I torsdags morse var det äntligen några grader kallt och lite snö på marken, när jag cyklade till jobbet vid 8-tiden. Himlen var helt molnfri och ljus i öster, i väntan på solen som sakta steg upp mot horisonten. När jag kom till Mjölkuddsbanken såg jag att isen lagt i Norra hamn. Den låg spegelblank, med både mörka och ljusa stråk. Stadens ljuspunkter, teaterns välkända siluette och månskäran över domkyrkan, allt speglade sig i isen och det var smärtsamt vackert. Precis så där vackert att man önskar att man hade ord som kunde beskriva det, som en poet skulle ha gjort.
Min känsla blev så stark att jag började tänka på döden. Jag såg att isen var tillräckligt tjock för att jag skulle kunna gå på den tillräckligt långt ut, innan den brast, så att jag inte kunde ta mig tillbaka till kajen. Drunkningsdöden är nog den mest behagliga och vackraste av dödar. Det är som om ett dop i slutet av livstiden, en rening inför livet efter detta. Man dyker ner i issörjan och vaknar upp i himlen.
På kvällen, efter en lång dags arbete i organisationen, den administrativa förvaltningen, hade temperaturen stigit till flera grader över noll. Snön höll på att tina bort och ett kallt, underkylt regn strilade över mig när jag äntrade cykeln för hemfärden.
Det var så smärtsamt otrevligt att cykla i regnet och när jag kom till Norra hamn såg jag bara vatten. Vatten där det imorse låg blankis och vatten som rann innanför mina glasögon.
Min känsla blev så stark att jag började tänka på livet. Vad är det för liv jag lever egentligen, är det så här man ska ha det. Som en blöt katt i ett underkylt regn på hala cykelvägar, utan sikt genom glasögonen och med en begynnande känsla av att även bli blöt i baken.
Ja, vad är bäst, tänkte jag; drunkningsdöden eller drunkningslivet ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag tror att drunkningslivet är bäst, vill och vill tro det. Tänker att någon ger dig värme och kärlek när du kommer in och då är livet bäst. Å andra sidan är nog drunkningsdöden behaglig när man ska dö.
Tack för dina trösterika ord.
Vad är det för föreställning om att drunkningsdöden skulle vara angenäm? Har någon som genomgått den vittnat om det? Jag för egen del tror att all kvävningsdöd är en kvalfull upplevelse. Lägg därtill det klart obekväma, lindrigt sagt, i att ligga i iskallt vatten.
Nej då hellre en genomblöt och kall cykeltur då varma raggsockor, en kärleksfull man och varm glögg väntar hemma.
För min del så föredrar jag en kärleksfull kvinna när jag kommer hem.... ;)
När nu kärleksfullheten kommer på tal tänker jag att visst är det väl så att vi mycket kärleksfullt tar emot våra nära och kära när de kommer hem oavsett vilka tankar de har eller har haft under dagen. Kärlek kan ingen få tillräckligt av. Låt kärleken flöda, ge och du får en mångfald tillbaka. Glöm inte det.
Jag lovar, jag ska inte glömma kärleken. Tankar om döden är ändå bara tankar, och dom försvinner lätt när man får komma hem till värmen. Men det är mycket konstigt som far igenom mitt huvud när jag sitter på cykeln...och det är bara ni läsare av bloggen som får ta del av dem...och det kommer mera. Mycket mera!
Ja vsst är det läskigt när man inser vad lite det är som skiljer livet från döden, ett par steg på tunn is eller ett par grader varmare...Livet är skört och värt att vara rädd om.
Håller med dig Tove. I vardagen så låtsas vi som om vi vore säkra, med evigt liv. Det är nog därför vi har svårt att inte tillvara nuet, utan hastar vidare ofta för att göra ett ärende...
Om man förstår att livet är skört, då stannar man upp, tar sig tid att titta sig omkring.
The Ryssbält tapes håller sig gärna nära den svaga isen.
man ska inte tänka så mycket när man cyklar. man ska bara komma fram.
annars blir det lätt så här.
Skicka en kommentar