörer cumulus, stratus, cirrus och nimbus. Små som stora så finns de oftast där i ständig förändring och rörelse. Molnen är en av naturens mest komplexa uttryck som ställer vår fråga om ordning på sin spets, eller som Jan Töve i sin bok ”Bortom redan” skriver: ”Moln är vädrets budbärare. Och i likhet med vädersystemen är deras uppträdande på himlen en slumpartad föreställning. Människans önskan att på lång sikt förutsäga väder förblir därför en utopi.
En fjärils vingslag någonstans kan räcka för att orsaka en storm långt senare, någon helt annanstans. Om vi läser in ordning i allt vi ser i naturen nuddar vi bara vid ytan av den komplexa värld vi lever i”
Söker vi skönhet, förändring och rörelse så kan vi rikta blicken uppåt. Vi kan alltid lära oss något nytt, men aldrig äga den fulla förståelsen. Däri ligger en del av det storslagna. En del för att göra oss mer ödmjuka.

torsdag, december 14, 2006

Tillfälligt gömd



Vi pratar ofta om vädret
och VI är i största allmänhet.
Men inte i synnerhet.
Det är alltid NI eller DU.
Inte JAG.

Det finns en annan väderlek.
Den hålls för tillfället gömd
inne i en dikt av John Ashbery:

"Men själen bedriver inte handel.
Den är vävd av sömn och av
sömnens väderlek."

Just nu formar solen
vackra skuggor
av mänskliga intressen.
Nu kan alla komma fram

Att prata i sömnen..

Tänk om det vore så att vi egentligen, när vi tror att vi lever, så sover vi. Att allt det här som händer varje dag är en dröm, visserligen i kronologisk ordning och dag efter dag, men ändå en dröm. När vi går och lägger oss på kvällen så vaknar vi och det vi idag tror är sömn och dröm är det verkliga livet.

Det är inte helt otroligt att det är så eftersom hela vår verklighet, som kommer in med sinnesintrycken, skapas om till en världsbild i våra huvuden. Vår värld skapas av hjärnan.
Men det går åt båda hållen. Om man inte har ord för en viss blåfärg, som en stam i Afrika inte har, så då ser man inte heller den färgen. Det vill säga om vi inte skulle ha ordet blå så skulle vi aldrig få se en blå himmel.
Ett faktum är att himlen redan idag inte är blå för engelsmän, utan den är blue.

I filmen the Matrix tar man fasta på den här idén och visar hur mänskligheten egentligen består bara av hjärnor uppkopplade till ett gigantiskt datasystem, som producerar hela vårt liv direkt in i nervsystemet. Upplyftande tanke, att bara behöva leva så att säga online.

Mitt liv börjar snart bli på det sättet. Jag är hela tiden uppkopplad på nätet och har tillgång till vänner, musik och tankemässigt utbyte. Jag ser på konst, film och teater på en skärm och snart träffar jag inga människor i verkliga livet.
Men det gör ingenting.
Jag har redan träffat tillräckligt många idioter i den här jävla sura moderatstyrda skitnationen!

Oj, nu vaknade jag. Var är jag….? Jag har väl inte sagt nåt dumt och pratat i sömnen ..?

tisdag, december 12, 2006

Väder



Alla talar om vädret. Människor har alltid pratat om vädret. Finns det inget annat att prata om kan vi alltid prata om vädret. Kanske är det för vädrets nyckfullhet och oberäknelighet som vi aldrig upphör att förundras över, eller som Richard Hamblyn uttrycker det i sin bok ”Molnens idéhistoria”: ”Meteorologin är ingen exakt vetenskap. Den är snarast ett sökande efter en beskrivande ordning hos händelser som inte styrs enbart av lagar utan av atmosfärens formlösa nycker. Vädret skriver, suddar och formulerar om sig självt med ett språks ändlösa smidighet och det är med språket som vi genom hela vår historia har försökt att förstå det…..så som vädret alltid finns till hands så är det alltid ovisst. Det är därför vi behöver tala om det”
Vädret har alltid följt sina egna nycker oberoende av mänsklig regi. Kanske håller något på att förändras. Vi blickar ut över en mörk blöt december. Vi pratar om klimatförändringar. Människor griper inte bara in i naturen. Påverkar jord, skog och vattendrag. Hon är nu på väg att påverka atmosfär, temperatur och nederbörd. Kanske väcker detta en känsla av hybris eller är det början till ett kollektivt självmord? En sak är i alla fall säker. Samtalet om vädret kommer att fortgå alltmedan nimbusmolnen släpper sin blöta nederbörd över decemberlandskapet.

måndag, december 11, 2006

Rutiner och upprepningar



”Du är bra som du är” och ”Acceptera dig själv” heter det ofta idag. Och jag tycker att det verkar vara bra utgångspunkter för ett gott liv. De senaste fyra åren har jag försökt komma dithän, att inse att jag duger och att jag är tillräckligt bra. Men det har inte varit lätt.

Jag förstod tidigt i mina grubblerier att om jag ska kunna acceptera mig själv som jag är, då betyder det också att ingenting behöver förändras eller utvecklas. Skönt tänkte jag, äntligen får man stanna upp i livet. Men hur ska det ske?

Efter djupdykningar i filosofisk litteratur, som t ex Powys ”Ensamhetens filosofi”och Pessoas ”Orons bok”, blev jag varse att svaret var rutiner och ritualer.

Med hjälp av rutiner kan man skapa en tillvaro som innebär att allt är tillräckligt bra som det är. Att acceptera det nuvarande tillståndet och låta detta tillstånd reproduceras in i framtiden i alla oändlighet. Och varje rutin som du skapar i ditt liv, desto mer säker blir du på att ingenting behöver förändras.

Rutinerna gör att du kan avlägsna dig från frågan om livet mening eller om du är lycklig eller inte. Frågorna tynar bort i takt med att rutinerna ökar.

Sedan dess kliver jag upp exakt samma tid varje morgon, vardag som helgdag. Det har ingen betydelse om jag känner mig trött eller inte, det är rutinen som gör att jag kliver upp.
Jag äter samma frukost varje morgon året om. En kopp hett vatten och två hårda smörgåsar med leverpastej, den billiga sorten från Villys.
Jag duschar varannan dag och rakar alltid den vänstra kinden först. Jag sätter alltid på mig min vänstra strumpa före den högra. Min mage är regelbunden och tvingar mig till toan direkt efter att jag hämtat in morgontidningen.

Jag går alltid och lägger mig kl 22.00. Det spelar ingen roll om det är helg eller vardag, jag följer alltid samma rutin. Av den anledningen har jag bara sett första timmen av många långfilmer, jag får aldrig veta hur det slutar.

Rutinerna får mig att inse att allt är tillräckligt bra. Jag behöver inga förändringar, överraskningar eller nya smaker. Sånt är enbart för missnöjda människor.

Rutiner och ritualer skapar ett fullständigt meningsfullt liv, med ordning, lugn och trygghet.

Och bäst av allt; jag behöver aldrig resa bort någonstans, utan får alltid sova i min egen säng.

söndag, december 10, 2006

Fragment av skönhet 2

Dagen vaknar ur ett långt mörker
Det blöta har kommit till stillhet
En annan himmel,ett annat vatten, en annan jord…



Himmel...



Vatten...



Jord....

Porsön idag



Fuglesang flög över 11.38

Söndagen



Söndagar kan ibland vara oändligt långa, som om evigheten plötsligt uppenbarat sig i det ändliga livet. Medan andra veckodagar rusar iväg i en allt snabbare takt blir dessa söndagar oaser i tidens rusningstrafik.

För att söndagen ska kännas så där lång och oändlig, måste man inleda dagen med att verkligen njuta av ledigheten. Sova så länge man vill, kliva upp och äta en lång och lugn frukost. Men det går inte att ”såsa” fram i morgonrock halva dagen, då rinner lätt tiden iväg och du förlorar känslan av att ha oändligt med tid framför dig. Likaså är det inte heller tillrådigt att festa långt in på lördag natt, sova till 12 och vakna med huvudvärk. Det är absolut inte sådana söndagar jag tänker på.

Nej, jag tänker på de söndagar då man vaknar klockan 6.30 bara för att väckaren brukar ringa vid den tiden. Nu kan man titta på klockan, lugnt konstatera att det är söndag, vända sig i sängen och sova vidare. Att somna in igen på det sättet ger en underbar känsla av att vara en fullständigt fri människa, helt utan krav och pålagor från överhet och omgivning.

Söndagsmorgonen, den absoluta början på den lediga och oplanerade dagen, är som förspelet till en kärleksstund, då allt just har börjat men inte tagit fart. Det finns gott om tid att skjuta upp njutningen. Och till och med kan själva uppskjutandet övergå till att bli njutningen i sig, så att till och med behovet av fullföljandet minskar. Och precis så kan söndagens rytm bli i lyckliga stunder; ett uppskjutande av all aktivitet så länge och i så hög grad att det till slut uppstår en känsla av tomhet. Inte en obehaglig form av tomhet snarare en känsla av att vara en öppen form, som kan fyllas och vara mottagande. Och denna behagliga tomhet skapar så en obetvinglig lust efter att göra något! Inte något att göra för att det behövs göras eller att man måste göra det, utan endast ett behov av aktivitet för njutningens egen skull, en syssla bara för att fylla det behagliga tomrummet, en givande möjlighet.

Söndagen kan på det här sättet bli den dag då vi plötsligt förstår att vår tid är oändlig, men att vi bara inte insett det. Söndagen kan, om man bara lyckas hålla den oplanerad och fri från krav, bli den dag som påminner oss om tillvarons kärna, att vi finns bara här och nu, ingen annanstans.

På eftermiddagen, ett gemensamt fika med vänner, ett samtal runt ett köksbord.

lördag, december 09, 2006

Fragment av skönhet....



I den mörkaste och blötaste av tid finns det små fragment av skönhet. Ut och leta ljus i decembermörkret! Det kräver en nyfiken och klar blick. Se det sköna, även om det ligger till synes djupt dolt för våra ögon.

torsdag, december 07, 2006

Kjell är snäll

Kjell lagar bilar på helgerna. Varje lördag och söndag skruvar han och fixar andras gamla och trasiga bilar. Han tar emot jobb från folk som han känner eller från sådana som mig, som fått tips från bekantas bekanta om att Kjell, han hjälper till om din bil är sönder. Han räknas som en bilexpert som bara genom att lyssna på motorn kan göra avancerade analyser och ställa diagnoser.

Kjell är anställd i en transportfirma, han sköter om att planera och organisera godstransporter över hela landet. Att anställa chaufförer och se till att det finns extra folk, det är hans huvuduppgift. Och helgerna tillbringar han i verkstaden.

Han är aldrig ledig. En mobil finns påslagen hela dygnet runt, året om och dit kan chaufförerna ringa och sjukskriva sig när som helst. Och det gör dom också, ibland strax före en viktig körning. Många har spritproblem säger Kjell. De ringer på lördagsmorgon och påstår att det har ont i ryggen men Kjell vet att de druckit sig full kvällen innan. Ljug inte för mig, säger Kjell.

För Kjell genomskådar de flesta lögner, han har nämligen själv varit alkoholist. Numera är han en nykter alkoholist. Det är egentligen därför han jobbar hela tiden. Att alltid ha fullt upp, med jobbet i firman och med bilreparationer på helgerna, är ett sätt för honom att hålla sig från spriten. Det är inte så ovanligt med den kopplingen mellan alkoholmissbruk och arbetsnarkomani. Många periodare ”jobbar som fan” när de arbetar och sedan super de till. Men så är det inte längre för Kjell, han arbetar bara.

Han har ingen egen verkstad utan använder transportfirmans. Det är väldigt praktiskt, han kan då sköta både jobbet och bilreparationerna samtidigt. Ibland måste han ordna vikarier på helgerna med kort varsel. Det är konstigt säger Kjell, att en del dricker fast dom kör lastbil. Kunder ringer hit och klagar och det håller ju inte, så dom som dricker får sluta. Det håller inte att supa på jobbet, en del kan sluta, andra inte, säger Kjell med stor portion sympati och medkänsla i rösten.

Verkstaden blir en plats för många olika människor och en slags samlingspunkt för udda existenser. Det är ju alltid öppet och Kjell bjuder på färskt kaffe. Vissa chaufförer är fast anställda medan andra kommer in tillfälligt, kör några körningar och fortsätter sedan med A-kassan. Jag förstår att den svarta marknaden har ett visst utrymme på denna plats. En stor del av dem som kommer in är ungkarlar i en ålder då de flesta brukar vara gifta och ha familj. De dyker upp på helgerna, dricker kaffe med Kjell och surrar en stund. De är inte främmande för att hjälpa Kent lösa ett problem med någon bil som är under reparation.

För det är betydligt enklare med bilar och motorer, än med mänskliga relationer.

tisdag, december 05, 2006

Staden



Vandring genom staden
Skymningen faller
Tempot stegras
En stillastående bilkö
Någon tutar aggressivt
Människor halvspringer med irriga blickar mot okända mål
Vid en uppgång från tunnelbanan
Någon av dessa rusande ger mig en oanvänd biljett
Jag behöver den inte, men innan jag hunnit reagera är hon försvunnen bland alla andra
Det finns en omtanke
Någon stannar upp om så bara för en sekund
Ett möte i staden

Haiku



Ur hörhåll är jag
Vinden stöter hårdare

Ändå i centrum

måndag, december 04, 2006

I andras händer




Att vara människa innebär att jag lägger mitt liv i andras händer. Jag måste lita på mina medmänniskor, att de inte kommer att skada eller angripa mig.

Mina närmaste litar jag ännu mer på. För dem visar jag inte bara min yttre person, utan jag delar med mig av mina innersta känslor och upplevelser. Jag vågar visa mig som den jag är, med brister och svagheter.

Om någon i min närhet sviker mitt förtroende känner jag mig kränkt. Svårast är att bli bedragen av den man älskar.

När sådant händer tappar vi fotfästet, vi faller ner i ett tomrum och för en kort stund förlorar vi kontrollen över oss själva. Vi tappar kontakten med Självet, och när det försvinner, upplever vi en nära-döden-upplevelse.

Och denna förlust av självkontroll skapar en känsla av vanmakt.
Vanmakt över att vi inte kunnat skydda oss själva. Vi borde ha förstått! tänker vi och tar till hatet, tillitens motsats. Hatet som ska hålla den andre på avstånd så att det aldrig kan hända igen.

Men hatet binder oss bara vid kränkningen. Till slut blir hatet vårt eget fängelse.

Men är hatet den enda vägen att gå? Nej, det finns andra sätt.

Jag kan istället försöka acceptera min känsla av vanmakt, att jag var värnlös och tappade kontrollen. Det var inte mitt fel men jag har ändå en skuld i det som hände.

Jag är skyldig genom att jag älskat en annan människa och därför lämnat mig skyddslös.

En sådan skuld är alltid värdefull att äga!

söndag, december 03, 2006

Ljuset från Korpilombolo



På väg mot nattfestival
Regn, dimma och ishalka
Långsamma timmar på färd i det stora mörkret
Två marschaller, en vägskylt
Det lilla hotellet Tre sågar i 70-talskostym
Invigningsceremoni. Tallbokören, kommunalrådet, muminmamman och en jojkande same
Kalla händer som klappar lika taktfast som regnet
Vernissage, snittar, vin och gemyt i hotellets källare
Gasparmiddag. Perfektion, stil och smak
Nära och långväga gäster gläds och mättas
Musikensemplen bjuder in till jazz och visa
Korpilombolokvällen ljusnar i takt med täta snöflingors fall mot marken
Natten somnar in. Gästerna stillar sig med samisk jojk i medborgarhuset
Dagen vaknar
Norrbottniskt vinterljus, havregrynsgröt och väghyvlar som gör vägen framkomlig
På väg hem
Avskedet, tacksamheten. Ljuset i mörkrets landskap

fredag, december 01, 2006

Det är Försäkringskassan som är sjuk



Det verkar vara viktigt nuförtiden att ha en riktig diagnos. Att bara vara sjuk det räcker inte långt. För om man är sjuk och sjukskriven av en läkare så kan försäkringskassan ändå bedöma att man har arbetsförmåga. Att vara sjuk är inte en anledning till att stanna hemma från jobbet som det var förr.

Om man t ex bara har vinterkräksjukan och ligger och spyr och springer på toaletten med diarré, så kanske man plötsligt känner sig lite bättre på eftermiddagen, fram mot tre-tiden, och då har man ju arbetsförmåga igen. Då borde den sjuke gå tillbaka till jobbet för att hinna klippa ett fjärdedels får på den tid som är kvar av arbetsdagen.

Vilka sjukdomar som egentligen är tillräckliga för att man ska våga stanna hemma en tid från jobbet, det är inte längre självklart. Det svåraste diagnoserna som hjärntumör, cancer och hjärtinfarkt räknas väl fortfarande som heltidssjukdomar. Jag menar, det är rätt svårt att ha cancer bara en del av dagen.
Men svårare är det med alla diffusa sjukdomar typ fibromyalgi och ”värk i nacke och axlar” (av nån outgrundlig anledning är det alltid mer kvinnor som har diffusa och omtvistade sjukdomar). Dessa är ju egentligen, ur försäkringskassans perspektiv, snarare sjukdomar som beror på arbetsskygghet än verklig smärta. Och har man verkligen ont hela tiden?
Men även mer rent konkreta sjukdomar kan ifrågasättas. Att bryta handleden är visserligen en riktig sjukdom, å andra sidan har man ju hälften av armarna kvar, alltså 50 % arbetsförmåga. Det är nog svårt att klippa får med bara en hand, men det går.

Sjukdomar kan också förändras från att vara diffusa till att bli solklara fall.
En vanlig sjukdom för 20 år sedan var t ex magsår. Alla var överens om att magsår berodde på stress. Den ansågs vara en sjukdom som skapades av det moderna samhällets höga tempo och folk som hade magsår jobbade ofta övertid, drack mycket kaffe och rökte en cigarett till lunch.
Men så upptäckte någon klok forskare att magsår berodde på en bakterie.
Tänk att vi kunde ha så fel! Plötsligt förvandlades magsår från en stressjukdom till en infektion.

Och infektioner, det är riktiga sjukdomar det. Dom smittar!
Så om du vill bli sjuk så att du kan vara hemma från jobbet, se till att få en svårartad infektion. För även om du har en viss arbetsförmåga enligt försäkringskassan och skulle kunna klippa ett halvt får, kommer du också att smitta ner alla andra på jobbet, inte bara fåren utan alla kolleger. Och det förstår ju till och med försäkringskassan att det vore dumt.

Men sjukast av alla i detta samhälle är nog försäkringskassan. Från ha varit en symbol för trygghet och välfärd för oss alla när vi blir sjuka, får barn eller blir gamla, så har den nu fått till uppgift att lägga skulden på den enskilde.

Borde inte försäkringskassan genomgå en rehabiliteringsutredning ?

torsdag, november 30, 2006

December

Jag tänker på ljusets rodnad
när decemberskymningens vagga
gungar oss till vakenhet.
Det är här våra liv omfamnas.
Det är här våra liv omvandlas.
Snart är vi inte här. Snart är vi där.
Snart är vi inte där. Snart är vi här.
En skör och vacker förändring,
men svarta vingar försvinner hastigt.

onsdag, november 29, 2006

Hotell



Skrivaren i staden.
Den stora staden
På hotell
Friheten eller den stora ensamheten
Känsla och människa avgör vilket
Utblick över kvällens stadslandskap
Hör sorlet av glada röster i korridoren
Söker mig ner mot baren
Channel plus sport visar fotboll
En rullstolsbunden man försöker få uppmärksamhet efter ett vackert mål
En yngre man låter mobilen gå mellan skilda adresser
Glada engelsmän i baren fyller på med mera öl
Fri eller ensam? Vågar någon ställa frågan?

Upplysning....



är möjlig även i Luleå, sa Buddha.
Och trots alla dessa gråsossar som förmörkat staden i så många år klev Kalle in, och kryssade sig fram till Beslutet.

En stad i ljus, skulle Eyvind ha sagt om han levat.

tisdag, november 28, 2006

Syndabekännelsen

Imorse när jag satte mig på cykeln för att cykla till jobbet så upptäckte jag efter några meter att bakhjulet var tomt. Punktering! Jag lämnade cykeln och gick till bussen. Precis när jag kom fram till vägen och bara hade femtio meter kvar till busshållplatsen så åkte bussen iväg….

På lunchen skulle jag äta med Dan på länsstyrelsen. Jag visste att jag bara hade 20 kronor i börsen men jag tänkte att jag kunde betala med kortet. När vi kom fram till kassan satt där en skylt; Vi tar för närvarande inte emot kort…….

Tisdagar är vår gemensamma fikadag på jobbet, någon köper fikabröd till eftermiddagen. Idag var det min tur men det hade jag glömt bort….
Sedan kom jag iväg lite sent till bussen efter arbetsdagens slut. Precis när jag kom fram till Smedjegatan springande, så åkte fyran iväg mot Porsön……För sent igen!

På kvällen var det dags att göra månadens räkningar. Plötsligt visade det sig att november månads OK-räkning var mer än dubbelt så hög som den brukar. Huskontot räckte inte till för att täcka alla skulder och jag började förstå att det blir ingen rolig jul det här året heller….

Ni kanske tror att sådant här är slumpens verk, att jag helt enkelt haft en otursdag.
Men så ser jag det inte. Nej, allt är helt mitt eget fel. Att jag fått punktering, missat bussen, saknat pengar till lunchen, glömt köpa fika, räkningarna osv, ja, hela dagen av motgångar är endast mitt eget fel.

Jag är skyldig, eftersom jag orsakar mitt eget öde! Just nu har jag helt enkelt dragit på mig en dåligt Karma och det straffar sig.
Världen består nämligen av positiva och negativa cirklar eller händelsekedjor. Om jag hamnar i ett negativt skov har jag mig själv att skylla. Troligtvis har jag haft känslor av agg, vrede eller avundsjuka och därigenom har min lycka förskjutits. Jag har hamnat ur balans, jag mår inte bra, jag känner mig nere och allt mitt negativa tänkande drar till sig missräkningar, förödmjukelser och problem.

Det finns bara en väg ut ur detta. Jag måste acceptera och ta på mig min egen skuld. Inte anklaga andra, eller skylla på oturen, cykeljäveln eller busshelvetet. Ett sådant handlingssätt skulle bara förvärra ett redan dåligt Karma.
Istället bör jag gå på djupet in i skuldkänslornas rike, känna på ruelserna, kanske också göra en sväng ner i arvssynden och ta på mig synder som jag inte ens varit medveten om.

Och lova bot och bättring.
Om jag inser att jag inte är värd mer än en punkterad cykel, en förbigången buss, en pinsam glömska ….då först kan jag känna den verkliga ödmjukheten inför livet.

Denna ödmjukhet som i syndabekännelsen uttrycks med orden ”Jag, fattig, syndig människa”. Att få kontakt med dessa djupa känslor av ödmjukhet, skapar så en glädje över att jag är i livet överhuvudtaget. Och det blir också en förutsättning för att försöka komma igen och få till stånd positiva vibrationer i mitt liv igen

Jag börjar se att det finns också positiva saker som hände mig idag.
- Jag hade tur att busskortet fanns i jackan när jag klev på nästa buss.
- Dan la ut pengar för mig på lunchen, och det var en god frukostkorv.
- Berit påminde mig om fikat så jag hann köpa chokladrutor innan halvtre (på kredit)
Och jag hade 15 bortglömda kronor i fickan som jag kunde köpa en varmkorv för när jag väntade in andra bussen på Smedjan.

Efter regn kommer solsken…… det tycker jag är så vackert.

söndag, november 26, 2006

Snigeln



Om sommaren långsam
Om vintern en orörlig krabat
Naturen skulpterar
Bjuder in till en sällsam föränderlig skönhet
Granudden. Mycket mer än en vintertrött båthamn

fredag, november 24, 2006

Stoppa Ingvar Kamprad!

I Haparanda köar folk i en timme för att komma in till Ikea, sedan tvingas de köa flera timmar inne i varuhuset, för att kunna handla, fika eller gå på toaletten. Och det är inte säkert att de hinner komma ut med något de köpt innan varuhuset har stängt.
Det är något fullständigt sjuk det som pågår!
En ny affär öppnade i veckan i Haparanda, en av dessa affärer i Ikeas fotspår. De hade extrapris 99 kronor för en stekpanna som egentligen kostade över femhundra kronor. Och det blev sådan rusning att folk började slåss om pannorna och affären tvingades kalla in securitasvakter.

Finns det snart inga vettiga människor kvar! Förstår ni inte att konsumtionen håller på att ta död på vår planet? Ingvar Kamprad vill att alla människor på jorden ska köpa Ikea möbler, alla kineser, alla indier ska ha samma idiotiska standard som vi i västvärlden.
Och det behövs fem jordklot för att resurserna ska räcka till det!

Ingvar Kamprad är ett hot mot Norrbottens klimat! Det är han som är orsaken till att det regnat i fyra veckor, till att oktobersnön smälte, till att polarisarna smälter. Han kommer att förgöra hela Norrbottens kalla, vita snölandskap och ersätta det med grått regn och rusk.

Samtidigt som det blir varmare och varmare efter kusten hyllas Ingvar Kamprad som en hjälte. Alla ska köra sin bil från hela Barents regionen och handla möbler och saker som de inte behöver, och som bara gör människorna mer och mer otillfredställda.

Jag hoppas att Torneälven stiger över sina bräddar och dränker hans nya varuhus.
För egentligen, vad ska han ha alla dessa miljarder till? Kan han inte ta och pensionera sig och sätta sig utanför en konsumbutik och glo, precis som alla andra pensionärer. Varför ska han fortsätta att föröda denna jord genom denna otroliga överkonsumtion av meningslösa saker.

Allt man behöver är tak över huvudet, en stol, en kopp kaffe och en bra bok. Och det kan man köpa på återvinningsmarknaden på Kronan.
Det är där framtiden finns.
Inte i Haparanda.

torsdag, november 23, 2006

Den osynliga gränsen

Blöt snö och skymning.
Vi kan ana de tunga älgarnas närvaro.
Och i snöröken vitnar händerna.

Vi klarar oss. Vi kommer inte att klara oss.
Blå sirener. Bilköer. Besked.
Det finns en väg tillbaka.

Och den behandlas varsamt och kreativt.
Och vi ska inte tvivla
för det finns ingen återvändo trots allt.

onsdag, november 22, 2006

Hunden

Novembermorgon
Piskande strilregn över Bergnäsbron
Blicken grumlad av fukten
Söker skärvor av skönhet
Finner en ensam, skrämd och ylande hund mellan hastigt rusande bilar
Dess tid är utmätt.
En tragedi inför mina ögon
Människans bästa vän är hunden
Vem vågar tro det i detta nu
Var är hundägaren?
Bilägarna, som inte för ett ögonblick tycks lätta på gasen
En dov smäll
Ett sista ylande
Tilltagande strilregn
Novembermorgon i sorgflor
Ridå

tisdag, november 21, 2006

Man mot man

Som man vill man inte gärna sitta mitt emot en annan man och samtala.
Det känns som att det blir en alltför stor närhet på nåt sätt. Likadant är det om man åker på konferens och ska dela ett hotellrum med en annan man, det är lika bra att dra isär sängarna och ställa två nattduksbord däremellan. Att ligga i dubbelsäng är otänkbart. (De flesta män ordnar sig därför gärna ett enkelrum, medan dubbelrum är standard i kvinnodominerade yrken.)

Om män skall prata med varandra krävs det någonting däremellan, gärna en maskin av nåt slag. Som småpojkar stod de på var sin sida om den radiostyrda bilen. Sen på var sin sida om cykeln, om mopeden, om skotern och till sist, som vuxna män, på var sin sida om motorcykeln eller den nya bilen. Huvudsaken att det finns stål och mekanik som skapar den rätta distansen.

Se på pensionärsgubbarna som sitter i Smedjan! De sitter inte mitt emot varandra utan bredvid varandra och tittar på folk som går förbi. Blicken är riktad utåt, samtidigt som de slänger några ord till kompisen bredvid, ett typiskt manligt samtal. Sida vid sida, ej mittemot.
Och ofta står en rollator där också, ålderdomens maskin, och skapar den rätta stämningen.

Män behöver mellanrum till andra män. Jag tror inte att det är bögskräck, även om sådant också finns. Nej, snarare är det mansskräck, rädsla för fysisk närhet med andra män. Kanske det främst gäller oss som växte upp med auktoritära pappor som var känslomässigt frånvarande men närvarande när det gällde att utdela straff och repressalier.

Men i lagidrotter vågar ju män vara tillsammans och t.o.m. kramas när någon gör mål, hur kommer det sig? Jag tror att det beror på att det finns tydliga och klara spelregler för hur man får bete sig på planen. Det finns t.o.m. en domare som håller ordning och garanterar att det inte blir för mycket närkontakt. Men i omklädningsrummen frodas fortfarande bögskräcken och skapar ibland en otrevlig machokultur.

Många män åker tillsammans ut i naturen för att fiska eller jaga, de sover i små stugor och ibland i tält. Hur stämmer det med ovanstående resonemang? Jo, det är helt klart spriten som gör det möjligt! Jag kan garantera, i princip så dricker alla män sprit för att våga övernatta tillsammans i en liten skogskoja. Även om det handlar om en fjällvandring och man behöver tänka på packningens storlek, så måste kvartingen självklart följa med. Efter ett par supar blir man som bekant både lugn och trygg igen och mansskräcken släpper. Det går till och med att prata med varandra på ”tu man hand”.

När vi är i stugan i Ryssbält så bastar vi. Det ingår helt enkelt i konceptet.
Vi är överens om att det behövs minst två öl per man för att ett bastubad ska gå att genomföra.
Men man får inte glömma att grunda med två glas whisky!

måndag, november 20, 2006

Sökarljus



November bjuder in till ett mollackord
+3 Celsius, duggregn, dimma
Människor hukar sig i den fuktiga vinden
Slask, väta och halka
Vädergudarna ger ingen gratisbiljett
Skönheten får sökas i mörkret
I det ljus som silas fram
Hos oss själva
Resan bär inåt
Vårt inre sökarljus

söndag, november 19, 2006

Tjuren från Ryssbält







Verkar som om älgen har sniffat snö.....
Otäckt hur drogerna sprider sig allt längre ut i naturen.

lördag, november 18, 2006

Anoroektiker

Jag har drabbats av en oförmåga att känna oro, den fruktade sjukdomen an-oro-ektsi. Det började med att jag började få allt mindre lust att se på väderleksrapporterna på TV. Jag kände mig ointresserad av vad Tone sa om det kommande vädret, och jag kom på mig själv att jag inte alls hade uppfattat vad hon sagt i rapporten, mest bara hur hon såg ut.

Först tänkte jag att det kunde ha något med åldern att göra. Att jag efter många års oro för nästa dags väder insåg att det inte egentligen finns någon anledning att ens bekymra sig om morgondagen. Om det regnar så regnar det. Om det snöar så snöar det.
(Sen tänkte jag att jag kanske fått en släng av gubbsjuka, t ex när det gäller Tone, men den tanken gjorde mig orolig så det slog jag ur hågen.)

Att sakna oro innebär inte att man börjar sakna oron, utan snarare känns det skönt att blivit av med den. Det blir som ett svårt beroendetillstånd. Har man en gång slutat oroa sig så vill man bara fortsätta och fortsätta att inte oroa sig. Man vill leva orosfritt forever.

Efter att jag slutat oroa mig för vädret började anoroektsin att sprida sig på allt fler livsområden. Söndagskvällarna förändrades på ett dramatiskt sätt. Tidigare hade tanken på den kommande veckans arbete lagt sig som en blöt filt över söndagens sista timmar, med en malande oro i magen. Nu blev plötsligt söndags kväll lika lugn och behaglig som fredag och lördagskväll. En tid för njutning och kontemplation.

Oron för att hålla talet på kalaset eller föredraget inför en lyssnande skara,eller för att klara en arbetsuppgift eller för att bli underkänd eller att få kritik för något man gjort eller för att dö, eller för att blir sjuk eller få vinterkräksjukan eller att ramla och bryta benen, eller för att bli lämnad och övergiven eller för att de som älskar slutar att älska eller för att mörkret som faller kan innehålla våldsmän eller för att flyget ska störta eller för bilens motor ska skära eller för att jag inte längre blir bekräftad eller för om pengarna ska räcka till räkningarna….försvann helt sonika!

Att sakna oro är en svårt sjukdom och den kan vara livsfarlig!
Eftersom den är rätt ovanlig saknas fortfarande bra behandling för den. Men nyligen har ett vårdinstitut börjat använd en framgångsrik metod. Den går ut på att man sätter personen i en stol framför TVn och låter honom se alla avsnitt av serien Planeten, i en följd.

Många har då blivit hjälpta och återfått förmågan till oro.
Men det är viktigt att återkommande upprepa behandlingen, för som man säger, en gång anoroektiker alltid anoroektiker.

tisdag, november 14, 2006

Den Utsikten

Jag lyssnar på de mörka vågorna
och möter mig själv,
jagande mörkrets förvåning.

Och när de upptäcker mig,
ska jag varna dem i tid:
"Det är jag som är godheten!"

Mitt mörkerseende öppnar
dina förutsättningar.

Det blev ingen stjärnklar kväll.
Det blev en nässelfjäril.
Den utsikten

skulle kunna rädda oss.

Rörelse



Rörelsen är först knappt märkbar
Kräver vakna ögon och öron
Linjerna tydliga och skarpa
Andas kristall
Nyisens tilltal ökar
Dess tid är snart utmätt
Lätta molnstrimmor snart ersatta av tjockare molnmassor som söker sig mot nästa horisont
Nyisens spel, färg och rörelse borta
Vågtopparna höjs
Molnen, som snart kan tituleras nimbus, kommer att släppa sin nederbörd
Rånöns skärpa börjar redan retuscheras i ett svagt dis

söndag, november 12, 2006

Blå



I den blå och tomma himmelen finner drömmaren schemat för de ” blå känslorna”, för den ”intuitiva klarheten”, för lyckan i att vara klar i sina känslor, sina handlingar och sina tankar.
En luftens Narcissus speglar sig i den blå himmelen.

Ur Gaston Bachelards Luften och drömmandet.

Ryssbältavtryck



21.13
På plats. Kaminens värme sprider sig. Kaffe och wiskey avsmakad.Böcker och texter fyller bordet. Musiken böljar mellan lugna och rörliga rytmer. Det mörka vinterummet fyller oss med ljus. Norrskenet, månen, isens rörelse och snöklädda träd. Det naiva och det stora är till bredden fullt. Närvaro och nu.

9.44
Morgonen har talat. Vandring längs stranden. Björkar spelar i vinden. Vattnet, för en stund sedan tillfruset, nu satt i rörelse av den allt starkare vinden. Det dånar och smulas sönder. Det som var, plötsligt i upplösning. Stillheten får ett annat namn och känslan för det ögonblickliga nuet ges sin fulla innebörd. Tillbaka till stugan. Eldens värme och Bachs stråkar.

13.55
Förberedelse inför bastun. Biospheres elektronika, en wiskey och lite choklad. Ryssbält har intagit sitt sedvanliga lugnande grå. Snöfallet kommer, klingar av, avvaktar. Följer sitt tempo, liksom vi..

20.41
Taktfasta snarkningar från soffan. I samspel med musikens mellankoliska rytm. Ett tribut åt dagen. Överväldigad av intryck håller den på att stilla sig, somna in. Närvaron vänds inåt. Beslöjad av dagens intryck och ett vilsamt mörker som väver in landskapet.

The Icestorm

Livet är vår uppfattning av det. I verkligheten äger vi bara våra egna intryck. På dem, och inte på det som ger upphov till dem, måste vi grunda våra livs verklighet, skriver Pessoa.

Efter 8 timmars sömn klev jag upp från sängen i stugan. Som vanligt var det tätt i högra näsborren och luften strömmade bara in genom den vänstra. Om fem timmar skulle det vara tvärtom, det visste jag, för det är bara en näsborre i taget som släpper in luften.

När jag tittade ut såg jag en ljus morgon med starka färger; blå himmel med tunna rosafärgade moln, ett hav isbelagt med en tunn hinna men med stråk av öppet mörkblått vatten. Och en vind som ökade sakta men säkert från sydost, en första antydan om ett oväder antågande från väster.

Jag tog kameran och vandrade i tvådecimeters snö ner till stranden, och fascinerades av isens färger och formationer. Jag kom att tänka på att norrbottenskustens färgpalett går igen i Skagenmålarnas tavlor. Det är ekvivalent särskilt när det gäller vinterljuset. Kanske kunde Kröyer plötsligt komma gående på stranden i Ryssbält med sina kvinnor i sina stora hattar.

Morgonen tog ett alltmer drastiskt förlopp. När vinden ökade började vattennivån stiga och tillsammans med allt högre vågor började den tunna isen att tryckas upp mot land och brytas sönder. Isen kraschade när flaken krossades mot land samtidigt som vindens dån blandades med ljudet av isblockens sönderdelning. Ryssbält var plötsligt en mötesplats för alla världens fönsterkrossare.

Samtidigt steg solen upp över horisonten och förändrade alla färger i verkligheten.
Nej, inte i verkligheten.
Den förändrade bara mina intryck.


torsdag, november 09, 2006

Helgpaus

The Ryssbält tapes tar helgledigt och åker till stugan i Ryssbält. Den klassiska novemberhelgen. Samma koncept som alltid. Whiskyn, älgsteken, svampsåsen, herrgårdsgrönsakerna, ostkakan....vinet....bastun...böckerna, musiken och det goda humöret (nåja..)
Under tiden, några bilder på Hackspetten i stolpen bakom Dannes hus i Bondersborg.



Hacksp-ett



tu...



tre.

onsdag, november 08, 2006

I väntan på klartecken

Det blåser hårt därute
och hur förklarar vi vinden?
På land?
Till sjöss?
Vinden förklarad i riktning och hastighet.

Livet i konkret form,
mellan abstraktionernas vågspel.
Sonnevis styrka som poet
befinner sig på samma nivå.

Elliots kvartett.
Krapps öron.
Ljudbandet rullar över
alla motsättningar.

Svanarna på älven.
Sjungande vita isfläckar.
De dröjer, dröjer, som
om någon, någon
annanstans ska ge
ett klartecken.

måndag, november 06, 2006

Relationer igen




Man säger att det bästa med att ha hund är att den blir glad när man kommer hem. Den möter upp varje dag med att rusa mot dörren vid minsta tecken på att husse är på ingång, och svansen viftar och hunden hoppar och slickar honom i ansiktet. Den blir nästan hysteriskt glad och det är likadant varje dag.

Hur kommer det sig att inte samma sak händer när maken sedan 25 år tillbaka, återvänder hem från en dag på arbetet? Varför hoppar inte frun upp från stolen och rusar ut i hallen och kastar sig i hans armar och slickar honom i ansiktet?

Den stora skillnaden är att hunden bara lever i nuet. Varje möte är nytt och relationen börjar varje gång husse (matte) kommer in genom dörren och avslutas när han går ut. Däremellan har hunden inga föreställningar om relationen, eller förhållandet till matte och husse.
För människan däremot, blir föreställningen om att ”ha en relation” själva relationen.

Vi vet redan att vår partner kommer hem en viss tid, så varför hetsa upp sig. Och vi ser egentligen inte den person som kommer hem, vi ser bara våra egna gamla föreställningar komma genom dörren. Ett antal projektioner som vi har samlat från ett långt gemensamt liv och som blivit vår levande bild av den andre. Förutsägbarheten blir total och saknar till slut all form av överraskning.

Det förgångna vandrar omkring i ett par skor och det är det som kommer in genom dörren.
Vi lyckas nästan aldrig att som hunden börja om på nytt och lämna allt gammalt bakom oss, ja, inte ens vifta på svansen.

Jaså, nu kommer han som lagar bilen tänker hon som lagar maten. Hunden gör samtidigt en rivstart, tassarna slirar innan de får fäste på golvet och den rusar iväg mot hallen, som om det vore första gången......

Tänk om vi kunde lära av hunden.
Låta varje möte med vår partner börja och sluta, börja och sluta, om och om igen….
Att leva bara i nuet och låt relationen vara levande just bara där den finns, i verkligheten.

söndag, november 05, 2006

En annan närvaro



Den långa vilan bäddar in landskapet
Först i ett lätt skimmer, snart i den långa tidens vita
Det fjällnära landskapets lugna färger grönt, vitt och grått tar över
Landskapets normaltillstånd
Skön balsam för själen
Vänder närvaron inåt
Sinnenas frid

fredag, november 03, 2006

Fri

Efter ett samtal
med en pojke som stjäl
och inte vet varför
och om nobelpristagaren Kertész
som överlevde en kalkylerad död
i koncentrationslägret:
"Fri är man bara om man har kontakt med
sin egen existens. Fri är man bara
om man vet vad man gör, hur och varför
man gör det."
Jag, pojken och Kertész
frågar oss själva
en gång till
innan vi bestämmer oss.

torsdag, november 02, 2006

Betraktelse inför Alla helgons dag

Gud var lite besviken. Han hade givit människorna förmågan att känna kärlek.
Kärleken till sina barn, till sina föräldrar och till en levnadspartner. Han hade till och med skickat sin enfödde son till jorden, för att sprida budskapet om kärleken till nästan.

Trots alla dessa åtgärder fortsatte krig, hat och våld att dominera överallt på jorden. Konstigt nog var det kärleken till Gud som ställde till mest problem, något som gick långt över hans förstånd.

Men så en dag gick Gud på kurs. Kompetensutveckling. Kursen handlade om lösningsfokuserat arbete. Där fick han lära sig att om någonting funkar, då ska man göra mer av det. Men om det inte funkar så ska man helt enkelt sluta upp med det.

Gud fick då uppenbarelse. Tänk om jag varit inne på helt fel spår hela tiden, tänkte han. Kärleken har ju faktiskt hittills inte alls visat sig funka, kanske dags att göra nåt nytt.

Så en vacker dag, nämligen den 9/11 så släppte Gud en bomb över jorden. Över hela klotet spred sig en orange, kletig dimma som alla människor andades in. I dimman fastnade all form av kärlek, och i en enda världsomspännande utandning sa det swoop och ingen kärlek fanns längre kvar.

Först blev det ganska kaotiskt. Föräldrar såg inte längre någon vits med att ta hand om sina barn, de var ju både besvärliga och krävande. Likaså upplöstes äktenskap i en rasande fart då ingen längre förstod varför man skulle binda upp sig på det sättet. Folk kunde gå iväg på morgonen och aldrig mer komma tillbaka. Under den första tiden dog många, främst barn och gamla då de inte längre togs om hand av kärleksfulla vuxna. (Gud brydde sig inte så mycket om det, han hade ju dödat många förut, tänk bara på syndafloden.)

Men det hände också något annat. Människornas känsloliv började förändras. Först försvann svartsjukan, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på dess koppling till kärlek. Men även hatet började tyna bort. Ingen kände sig längre sviken eller bedragen eftersom man inte älskade någon. Andra besvärliga känslor som ilska och vrede minskade också drastiskt eftersom ingen orkade ödsla energi på andra.

Till slut fanns det bara två känslor kvar hos människorna på jorden, nämligen välbehag och obehag. Det som gjorde en gott gav välbehag, och det som kändes dåligt gav obehag.

Livet blev plötsligt väldigt enkelt och en ny värld började växa fram.

Många män kände välbehag av att vakna på lördagsmorgon med en kvinna i sängen och några småbarn snusande på skarven i dubbelsängen. Och alltfler förstod att om man skulle få uppleva välbehaget så måste man både mata och tvätta, ja helt enkelt sköta om kvinnan och barnen.
Män kände välbehag över att ha en kvinna i huset som kunde renovera, snickra och laga saker som var sönder. För att han skulle få uppleva det välbehaget tog han hand om matlagningen och städningen under tiden. Kvinnorna kände å sin sida välbehag att kunna sätta sig vid ett dukat bord när de just bytt olja i bilen.

Allt familjeliv byggde på välbehag och till skillnad mot kärlek så fungerade det utomordentligt bra. Om någon inte kände välbehag var han borta nästa dag och ingen mådde dåligt av en sådan separation.

På den sjunde dagen såg Gud att allt var gott. Fred rådde på jorden och ingen älskade Gud.

Titta en tita !


Tita upp.....


tita ner....


tita åt sidan.

"Ti-ti tjäh-tjäh"