onsdag, april 30, 2008

Grusvägen



Grusvägen.
Idag en sällsynthet.
När våren kom till Nyhemsvägen i början av 60-talet var den inte asfalterad. För oss barn var grusvägen en hel värld, ett nöjesfält.

Vi tog tändstickor och lät dem följa i vattenrännorna som små båtar eller timmerstockar.
Med en pinne ritade vi upp mönster i gruset och hoppade hage.

Jag kan inte längre komma ihåg reglerna men jag minns hur mycket jag älskade att försöka kasta stenen i rätt ruta, och att hoppa på ett ben.

Hur länge sedan är det sen jag hoppade på ett ben? Jag vet inte men det är mycket länge sedan.

Vattenpölar på en grusväg. Numera försöker jag gå runt dem för att inte bli blöt. En gång i tiden var det själva vattenpölen som drog, det var dit jag önskade. För att kanske testa om hur djupt vatten det gick att stå i, innan det rann över kanten in i stöveln.

Hela vuxenblivandet; från blött till torrt, från lek till allvar. Måste det bli så, allt mer ordentligt, välordnat och tillrättalagt?

Jag stod länge i ett dike idag, och tittade på det bruna, porlande smältvattnet. När bilarna körde förbi kändes det lite dumt att stå där. Undrar vad dom tänker, tänkte jag. En vuxen man i ett dike! Märkligt.

Sven

Andra bloggar om:

måndag, april 28, 2008

Val i livet

Om ni sett filmen Sliding doors så vet ni vad det handlar om. Att vi ständigt möts av olika valsituationer i livet, och beroende på om vi väljer det ena eller det andra kan våra framtida liv få helt skilda förlopp. Att välja utan att veta vilket resultatet kommer att bli, är därför en av livets stora utmaningar. Oberoende om du bestämmer dig för det ena eller det andra kommer du aldrig att kunna jämföra utfallet mellan de två alternativen. Därför handlar val inte om att göra rätt eller fel.

När det gäller val av partner, yrke,bostadsort, intressen,vänner, investeringar osv är det naturligtvis otroligt betydelsefullt vilka val man gör. Men det handlar faktiskt inte om att försöka söka det rätta valet för den optimala framtiden. Det vore utsiktslöst med tanke på det faktum, att resultatet aldrig kommer att kunna utvärderas mot ett annat alternativ.

Istället måste man koncentrera på sitt eget sätt att göra val, istället för att fokusera på resultatet. Varför jag gör ett visst val kan ha många skäl. Det kan t ex bero på rädsla. Om jag är rädd för något, till exempel att flyga så undviker jag att resa med flygplan. Att inte resa blir då ett negativt val, jag undviker att resa pga av rädsla. Ett sådant val är inte ett bra val, eftersom det styrs av en negativ känsla.

Däremot om jag inte vill resa av andra naturliga skäl, t ex att jag vet att jag trivs bra hemmavid och att resan inte är något som tillför mitt liv större tillfredsställelse , gör jag ett positivt val. Att bestämma sig för att inte resa kan alltså både vara ett bra beslut, genom ett medvetet positivt val, eller vara ett dåligt beslut, byggt på omedvetenhet och rädsla.

Att göra bra val som ger mitt liv innehåll handlar alltså till största delen om att medvetandegöra mig själv om mina bevekelsegrunder. Ju medvetnare jag blir om mitt sätt att välja desto bättre val kommer jag att göra.

Därför bör alla val göras utifrån en analys av nuet och inte utifrån en tänkt framtid. Det är hur jag väljer som är avgörande, inte vad jag väljer.

Sven

söndag, april 27, 2008

Smältvattnet



Sven

lördag, april 26, 2008

Min mobil



De som känner mig tycker att jag har ett föråldrat förhållningssätt till nya tekniska innovationer. De har både rätt och fel. Jag är sen i starten när mänskligheten gör nya landvinningar som vi alla kan ta del av. När jag väl har insett förtjänsten med prylarna brukar jag till slut haka på. Av den anledningen har jag både en bärbar dator och digitalkamera sedan något år tillbaka.

Till mobiltelefonen som sedan länge har varit de allra flestas egendom har jag däremot ett mycket mer komplicerat förhållande. Här ser jag inga uppenbara förtjänster, tvärtom, idén om att vara tillgänglig i alla sammanhang hotar min världsbild om att förbli i min vegeterande ensamhet när jag behöver det.

Jag har sedan ett par år motvilligt tagit över min frus gamla hundtuggade mobil. Den följer bara med när jag är på resande fot, annars ligger den mest och samlar damm. Just att den ser så eländig ut bidrar till att jag kan behålla min distanserade hållning till denna hotfulla pryl.

Sedan i höstas har vi klippt den fasta telefonin till sommarstugan Grova. Batteriet till min gamla mobil har med tiden blivit allt sämre och jag såg till min fasa att jag kanske måste köpa en ny mobil för att vara nåbar i stugan. Räddaren i nöden blev det batteri som slutligen hittades. Inköpet kan läggas på is ett tag. Med min mobils totala brist på yttre skönhet kan jag fortsätta att upprätthålla min distanserade hållning till prylen.

Johan

torsdag, april 24, 2008

Vår sorg



Det är en fin dag och solen skiner in genom mitt fönster. Yttre värme är viktigt för den inre tillfredställelsen. Men det är inte någon förutsättning. Vårens ljusa förhoppningar kan också vara krävande och pockande i så hög grad att psyket mörknar och drar ner rullgardinen, för att inte bli allt för bländad. Vårens depressioner är förståeliga.

Men vanligtvis är det inte depression det handlar om, även om vi kallar det så, utan snarare en form av sorgearbete. Att sörja över det vi förlorar - det vi måste lämna - är nödvändigt för att vi ska kunna ställa om mot framtiden.

Visst är det konstigt att vissa av oss sörjer vinterns försvinnande. Under en period blir vi passiva, nedstämda och allt det man ska göra på våren känns som en oöverstiglig börda. Tröttheten skylls ofta på ljuset men jag tror också att det handlar om ett inre bearbetningsarbete som tar all vår energi.

Men om sorgearbetet fungerat – som det oftast gör - kan vi gå vidare som efter en förlust och utvecklas som mogna människor. Vi märker det genom att vi fyller vatten i hinken, tar fram trasorna och börjar med vårstädningen, och slänger ut alla gamla vinterkläder på vädring och sedan undan med dem till garderober och klädkammare.

Just nu befinner jag mig i denna mellanperiod när jag mår dåligt över alla smutsiga fönsterrutor, skidor som står mot garageväggen, vinterskor i hallen, vinterdäck på bilen, osv men jag tar inte tag i någonting alls. Jag går och väntar på den aktivitetslust som jag behöver för att orka sätta igång. Men jag är ännu inte där och skjuter det mesta på framtiden.

Om vi inte klarar av sorgearbetet så fastnar vi lätt i negativt tänkande om oss själva, andra eller om framtiden. Då först kan vi börja tala om en depression. Och även om depressionen sitter i psyket eller i hjärnans kemiska sammansättning uttrycks den i tankar om oss själva och omvärlden. En negativ tanke har ingen form, ingen tyngd eller faktiskt betydelse. Den är egentligen ingenting överhuvudtaget.

Och trots att negativa tankarna saknar substans, är de själva ursprunget till alla förekommande depressioner hos nedstämda människor över hela världen. ”Du duger inte och du är inte värd att älskas ”. Precis samma tankar överallt.

Konstigt nog är det lättare att tvätta och putsa fönster för att ta bort faktisk, verklig smuts, än att ändra sitt eget sätt att tänka och rensa bort gamla negativa föreställningar. Men jag behöver bara inse att själva tanken om mig själv bara är just en tanke, och att denna tanke består av en sådan lätthet att den på ett litet, litet ögonblick kan försvinna ur sinnet. Bara genom att tänka på något annat, som är positivt.

Men målet är alltid att varken tänka på det positiva eller negativa. Utan det är att inte värdera överhuvudtaget. Jag accepterar sorgen tills den går över. Då först är jag mogen för våren.

Sven

Andra bloggar om:

söndag, april 20, 2008

Stallet skriver sin historia



Bortom allfartsvägen, invid Kvavaträskberget återfinns skogskojan Stallet. Kojan har fått sitt namn just för att det varit ett stall innan det återuppfördes i en ny skepnad för 18 år sedan. Bygget var en lågmäld kulturgärning av två äldre män som på detta sätt sedan dess har glatt dess besökare.

Platsen har varit föremål för många återkommande besök för mig genom åren. Kojan har vid mina besök alltid varit fint iordningställd med uppklyven ved i vedlåren.

En vän till mig fick vid ett tillfälle möjlighet att träffa en av ”byggherrarna”, en mycket lågmäld man som inte ville låta sig fotograferas. Vännen berättade att under den tid han tillbringade med den gamle mannen, så förenades de i långa tystnader mellan några sparsmakade ord.

Detta verkar vara män som inte vill göra för stora åthävor eller avtryck. Deras goda gärning är avtryck nog.

I år finns ingen upphuggen ved i vedlåren. Kanske har dessa lågmälda kulturambassadörer lämnat oss. Det blir vi som har glädje av platsen som får vårda den vidare.



Vilka som är vi framkommer av Stallets gästbok. Av denna bok framskymtar bilden av att Stallet har ett antal trogna gäster som återvänder år efter år. Genom oss vårdar vi platsen och fortsätter att skriva Stallets historia.

Johan

Andra bloggar om:

Vårtecken



Vi åker till Alvik för att se om fåglarna kommit än. Med tanke på att ängarna fortfarande ligger under snö, är vår förhoppning inte särskilt stor.

När vi kommer fram ser vi en grupp kikarförsedda och grönklädda personer stå i en klunga, och vi räknar in dem som det första vårtecknet. Men till vår förvåning är de inte ensamma. Ute på det snötäckta fältet finns fåglar i stor mängd; tranor, svanar och gäss.

Ornitologerna delar med sig av sina kunskaper och iakttagelser. Det är 300 tranor och 100 svanar på fältet, upplyser en av dem, där han står bakom en riktigt grov tubkikare. Sedan räknar han upp sina observationer som han hittills gjort på olika ställen i Luleås omnejd.

Det är mycket som kan lära sig om naturen, om man står nära klungor.

Sven

Andra bloggar om:

fredag, april 18, 2008

Den första cykelturen

Det finns en mördare som har fångats efter ett fruktansvärt mord på en liten flicka. Han har tidigare dödat en kvinna, våldtagit flera och ingen vet ännu hur många det handlar om. Som allmänhet, vanlig medelsvensson, förstår man ingenting. Hur kan en människa, som utanpå ser helt vanlig ut, som vilken granne som helst, utföra så fruktansvärda dåd.

Om man har barn själv känner man en enorm rädsla och en panik att det skulle kunna hända ens egna kära, och sympatin med flickans föräldrar blir verklig och äkta. Det här mordet är något som berör oss alla, som det inte går att gå förbi.

I svåra händelser är det ofta en liten detalj, som fastnar i minnet och som får bli en symbol för ens känslor och upplevelser. När jag såg kartan över den lilla flickans cykelväg från fotbollsplanen till hemmet - en väg genom ett litet samhälle som finns överallt i Sverige och som tusentals barn cyklat på – och ser att färden slutar bara några hundra meter från föräldrahemmet, med ett kryss för där cykeln hittades, då förstod jag plötsligt att detta berör oss alla. Vi har alla gjort våra första egna cykelturer och det har för oss flesta slutat bra och vi har återvänt till tryggheten efter utflykten i den stora, farliga världen. För att sedan cykla längre och längre bort från vårt hem tills dess vi lever ett eget liv och klarar oss själva. För Engla blev första självständiga utflykten också den sista.

Hur ska man reagera? På vilket sätt kan man hantera någonting så här fruktansvärt? I första skedet är det lätt att bli primitiv och tänka på hämnden, och att mördaren själv ska dödas eller plågas svårt för tid och evighet. Och det är självklart, han skall straffas för det han gjort och samhället måste skyddas från honom , kanske för all framtid.

Det är också naturligt att söka ansvar och skuld hos dem som är satta att skydda oss; polisen. Här har något hänt och även om de nu tagit honom har polisen gjort flera misstag i sitt tidigare utredningsarbete. Om de hade gjort rätt hade detta sista mord kanske kunnat undvikas.

Ju värre brott och ju svårare dåden blir att förstå, desto hårdare domare blir vi. Syndabockarna måste dras fram i ljuset och det räcker inte med själva mördarens ansvar. De som är satta att skydda oss har också misslyckats och får nästan ta lika stort ansvar som den som utfört dådet.

Men vem är egentligen skyldig?
Mördaren hade föräldrar och något i uppväxten gick snett. Även om hans föräldrar gjorde allt i sin makt blev något fel, fruktansvärt fel. Hos grannarna, i släkten , i skolan, fanns troligtvis personer som såg att allt inte stod rätt till, men ingen ingrep eller kunde inte ingripa.

En gång var han ett vanligt barn som cyklade på en väg och och någonstans på denna väg slutade den naturliga utvecklingen och han föll av sin cykel och där blev det ett kryss. Först var det bara ett kryss, nu har det blivit flera kryss på samma plats.

I alla upprörda svenskars närhet - alla som nu ropar efter hämnd eller hotar advokater - finns det barn som inte mår bra, som inte har det bra och som behöver uppmärksammas i tid. Det kan vara våra egna barn eller andras barn. Varje dag finns det barn i vår närhet som cyklar omkull i sin utveckling och där den negativa spiralen mot våld och elände tar sin början.

Alla svenskar kan säkert idag peka ut ett barn där det negativa har tagit överhanden. Om vi alla känner ansvar kan vi vända vår smärta mot något positivt, mot vad vi kan göra idag. Att utnyttja den aggressiva energin till att se och uppmärksamma de barn som är annorlunda, som inte tänker som andra, som far illa, och förstå att bara där kan vår kunskap om det som nu hänt göra nytta.

Sven

Andra bloggar om:

onsdag, april 16, 2008

Women in art

Titta här

Sven

Andra bloggar om:

Vädergubbens betraktelse: Normal april

Dagar som dessa då snötäcket fortsätter att växa pratar fler än vanligt om vädret. Det tycker jag om, även om det man säger är helt felaktigt. Efter nästan rekordvarma vintermånader så tycker nog många att det känns konstigt med vinter i april.

Nu är det inget konstigt med det. Det är snarare så att vädret i vissa avseenden äntligen är helt normalt.

Jag gillar att gå tillbaka till källorna. En trovärdig källa är SMHI:s temperaturavvikelsekartor. Så här långt har april vid Norrbottenskusten varit ca 0.5 c varmare än normalt. Så var det med den kalla våren!

Just att vi har uppfattat det så vintrigt beror nog på att det har fallit mer nederbörd än vanligt och solen knappt har visat sig de senaste veckorna.

Så hoppas jag på fortsättning på den sol som kom idag. Då stiger temperaturen på dagarna och sjunker på nätterna. På så sätt fortsätter april att vara fullständigt normal.

Johan

Andra bloggar om:

tisdag, april 15, 2008

Ugglorna vid Kvavaträskberget



Två män söker sig ut i tystnaden en alldeles vanlig vardagkväll i april. Målet med deras färd är att lyssna på ugglor. Även om målet är ugglelyssningen är det nog vägen till detta mål som ger kvällen sitt verkliga värde.

Två män som inte har setts på ett tag behöver ro för att hitta tillbaka till varandra. Vad kan då vara bättre än kvällens tystnad, en långsam skidtur i lätt nysnö över skaren med korta stopp för att eventuellt lyssna in någon uggla.

Vid skogskojan Stallet tar männen av sig sina skidor. De tänder en brasa i kaminen. Värmen sprider sig snart i kojan. Värmeljusen ger ett lågmält ljus allt medan kvällens mörker börjar omsluta kojan. Männens magar fylls på av nygrillad korv och smörgås.

Männen sitter nu i ett inre och yttre landskap som de fullt ut delar. Måhända är det dessa herrar som är ugglorna denna kväll. Betraktare som de är av natur, väder, människor och tillvarons olika företeelser.

Nog är det så. Kanske kvällens enda närvarande pärluggla instämmer på avstånd.

Johan

måndag, april 14, 2008

Att andas


Det har snöat hela natten, säkert två decimeter. Igår kväll tog jag en kvällspromenad och det yrde snö i stora drivor, som värsta snöstormen. Jag tyckte att det var väldigt häftigt, friskt och skönt att gå omkring i ett busväder. Och imorse var det lite kaos på vägarna eftersom kommunen inte hade hunnit ploga överallt.

Så idag fanns det all anledning för många att klaga å det bittraste. Det är, enligt mångas uppfattning, kränkande av vädret att släppa så mycket snö just nu i mitten av april, då alla hade förväntat sig att det skulle vara vår. Hur är det möjligt av vädret att var så respektlöst? Profetior om sönderfrusna gräsmattor och kommande översvämmningar har florerat i korridorerna hela dagen. Det är hemskt helt enkelt!

Jag förstår inte denna folkliga inställning till vädret. Det är ständiga påhopp på vädrets makter, och egentligen är det aldrig riktigt bra. Antingen kommer inte snön och kylan (och det är hemskt) eller så kommer den vid fel tidpunkt (och det är också hemskt). Och våren, ja våren den verkar aldrig vara i tid trots att den kommer ungefär vid samma tidpunkt varje år.

Ikväll tog jag den sedvanliga promenaden. Jag gick ner till fjärden och gick på isen, följde ett upptrampat spår efter en hundägare som rastat sin hund under dagen. Solen lyste från låg höjd och gav snön sin röda nyans i kontrast till de långa, blå skuggorna.

Jag kom och tänka på andningen. Varje dag tar jag ungefär 20 000 andetag och drar in omkring 10 000 liter luft. Det är i luftrörens yttersta små delar, lungblåsorna, där det livsavgörande mötet mellan blodet och syret äger rum. Syrets funktion i kroppen är att i cellerna tillsammans med näringsämnen från det vi äter bilda energi, livskraft och tillväxt.

Nästa gång vinden blåser kallt i ditt ansikte, öppna din mun och låt luften fylla dina lungor med livets elixir. Så länge du kan andas, uppskatta alla väder!

Sven

söndag, april 13, 2008

Det bästa med Ryssbält



Tre solitärer, som möts och som går egna vägar under en helg i en stuga. Vilka enskildheter som är bäst är därför inte så enkelt att värdera, om det ens låter sig göras.

Varje resa, inre som yttre har sina markörer. Viktiga milstolpar som gör den övriga resan mer angenäm.

I Ryssbält är det två markörer som vi värderar lite extra. Whiskyn till kaffet med kanelgifflar när vi anländer och älgsteken till lördagsmiddagen.

Som de män vi trots allt är måste vi ranka en segrare bland dessa två. Vinnare är whiskyn, kaffet och gifflarna. Inte för att det är det godaste, utan för att detta markerar den goda helg vi har framför oss.

Steken med de goda tillbehören utgör trots allt vändpunkten. En inbjudan till det avsked och uppbrott som väntar.

Johan

lördag, april 12, 2008

Skamlöst

Numera är det inte längre skamligt att gå på systemet och köpa sprit och vin i Sverige. Det är nog dens största kulturella förändringen som Sverige genomgått i historiskt tid. Så sent som i mitten av 90-talet fick man fortfarande stå i en lång kö framför en disk och vänta på sin tur. Det var ett väl beprövat sätt att få alla kunder att känna sig som om de stod och väntade i kön till ett soppkök, som fattiga syndare.

På den tiden hade man också kommit på dessa speciella plastpåsar i lila eller gröna färger som skulle signalera till alla på stan att man skamligt nog hade köpt en flaska. Den lysande speciella färgen upplevdes som en modern skampål(s)e och de flesta av oss hade bruna dokumentportföljer dit vi kunde stoppa undan flaskorna. En gubbe i keps och brun portfölj blev sinnebilden för en systemkund på den gamla (goda) tiden.

I hemmen fanns många olika sätt att sekretessbelägga innehav av flaskor. Skåp i hörn t ex , där en liten flaska fanns instucken. Och när man hade kalas stod flaskan på golvet, vid ett bordsben. Smusslandet var helt naturligt för oss alla och skammen helt naturlig.

I och med inträdet i EU har en intensiv landsomfattande kampanj under de senaste 10 åren lyckats förändra vårt förhållande till alkohol. Nu behöver man inte köa längre utan systembolagen har helt sonika gjorts om till snabbköp. Det går att bara gå omkring och låtsas som om man är på ICA och veckohandlar.

Folk sitter till och med i morgonsoffan i TV och dricker olika viner eller provar ölsorter. Helt öppet och utan smussel! Det finns inte ens ett behov av att skämta om spriten längre, nu när det saknas en skamkänsla som behöver förlösas med ett gott skratt.

När jag går på Storgatan i Luleå möter jag numera, när som helst i veckan, folk som går omkring med stolta miner bärande sina systempåsar. Klirret av flaskorna, eller den fyrkantiga formen av baginbox, ger inte längre skamliga associationer. Det visar snarare på en modern människa, positiv till tillvaron som tar vara på livets glädjeämnen. Hon är dessutom friskare, har bättre hjärta och slipper få demens när hon blir gammal!

Men bakom hemmets dörr, frodas den dolda alkoholismen, som växer sig starkare för varje dag. Fortfarande göms det flaskor i garage, byrålådor och hemliga skåp. Men jag tror faktiskt att även där håller det att på att förändras. Snart är inte ens alkoholismen skamlig.

Sven

fredag, april 11, 2008

Ryssbältavtryck –markörer



Horisontlinjen….



Flödvatten…..

Johan

onsdag, april 09, 2008

Vårens 1:a symfoni



Slagverk för vatten och kör.
Kompositör: Plåttaket i Ryssbält.

Sven

Ryssbältavtryck – Rånön



På tur mot Rånön
Den typiska silhuetten
Kvällsljuset bortom ön
Grå moln vandrar över himlen, låter göra så
Lågtrycket på väg in, släpper förväntningarna
Följer spåret, följer vännen
Ensam

Johan

tisdag, april 08, 2008

Rysssbältavtryck – morgon



Snömorgon
Det behöver inte sägas så mycket
Vi pratar om vilken författare vi helst tar med till en enslig plats
Ekelöf eller Pessoa
Vi har inga förväntningar
Varat själv är förväntan nog
Två ringduvor under granen
Två tidiga flygare mitt i snöriket
Mitt i ensamheten
Våren smyger sig in på sitt sällsamma vis

Johan

måndag, april 07, 2008

Vädergubbens betraktelse: Lugna kusten

Det har blivit april vid Norrbottens kustland. Vi hade förra veckan ett antal dagar då SMHI pratade om vår och ett flertal plusgrader i hela landet.

Så rätt, men samtidigt så fel. Allt medan inlandet har fått del av både sol och värme har den typiska råfuktiga dimman hemsökt kusten. En dimma som bl a är resultatet av sydliga vindar från havet i kombination med den is som nu har Bottenviken i ett fast grepp.

Temperaturen har knappt orkat över nollan och träden har varit frostbeklädda långt in på dagarna.

Norrbottens kustlandskap har sedan tidigare fått det inte alltför upphetsade namnet låga kusten p g a dess låga öar och kustremsa. Kanske skulle man också kalla den för långsamma kusten, då våren går framåt i sakta mak. Själv tycker jag att det låter mycket bättre med lugna kusten. Här sker inget dramatiskt och fort. Vi hinner med. Själen får chans till ro i denna förväntans tid som våren representerar för många.

Johan

Andra bloggar om:

söndag, april 06, 2008

Mjuk snö gonna fall

Det är en mjuk. Ja, det är en mjuk. Ja, det är en mjuk.
Ja, det är en mjuk snö som kommer att falla.
Min lilla älskling.

Hej herr tamburin man. Spela en sång för mig.
Vi ska inte fara någonstans.

Nej, bara sitta i denna stuga, och lyssna på Björns skivsamling.
Hans hårda och mjuka låtar, ibland allt däremellan.
Under tiden faller snön.

Jag ser mitt liv som om det vore genomlyst. Det sägs att varje man behöver beskydd. Vilken dag som helst nu, kommer jag att bli befriad.



Sven

fredag, april 04, 2008

Sista milen mot Luleå



En lång resa är på väg mot sin slut. Kanske är det just det tecknaren har fångat. Alla intryck och möten verkar ha satt sina spår. Skäggstubben går lätt att fixa, men det verkar lite oroväckande att ögonen är på väg att trilla ut.

Johan

tisdag, april 01, 2008

Besvikelse


Konstnär: Jatte Eriksson (detalj)

Om jag ser fram emot något väldigt mycket; en bra konsert, en fest eller nåt annat roligt, och så blir det jag ser fram emot inte av, är det lätt att bli besviken. Men vad egentligen blir jag besviken på?

Man kan väl inte bli besviken på något som inte ägt rum? Nej, precis. Det är inte den inställda konserten eller festen som man blir besviken på utan besvikelsen handlar naturligtvis om mina förväntningar, realistiska eller överdrivna, som inte blev uppfyllda.

Besvikelser handlar nog till största delen om förväntningar på framtiden som inte blivit uppfyllda. Men dessa förväntningar har faktiskt inte mycket att göra med framtiden, utan är snarare en produkt av våra tidigare erfarenheter. Vi tar en händelse som vi varit med om, en bra konsert eller fest, och så förlägger vi de positiva känslorna och upplevelserna på en framtida konsert eller fest, och när dessa förväntningar inte blir uppfyllda då känner vi besvikelse.

Och det är lite onödigt att hålla på så där. Onödigt lidande helt enkelt, eftersom man känner besvikelse (som är en negativ känsla) för saker som helt enkelt inte ägt rum och aldrig heller kommer att hända.

Jag tror att det det är betydligt smartare att hålla sig neutral inför framtiden, och vara medveten om att saker som är skapade för att vara roliga inte alls behöver vara särskilt roliga när man är mitt uppe i dem.

Genom att inte längre syssla med att förvänta sig positiva händelser lyckas man paradoxalt nog att förändra sitt sinnelag i positiv riktning; besvikelser över det som inte blev som man tänkt, blir ersatta med positiva upplevelser över det oväntade. Det handlar om att bli närvarande i det som är, och ta emot det med öppet sinne.

Många har svårt att ta emot framtiden på ett oförväntat sätt. En del håller hela tiden på att beräkna, föreställa sig, eller oroa sig för framtiden. Och de kan till och med känna sig mer nöjd över om en negativ förväntan slår in, än om de misstagit sig och något blivit roligare än dom tänkt sig.

Till helgen är det dags för Ryssbält tapes att åter bo i stugan i Ryssbält.
Jag har absolut inga positiva förväntningar på den kommande helgen.

Sven