onsdag, april 30, 2008

Grusvägen



Grusvägen.
Idag en sällsynthet.
När våren kom till Nyhemsvägen i början av 60-talet var den inte asfalterad. För oss barn var grusvägen en hel värld, ett nöjesfält.

Vi tog tändstickor och lät dem följa i vattenrännorna som små båtar eller timmerstockar.
Med en pinne ritade vi upp mönster i gruset och hoppade hage.

Jag kan inte längre komma ihåg reglerna men jag minns hur mycket jag älskade att försöka kasta stenen i rätt ruta, och att hoppa på ett ben.

Hur länge sedan är det sen jag hoppade på ett ben? Jag vet inte men det är mycket länge sedan.

Vattenpölar på en grusväg. Numera försöker jag gå runt dem för att inte bli blöt. En gång i tiden var det själva vattenpölen som drog, det var dit jag önskade. För att kanske testa om hur djupt vatten det gick att stå i, innan det rann över kanten in i stöveln.

Hela vuxenblivandet; från blött till torrt, från lek till allvar. Måste det bli så, allt mer ordentligt, välordnat och tillrättalagt?

Jag stod länge i ett dike idag, och tittade på det bruna, porlande smältvattnet. När bilarna körde förbi kändes det lite dumt att stå där. Undrar vad dom tänker, tänkte jag. En vuxen man i ett dike! Märkligt.

Sven

Andra bloggar om:

4 kommentarer:

anna sa...

Du är en mycket gammal man!

Anonym sa...

Och en mycket klok man!

Så vill jag också stå och genomflödas av mitt livs tidigaste år och minnen!
Skölja rent!

Anonym sa...

Det är så mycket man verkar konstig om man gör när man inte är barn längre. Jag längtar ibland efter att "gå ut och leka" i vårvädret. Kanske man borde göra det i alla fall!

Milla sa...

"Somewhere along the highway, these tracks must end..."