onsdag, maj 30, 2007

Uljabouda



Utblick mot lågfjället Uljabouda
Vy snart i imperfektum
Nästa år får lågfjället sällskap med tolv vindsnurror
En annan tid och ett annat landskap….

Förmiddag med Varése

Barns behov: Den kollektiva leken, rösterna och rörelserna.

Mitt behov: Den individuella leken, inåtvändningen,men ändå rösterna och rörelserna.

Allt är komplexitet i dess naiva framåtskridande med livet mot ett utslocknande.

När jag lyssnar på Varèse blir jag meningsfylld
av hans framåtskridande musikaliska process.

Vi vill bli förstärkta. Vi vill få fäste.

Déserts ”… a magical word, suggesting correspondences with infinity.”

Varèse

Underbara kvällar i kajak



Om man läser broschyrer om att paddla kajak, så har jag alltid tyckt att det sett så härligt ut. Nu när vi skaffat oss kajaker och paddlar omkring i försommarsolen på Porsöfjärden och Björsbyån upptäcker jag att broschyrerna icke ljuger. Det är verkligen lika härligt i verkligheten som i fantasin!



Närheten till vattnet ger en märklig känsla, som påminner mig om när jag som barn tillverkade flottar och gav mig ut på farliga äventyr. Tystnaden och så alla sjöfåglar som ligger där och som man kommer så nära. Lite som en inkräktare i deras revir.



Bron ur ett helt nytt perspektiv.
Jag förstår att det här kommer att förändra mitt liv, åter igen.

tisdag, maj 29, 2007



Unge herr Wittgenstein !


Blott tjugotvå
Svaret på gåtan
Finner du ändå?
”Lösningen på livets problem
märker man på att problemet försvinner.”

Det går att leva med detta påstående
och att då och då inse att åldern och
storleken inte alltid har någon betydelse.

söndag, maj 27, 2007

Kojan och regnet



På resa mot nordväst, vännen och jag. Idag har jag skyndat på honom lite. Trots flödande kvällssol, jag vädrar regn. I sydväst hopar sig molnen, ännu oförargerliga.

Sedvanligt stopp hos vännens föräldrar. Lite proviant i fast och flytande form ska hämtas jämte en sovsäck. Sedan bär det vidare.

Vi ställer bilen invid ett litet sandtag mellan bergen och vandringen tar vid. Molnen har hopat sig i snabb takt. Jag gör bedömningen att regnet kan vara här inom en timme.

Framme vid kojan. Landskapet har fått mer ljusgenomsläpp sedan mitt förra besök. Vännens far har tagit ut en del skog under vintern. Fadern är en naturvän. Mycket av skogen står kvar. Framförallt gamla tallar som en dag kommer att bli utmärkta boträd för hackspett och rovfågel.



Elden invid kojan tänds. Himlen mörknar hastigt och några regndroppar faller. Det blir för stunden inte mer. Det ljusnar lite, vinden mojnar och det blir plötsligt stilla. Snart drar taltrastar och rödhakar igång. En morkulla, kanske fler gör återkommande besök på sitt typiska vis. Även orrarna vaknar till liv och ger ett senkommet spel så här i gränslandet mot sommaren.

Vi blir länge sittande, lyssnande, samtalande och bara varande framför elden som sprider lite extra ljus och värme. Himlen är åter mörk. Regnet gäckar oss flera gånger. Några droppar, men inte mer.

Lägligt strax före midnatt, då vännen börjar elda inne i kojan kommer monsunen. Ett kraftigt regn dränker kvällens magi och det blir dags att dra sig tillbaka.

Samtalet fortsätter innanför kojans fyra väggar. Vi pratar om den tid som passerat, inspirerade av kojans dagbok. Jag inser att jag har besökt kojan ett antal gånger nu. Vännen många gånger fler.



Vaknar upp till spelet av spillkråka. Vädercykeln är fullbordad. Uppklarning och en ljum vind möter mig vid morgontvagningen intill kojans kallkälla. Vännen sover ännu efter sin tidiga morgontur i markerna.

Möter för ett par ögonblick Micke räv. Påtagligt närgången ett 20-tal meter från mig. Till synes ganska obesvärad av min närvaro.

Morgonstunden med min vän blir andaktsfull. Vi sitter mest tysta. Vad är det vi hör, ser? Ibland vet vi, ibland inte. Detta blir en del av upplevelsen. Att pendla mellan vetande och ickevetande. Ödmjukheten fördjupas.

Stillade återvänder vi till människornas modernitet. Vännen ska på bröllop och jag ska ta en öl med en annan vän på puben på kvällen.

Vi lever i kontraster. Kanske det är behållningen, så länge naturen utgör vår mening och bakgrund.

Att lära sig ro, och ilskan tornar upp sig..



Det är rätt svårt att lära sig ro en båt. Man sitter och tittar bakåt medans båten går framåt. En omvänd hållning som ställer höga krav på roddarens rumsuppfattning. Om man tar ett vanligt årtag så lutar man sig framåt, vilket är bakåt i båten, lägger ner årbladen i vattnet och drar sedan årorna emot sig vilket innebär att båten förflyttas framåt i vattnet. Om man istället vill backa båten så gör man samma procedur, fast tvärtom.

Om man kan ro så är det självklart. Men om man är 10 år, som jag var när min fyra år äldre bror skulle lära mig ro, så är det inte lika lätt.

Min bror hade redan som 14 åring storlek XXL och ett humör hett som en kamin från Sahara. Humöret har han ärvt från min pappas sida; att brusa upp hastigt är nedärvt i generationer, ja, ända sedan bockarna Bruses tid.

Jag fick följa min bror ut och lägga nät, eftersom han behövde någon som skulle ro. Båten var av trä, en fin jolle som han fått av morfar. Bror var mycket noga och rädd om båten.

Min uppgift var som sagt att ro båten medan han stod i aktern med näten. Jag skulle hålla båten mot vinden och samtidigt försöka förmå båten att förflytta sig efter en tänkt linje, där nätet skulle ligga. Det var bara det att den tänkta linjen fanns bara i min brors huvud, inte i mitt.

När så utläggningen av näten inleddes, särskilt när det blåste en aning, började båten att falla ur den tänkta linjen (tänkt bara av min bror) och automatiskt hände det som inte fick hända; näten sträcktes och maskor riskerade att brista.

Hela företaget var dömt att misslyckas. Brorsan började ropa förhållningsorders i en allt tätare följd; ”Håll upp mot vind!”, ”Backa, backa…..NU!”, ”Vänd upp aktern, NEJ, åt andra hållet”, ”Ro med vänster åra!”, ”Men ta i då” skrek han allt mer besinningslöst. I min 10-åriga hjärna blev alla dessa råd ett enda virrvarr. Till slut visste jag inte vad som var höger eller vänster, eller vad som var fram eller back och min förmåga att koordinera åror, vind och nät blev helt tillintetgjord. Trots att jag försökte mitt bästa uppstod en stark inre känsla av panik, och en allt större rädsla för vad min bror skulle ta sig till.

För värre kunde det bli. Ibland försvann all behärskning och han började bokstavera orden som skulle få mig på rätt köl; B-A-C-K kunde han skrika över havet så att sjöfåglarna blev skrämda och flög iväg mot horisonten. Vid ett tillfälle blev han så arg att han kastade sig över mig, jag föll baklänges i båten och han grep tag i bägge årorna och tog i allt vad han kunde…och årorna bågnade tills plötsligt en åra knäcktes och gick av!

Den gången var jag glad att det var åran som knäcktes och inte jag. På hemvägen ångrade sig min bror gruvligt, över sina utbrott och bad om ursäkt på sitt vis. Han berömde mig lugnt och behagligt: ” Det går bättre och bättre för dig lillebror, du börjar lära dig ro nu” sa han.
”Bara du skulle komma ihåg att hålla upp båten emot vinden...”

lördag, maj 26, 2007

Himmel och hav


Himmmel och hav...


Endast hav....


Mera hav....fast närmare


Ännu närmare....


Stjärnhimmel!

torsdag, maj 24, 2007

Anton och sjösättningen



För Anton finns det inga hinder för båtliv, så länge det bara finns en öppen vattenspegel.Välmbas vattenspegel ligger öppen sånär på isflak av olika storlek som flyter medströms längs efter älven.

Sagt och gjort. Den resolute Anton gräver fram båten med märket Siesta ut vinteridet.
I ett huj är båten vänd. Anton som är praktisk som bara den fixar några detaljer i motorn. I nästa ögonblick ligger båten invid iskanten och Anton vill bara iväg.



Snart sitter vi alla i den lilla siestan på väg till den välkända platsen, Ganjaureudden.Anton är naturligtvis styrman i den för honom allt för långsamma båten. För skrivaren, som är betydligt äldre och som hyllar långsamheten är fem hästar under kåpan snabbt nog.

Väl framme inträffar något varken skrivaren eller Anton har räknat med. Gammal is är ingen bra uppläggningsplats för en båt. Den är porös och underlaget ger en bra glidyta.Med andra ord. Båten sjösätter sig själv, men nu utan passagerare.
Denna gång kommer dock skrivaren till snabb undsättning. Priset blir ett litet ofrivilligt bad i det fryskalla vattnet.



Dagen har två sedelärande saker att förmedla. Det är lätt att sjösätta en båt på gammal is, men det är lika lätt att förlora en båt på samma gamla is.

onsdag, maj 23, 2007

Att fylla år

När man som barn körde omkull med cykeln på en grusväg, ådrog man sig ofta ett stort skrubbsår på knäet. Såret blödde ymnigt och blodet blandades med smutsen och gruskornen från vägen. Det var nödvändigt att uppsöka mamman, som tvättade såret rent med en bomullstuss indränkt i tvättsprit. Det sved och var mycket smärtsamt, men man visste att proceduren var oundviklig och nödvändig. Man var tvungen att överlämna sig helt till modern, med fullständig tillit.

Att fylla jämna år, 40, 50 eller 60 år är precis som att tillfogas ett sådant skrubbsår på ett knä. Såret måste tas om hand och rengöras. Det görs av vänner, släktingar och arbetskamrater på ett födelsedagskalas, som är oundvikligt och nödvändigt. Själva tvättningsproceduren består av olika högtidstal där man skrattar åt jubilarens egenheter, gamla misstag och situationer då hon verkligen gjort bort sig.

Varje historia som berättas och som får gästerna att skratta, gör att såret rensas från sitt tragiska innehåll; vetskapen om livets korthet och förgänglighet.

När så de komiska talen är avverkade börjar såret sköljas och tvättas rent med positiva omdömen, uppskattande ord och tröstande utsagor. Födelsedagskalaset startar därigenom läkningsprocessen och redan någon vecka senare börjar såret läka ihop och fyllas igen med den skorpa, som man absolut inte får peta i, trots att man så gärna vill. Någon månad senare återstår bara ett litet ärr, som fortsättningsvis alltid kommer att påminna om den ålder som man uppnått.

Det är mycket olyckligt och farligt att smita från sin födelsedag. Många försöker komma ifrån tvättspriten i såret och åker utomlands som om ingenting har hänt. Ett sådant sår läker inte och det finns stor risk att baciller kapslas in och skapar en böld, en svårbehandlad infektion som kallas åldersnoja. Bölden finns ständigt där och ömmar och påminner om livets förgänglighet. Något är ofullbordat och rädslan för åldrandet accelererar.

I ett sådant läge finns inget annat att göra än att vänta i 10 år, till nästa gång man fyller jämt. Då rivs såret upp igen och man får en ny möjlighet. Det gäller då att bjuda hem så många gäster som möjligt och ha ett riktigt stort födelsedagskalas, stort som om man fyllde dubbelt. Vänner, släktingar och arbetskamrater kommer då att se till att det svider rejält.
Men det är det värt.
Rädslan för tidens gång kommer att läkas, och bara efterlämna ett litet, men ständigt synligt ärr.

måndag, maj 21, 2007

Dagens groda



Snögrodan från Grova.

söndag, maj 20, 2007

Grova i maj -07



Platsen intagen
Välkomstmarkörerna gjorda
Den långa heta elden som gör stugan bebolig
Vatten som hämtas från iskanten och vattenvärmaren som får göra sitt
Grillen som plockas fram och sedan oset av färskgrillad fisk
Naturen gör sina typiska välkomstmarkörer
Tal och koltrast spelar ikapp
Smålommen kvackar till från tjärnen
Till sist tributen
Gluttsnäppan som ger sin fanfar
Allt detta har hänt så många gånger förr
Allt detta kommer troligtvis återupprepas
Den goda återupprepningen bär på många namn…

lördag, maj 19, 2007

Livgivande sömn



Det är en fruktansvärd situation i dagens Sverige då det gäller sömnen. Folk går helt enkelt inte och lägger sig i tid, utan kan vara uppe till klockan 23 och 24 på vardagskvällarna. Sedan ringer väckaren före sex och de måste kliva upp outvilade och halvt utmattade. Och på sina arbeten i stressade yrken sitter tröttheten hängande över ögonlock och hjärna, vilket påverkar humör och livsgnista.

Många blandar ihop tröttheten med sitt arbete och tror att de är trötta för att de har ett otrivsamt jobb. Och därför känner de en befrielse när de kommer hem från jobbet och känner att äntligen får man leva som man vill. Nu vill man inte längre känna sig bunden av plikter och uppgifter utan bara göra det man själv vill. Så trots att de är trötta sätter de igång aktiviteter sent på kvällen och håller på långt in i natten, för att kunna känna sig lite lediga och fria. Så blir det ytterligare en natt med för få sömntimmar, och ytterligare en morgon när man vaknar helt outvilad och trött, och ytterligare en dag på arbetet när man helst känner att man skulle vilja lägga sig ner och somna ifrån allt…. Och så där pågår det dag efter dag.

På helgerna vill man ha roligt och trevligt. Därför äter man middag sent och dricker vin och är uppe ännu längre på kvällen. För nu får man äntligen sova ut på morgonen. Så både lördag och söndag sover man några timmar längre på förmiddagen. Tyvärr är sömnkvalitén sämre än vanligt pga av alkoholen man druckit båda kvällarna, så det går inte att återhämta den sömn man förlorat under veckan.

På måndagen så blir man så ännu tröttare efter att under helgen har rubbat dygnsrytmen. Kroppen har blivit van att ha sovmorgon och det känns okristligt tidigt när väckaren ringer före sex….

Jag har pratat med många som har dessa sömnvanor som jag nu beskriver. Jag brukar föreslå att om dom lägger sig senast 22.30 på vardagarna och håller samma tider på helgerna så kommer deras liv att förändras mycket positivt. Genom att vara pigg på dagarna kommer både arbete och fritid att kännas mycket mer stimulerande.

Men de flesta anser att gå lägga sig tidigt innebär att man sover bort livet. Det är som om man skulle kasta bort alla sina möjligheter och ge efter för en slags tråkig och omodern självdisciplin. Istället är det tvärtom! Att sova 8 timmar varje natt innebär att man får tillgång till alla andra timmar - både på jobbet och på fritiden – på ett nytt och berikande sätt.

Jämför en timme då man är pigg, utvilad och koncentrerad med en timme då man är trött och dåsig. Vilken timme tror ni att man känner sig mer levande?

En god nattsömn, 7-8 timmar är förutsättningen för ett gott liv. En dålig och alltför kort nattsömn är grunden för stress, utbrändhet och nedstämdhet.
Klockan är 22.32 och det är lördag kväll. Jag släcker lampan.
Godnatt!

fredag, maj 18, 2007

& och &


onsdag, maj 16, 2007

Tiden utmätt



Bäst före datum har sedan länge passerat. Allt har ett slut då naturen tar tillbaka…

Det bästa först

Det är roligt med Kalixborna. De pratar så otroligt långsamt att man nästan kan tro att de är efterblivna. Men de är dom inte. Att prata sakta är nog bara ett speciellt inslag i deras dialekt.

I varje fall har jag tidigare trott att det varit så. Men nu är jag inte lika säker. Det verkar som om inte bara språket utan själva tiden går långsammare i Kalix.



Hur kan man annars förklara att Kalix - som först nu fått Coop Forum och som är i färd med att bygga sin första galleria - får det bästa först ?

tisdag, maj 15, 2007

Skor

Det är inte betydelselöst vilka skor man har på sig. De är inte bara till för att skydda fötterna från marken utan är viktiga i kommunikationen mellan människor.

Ta t ex högklackade skor. De upplevs ju som särkilt sexigt med kvinnor som tar sig fram i sådana obekväma och märkliga skor. Men det är inte så konstigt. Kvinnor som har högklackat går ju i princip på tå och det får hela kroppshållningen att förändras. Bäckenet vinklas framåt och könet öppnar sig mot omgivningen. Det blir en signal, låt vara omedveten, om att kvinnan är intresserad……

Å andra sidan har fotriktiga skor låg klack. Ja det finns t om skor där hälen ligger lägre än resten av foten, omvänd högklackat alltså. Den typen av skor får följdriktigt bäckenet att vinklas bakåt och könet pressas tillbaka. Så det är inte så konstigt att fotriktiga skor, med låga eller inga klackar alls, anses vara det mest avtändande som finns.
Det är helt enkelt klackarna som gör skillnaden.

Men karlar då? Vad ska de ha för sorts skor?
Som vanligt har det inte så stor betydelse vad män gör då det gäller utseendet. Hög eller låg klack påverkar inte hängningen i någon riktning. Däremot så bör män undvika skor som helt saknar klack, t ex tofflor, eftersom det ger mannen en löjlig och hasande gång.

Jag bävar därför inför sommarhalvåret när alla män kommer att gå omkring i sandaler och badskor, hasande fram i tillvaron med sina stora magar i vädret.

måndag, maj 14, 2007

P 2

Jag spelar in Kaija Saariahos ”Orion” från P2-kanalen. En lyckad mening
att kanalen fortfarande finns kvar. Att människorna kan vända sig om och
spegla sin ogripbara närvaro mot en annan människas skapande delaktighet.

Applådernas skara. De upptäcker sina händer försent och musiken återvänder till vår starka upplevelse. Som om tystnaden i sig inte kunde tolkas som tacksamhet. Några takter senare har jag glömt min irritation.

Bättre till mods.
Jag vill vara ett språk.
Jag vill vara med handen.
Forma en synlighet.
Sedan lyssna.

Yngve Ryd



För en tid sedan besökte Yngve Ryd Luleå och Kulturens hus. En stor berättare som i ordets verkliga betydelse söker kunskapens källor var här för att ge oss nyfikna en inblick i hans skrivande, möten och hans syn på kunskap.

Yngve Ryd är en säregen man av ett slag som det nog inte finns så många av nuförtiden. Han blir kontrasten och reaktionen i dagens snabba och många gånger ytliga värld. Yngve Ryd söker så långt han bara kan kring det ämne han vill veta mer om. Mycket får vi också veta i hans böcker om timmerhästen, snö och eld. Yngve vill i sitt skrivande gå till botten om all den kunskap människan har haft om naturen. Kunskap som tidigare var en förutsättning för hennes överlevnad.

Yngve Ryd konstaterar att det finns så mycket som är skrivet om detta och andra företeelser, men ännu är det mesta oskrivet. Det ger en bra bild över hans syn på kunskap. Kunskap som Yngve menar oftast bara skrapar över ytan.

Yngve är mannen med ett enormt tålamod. De äldre människor (oftast samer) som förmedlar sin kunskap och visdom är av liknande sort. Snart finns det inte många av denna av denna sort väster om Sibirien. De Yngve intervjuar är över 80 år och många har redan lämnat oss.

Yngve Ryd vill lyfta fram den tysta kunskap om att lära av naturen och dra fördel av den på naturens villkor. Kunskap som är på väg att försvinna.



Yngve Ryds rikhaltiga dokumentation i ord och bild är en sann kulturgärning. Inte bara en reaktion på vårt moderna levnadsmönster utan också viktig och nödvändig kunskap som vi kanske åter kommer att behöva en dag.

Yngve Ryd är en av Ryssbält tapes absoluta favoriter.

söndag, maj 13, 2007

Arbete på sjunde dagen



När Gud skapade jorden så arbetade han i sex dagar och såg att allt var gott. På den sjunde dagen vilade han.

Men att vila på en söndag det gäller inte för Lennart och Lena. Idag när jag hälsade på dem i deras nya stuga i Åheden så höll båda på att arbeta trots att klockan var 11.30, mitt under självaste högmässan. ”Du går bara helgdagsklädd du ” sa Lena till mig, utan minsta förståelse över att man ska vara det på söndagar.

Stugan i Åheden är inte deras första. Lennart och Lena trivs nämligen bäst när saker inte är färdiga. Så fort något blir färdigrenoverat, snyggt och perfekt då tappar de intresset och måste söka sig vidare till nya objekt.

Det skulle aldrig fall dem in, att som Gud sätta sig ner, tycka att skapelsen blev bra och sedan vila en dag. Nej, så fort en stuga är färdigrenoverad gäller det att skaffa ett nytt ruckel med stora renoveringsbehov och sätta igång.

Just idag arbetade de som vanligt tillsammans. Lennart gick i blå overall och kofot och rev bort gamla hyllor i farstun medan Lena låg på köksgolvet och skurade det gamla trägolvet från 1800-talet. Deras nya stuga i Åheden är nämligen i uruselt skick. Stora hål i golv och väggar, inget vatten och avlopp, utedass. Det kommer att ta flera år innan den är i fint skick.

Men de har fortfarande kvar stugan i Kasaviken. Den är tiptop på alla sätt, efter 10 års fullständig renovering.

Lennart har i Kasaviken jobbat med en speciell utvidgningsmodell som är typisk i Norrland. Först så bygger man en vanlig altan, men med en riktig grund med gjutna plintar ”ifall att man skulle får för sig att bygga ut”. Året efter, redan på våren, så bygger man tak över altanen och ett rejält räcke. Och till hösten samma år så glasar man in hela rasket och gör ett uterum. Året efter så lägger man plåttak över, isolerar väggarna och vips så har man utökat stugan med ett ytterligare rum. Men då har man ingen altan längre, så då är det bara att börja lägga grunden för en ny altan igen…..Och så där håller det på.

Lennart har byggt flera stycken altaner som blivit uterum och som sedan blivit rum i stugan. Och det bara i Kasaviken. Innan dess hade Lennart och Lena en stuga i Flärke, som dom köpte när den var fallfärdig och som också utvidgades på samma sätt. Och som såldes när den var klar. (Behöver jag säga att den var i toppskick?)

Så nu ser jag fram emot att följa det nya projektet i Åheden. Lennart säger med stark övertygelse att det ska inte göras nån rejäl renovering, bara göra stugan beboelig på sommarn…

Fan tro´t.

fredag, maj 11, 2007

Alla eller Inga



Kärleken kan vara både omslutande och exkluderande.
När två personer blir kära väljer de varandra och blir kärlekspartners. Med sin kärlek omsluter de varandra. Den romantiska kärleken är förutsättningen för släktets fortlevnad. De flesta människor söker den och efterfrågar den. Till och med bonden söker en fru.

Men samtidigt är kärleken exkluderande. Paret väljer bort alla andra för sin unika inbördes relation. Kärleken blir en sak mellan två personer. Att det skulle finnas fler inblandade är en omöjlighet och hindras av svartsjukan.

Men vi kan också älska ting. Vi män älskar bilar och motorcyklar, stugor och naturupplevelser. Vi älskar att höra vår egen röst. Konst och litteratur. Vi älskar våra goda idéer och våra fantastiska tekniska projekt. Till och med vår kärlek till kvinnan kan bli förtingliggjord. Kvinnan är till för vår egen behovstillfredsställelse.

Och många kvinnor blir slagna och misshandlade av män som inte är nöjda med sina ting.

Kvinnorna å andra sidan, ser ofta själva kärleken som ett ting. Något som man måste ha för att överhuvudtaget kunna leva ett meningsfyllt liv. Men det är omöjligt att äga kärleken, och därför får kärlekens illusioner den stora platsen i tillvaron;
Den stora rödarosor-buketten, Flygbiljetten till Rom bredvid tallriken, Paketet med de svarta underkläderna, Överraskningarna, De tjocka plånböckernas erotiska dragning, Kärleksbreven till de dömda mördarna.

Dalai Lama har ingen erfarenhet av den romantiska kärleken. Han förstår den inte riktigt.
Han menar att det gäller att älska alla människor lika mycket som den människa som man älskar. Du bör älska dina fiender lika mycket som dina vänner och älska dina vänner lika mycket som den som du älskar. För kärleken bör inte vara exkluderande.

Jag tycker att det är svårt men jag förstår att det är sant. Då jag känner kärlek förenat med lust till en kvinna, avvisar jag samtidigt alla andra kvinnor. Och när jag skaffar mig en nära vän så innebär det att jag håller längre avstånd till alla andra människor. Att gå nära några exkluderar andra.

Samtidigt som kärlek med lust och stark vänskap är förenande mellan människor, blir det också orsaken till avståndstagande mellan människor. Därigenom blir det – hemska tanke - också grogrunden för vrede och hat. Ett paradoxalt tillstånd för oss människor att leva i.

Men det finns också utvägar. Så fort du känner lust till en speciell kvinna, meditera en stund tills det gått över, och ta sedan en kontakt med henne. Då är risken mindre att det uppstår något som kan bli farligt. Och om du har en nära vän, meditera ofta över vännens negativa drag, och försök att undvika att övervärdera honom.

Du kommer då att få många vänner. Och kvinnor, ja….svårt att säga.

Fåtöljen

En arbetskollega berättade om hennes kompis som skulle sälja sin gamla
trista 50-talsfåtölj på Blocket för 300 kronor. kompisen blev överhopad av
svar. Så mycket svar så att kompisen anande att någonting var lurt. Hon
bad en antikhandlare titta på fåtöljen. Dn var visst värd 70000 kronor.
Såvitt jag vet är fåtöljen fortfarande osåld.

I detta överjästa konsumtionssamhälle fyllt med fåtöljer och alla andra
prylar så kan jag förundras över att någon är beredd att betala 70000
kronor för en 50-talsfåtölj. Det finns en uppsjö av fåtöljer och andra
grejer överallt som människor betalar mer eller mindre för. Dessutom
produceras hela tiden nya fåtöljer i mängd som människor köper. Som vän av
måttfullhet och enkelhet undrar jag var alla dessa fåtöljer och andra
prylar ska ta vägen i våra hem?

Själv är jag ägare av en fåtölj inköpt på gamla OBS interiör i Luleå 1987.
En fin trotjänare som för en blygsam inköpskostnad har tjänat sin ägare i
snart 20 år. Den måttfulle ser ingen anledning att byta ut den.

onsdag, maj 09, 2007

Kontakter

Joggingrunda runt Höträsket
Kvällen stillar sig efter dagens kalla vind och regn
Ser småvittra som dansar över vattenspegeln
Hör storspov och rödhakar sjunga ikapp
Passerar konferenshotellet
Tre yngre välklädda män på en brygga
Tre yngre män på behörigt avstånd från varandra
Tre yngre män som pratar i var sin mobil
Joggaren dämpar stegen och betraktar denna levande installation
Världen är full av mötesplatser
Full av kontaktytor där var och en finner kontakt på sitt eget vis...

måndag, maj 07, 2007

Att upptäcka sig själv på nytt

Upptäckternas ovetenskapliga koncentration av mening.
Och den stora världsförståelsen kan naivt för stunden
och kanske på sikt stabiliseras.

Den svart-vita flugsnapparen spelade på pelaraspen
när jag klev ut klockan 06.00.
Enkelbeckasinens spända ljudväv över mitt huvud.
Inte en ohelig allians.

Misstänkt skarv på andra sidan.
Granna storlom: En mystikers prakt.
Bisamråttan tillmäts inte någon upphöjdhet,

men finns och på nära håll
fördjupad innebörd.

Rödstjärten och morkullan utvecklar
tolvtonstekniken till en frihet.
En frihet som Olivier Messiaen
försökte göra till en innerlig värld.

Det jag upplever går att beskriva
för det sjuder inom mig.

Bron



Tillbaka till bron
Alla attributen
Välkända symfonier och möten i förlossningstid
Bron, platsen för väntan och lyssnade
Naturen som kommenterar mitt varande
När jag undrar var vadarfåglarna håller hus ropar gluttsnäppan
Brunkärrhöken visar sig i samma ögonblick då jag börjar misstro dess närvaro
Naturen prövar och överraskar mig med sin ömsom klara som grumliga blick
Ofta är detta platsen för överraskningar, men jag vet aldrig när eller hur
Under två korta ögonblick uppfattar vi en hermelin mellan brädorna
När mina betraktande ögon ännu en gång fångar in brunkärrhöken växer ödmjukheten
Här finns massor av ögon där mina två äger den sämsta skärpan

söndag, maj 06, 2007

Tornet



Människorna har alltid byggt torn. Torn för att skydda sig. Torn för att fälla sin fiende. Torn för att få överblick under jakten. En mer sentida företeelse är fågeltornet. De växer numera upp som svampar lite överallt, stora som små. Det största fågeltorn jag har besökt befinner sig mitt i Muddus nationalpark, säkert minst 50 meter högt där man får en milsvidd utsikt.

För de flesta som besöker ett fågeltorn handlar det om att ett tillfredställa en jaktinstinkt av ett fredligare slag. Driften att räkna in så många fågelarter som möjligt, gärna sällsynta fåglar som ger sköna kryss i fälthandboken.



Klockan är 19.30 när jag besöker Svartskatans fågeltorn. Dagen har bjudit på griniga nordliga vindar, så jag kommer till fågeltornet väl påpälsad med lågt ställda förväntningar.

Många fågelskådare är flockdjur. De kommer i grupp och berikar varandra med erfarenheter och observationer. Ikväll är det tomt på människor vid fågeltornet. Det gläder mig, men så är jag ingen riktig fågelskådare.

I frånvaron av människor fylls jag snart av en tilltagande stillhet. Vinden lägger sig och allehanda röster från sjöfågel och tättingar i björkskogen tar vid. Jag låter min tubkikare spänna över våtmarkerna. I ornitologernas frånvaro kan jag inte omfatta allt, men ser att mångfalden och mängden av fåglar är omfattande.

Jag upptäcker en älg på andra sidan vattnet som intar sin kvällsvard till synes helt samspelt med gäss och änder i hans närhet.



Jag slår mig ner, intar kaffet och låter för en lång stund öron, ögon och näsa få ta in det stämningsfulla landskapet. Det är norrbottniskt vår när den är som bäst, stilla, kylig med lågmälda färgtoner som ger förebud om en annan tid, ännu avlägsen.

En glassbil bortåt Mörön ger sin typiska signal, snart överröstad av sångsvanarnas trumpetande.

En timme går och kylan börjar bita i. En sista titt på älgen på andra sidan vattnet. Den känner ingen brådska. Just i denna stund är jag nästan lika stilla. En sista bugning till stillheten inför uppbrottet. Sedan hemfärd med en känsla av storhet och magi som länge lever kvar.

Vi och de



Man ska inte skriva vi och dom.

Det är talspråk.

Skriv istället vide.

fredag, maj 04, 2007

Jan Björklunds svaghet

Att påtala en svaghet hos en person - eller för den delen en familj, ett företag eller en organisation – för att den skall bli starkare eller bättre, det fungerar inte. Att påtala svagheter är en vana som skapar medelmåttighet.

Denna vana är baserat på tron att om du kan identifiera alla svagheter hos en individ, ett team eller företag, så kan du lösa upp dem genom att utveckla dem till starka sidor.

Men principen borde istället vara den motsatta;
1.Ta reda på vad du är bra på och gör mer av detta.
2. Nonchalera det du inte är bra på.

Hela tanken med utvärdering är att försöka identifiera och eliminera svagheter. Det bygger på tron att svaghet är motsatsen till styrka, precis som sjukdom anses vara motsatsen till hälsa, misslyckande till framgång osv.
Men det är helt FEL!

Varje faktor har sitt eget beteendemönster och följer sin speciella form. Att studera svaghet leder inte till förståelse av en stark sida. Istället är det så att om du utvecklar dina starka sidor fullt ut blir svaghet oviktig.

Om ett barn är bra på musik och dålig i svenska så utvecklas svenskan mer om barnet får syssla med musik än träna på svenska. Om man får utveckla sina goda sidor så förbättras de svaga sidorna av sig själv. Men om du fixerar dig vid barnets svaga sida, och låter det ständigt öva sig i svenska, påverkas också musiken negativt.

Den kunskapen har gått den nya regeringens folkpartistiske minister helt förbi. Han vill utöka och förstärka utvärderingen av elevernas svaga sidor. På så sätt tror han, med sin traditionella syn, att de starka sidorna ska förbättras. Istället kommer det att bli precis tvärtom.

Vi har en regering som vill gå framåt men får saker att gå bakåt.
Det är regeringens svaga sida.
Jag vill därför gärna fokusera på deras starka sida.
Nämligen att de kommer att förlora valet vid nästa nationella prov 2010.

torsdag, maj 03, 2007

Elstängsel

”Den enda vägen tillbaka
är vägen tillbaka.”

Jag läser det jag har skrivit
och jag skriver det jag har läst
att jag har skrivit ned.
Och på vägen började jag urskilja
ett nytt hopp.

Vi är ännu inte färdiga med misstagen.
De går igenom oss, som barnhandens
dragningskraft till elstängslet.

Kiruna

På tillfälligt besök i gruvstaden. Staden som rimligen inte borde finnas där, men som ändå finns där i det fjällnära landskapet där barrträden inte längre får fäste.

Denna stad som finns där andas tillförsikt och framtidstro. Här finns det massor av pengar att hämta i berget. Ja, så mycket pengar att staden som ännu finns kommer att flyttas.



Jag vandrar genom den stad som fortfarande finns och undrar hur demonteringen och flytten av staden ska se ut. Gamla praktvillor i trä blandas med typiska höghus av 70-talssnitt. Jag antar att det blir rivning och inte flytt som blir ödet för flertalet byggnader.

Staden med sitt mest kända hotell bjuder mig på en sällsam känsla av att vara charterturist. Trots att platsen nästan är så långt man kan komma från solvarma länders stränder. Kanske är det just skillnaden, kontrasten som ger känslan. Det olika blir samtidigt likt. Det öppna landskapet, fjällens närhet och vindens poesi påminner om havet och bränningarna som slår mot stranden.



Staden erbjuder även en plats för spretiga karaktärer. Jag betraktar den mycket unge affärsmannen i hotellfoajén i sin välsittande kostym. När han säger att han ska kamma ut imorgon, så inser jag snart att det inte är hans vattenkammande hår som avses, utan att han berättar om sin avresa.

Bland de lokalpolitiker som finns på kursen så återfinns också transvestiten, en skåning i förskingringen. Jag har mött dem i storstaden, men här höjer jag på ögonbrynen. Riktigt bekväma är inte heller hans politikerkollegor, när de möts över lunchen.

Som sig bör ska dagen i Kiruna avslutas på Mommas krog, eller Mommas steakhouse som lokalen numera heter. Namnbytet till trots, fortfarande växer fyllan till på Mommas under kvällen. Monica Törnell tidsdokument ”En vintersaga” äger fortfarande sin giltighet. Det nya är att den unge affärsmannen har tagit plats på Mommas. I det nya Kiruna får gruvarbetaren och nyrikedomen samsas. Frågan är om de har något att tala om?



På hemväg från Kiruna. Tunga lastbilar med material som bygger staden passerar på sin färd norrut. Vid en enslig gård längs vägen står en man som förr skulle kallas byfåne och vinkar åt förbipasserande bilar. Han blir en kommentar i det ensliga och tidlösa myrlandskap vi passerar. Han kanske är den lyckligaste av de människor som har passerat revy under denna resa. Troligen är det så.

tisdag, maj 01, 2007

Lappugglan


(Obs: bild lånad från nätet)

Första gången jag såg en lappuggla var i ett träd nedanför Bosse och Marias stuga i Ryssbält. Den satt i en stor tall, på en kraftig gren ett par decimeter från stammen. Tallen som ugglan hade valt som utkiksplats, står i en blandskog i närheten av ett öppet fält, där säkert tillgången på sork är god.

När jag gick fram mot trädet....
och kanske var 10 meter ifrån, så vände ugglan sitt stora huvud och tittade storögt på mig (och i detta sammanhang har ordet storögt verkligen en bokstavlig betydelse). De skarpa ögonen gav mig en känsla av vemod eller sorgsenhet, något som säkert bara var ett utslag av mina egna projektioner. Varför skulle lappugglan egentligen vara sorgsen? Djur har nog inte ett känsloliv som vårt och det är så lätt att förlägga egna känslor i djurens uttryck och gestalt. Som om vi vill att djuren ska ha känslor precis som vi, kanske för att på så sätt minska vårt främlingskap inför dem och göra deras beteenden mera förståeligt. Många använder sina hundar på det sättet, genom att tolka in olika känslouttryck i hundens ögon, mimik och rörelsemönster, blir det möjligt att kommunicera med hunden, på samma sätt som med människor. Det är nog därför hunden är människans bästa vän, en som alltid finns där med den rätta responsen, någon som förstår och alltid lyssnar. Den perfekta partnern.

Jag såg direkt att det var en lappuggla, Strix Nebulosa Lapponica, även om jag tidigare bara sett den i böcker och på naturfilm i TV. Huvudet, stort med sina karaktäristiska tvärgående ränder, den gula näbben och den yviga fjäderdräkten.

Jag närmade mig trädet försiktigt ytterligare några meter och såg på ugglan genom kikaren. Kikarens förstoring gav ugglans ögon ännu större proportioner och tillsammans med den inträngande blicken, gjorde den ett så starkt intryck på mig att jag ryggade tillbaka. Det slog mig plötsligt att denna stora fågel när som helst kunde angripa mig och jag blev en aning skrämd och kände mig skyddslös och utsatt. Men den hastigt uppkomna rädslan dämpades snart av det lugn och den stillhet som fågeln utstrålade. Det kändes som om jag plötsligt fått kontakt med något ursprungligt, en helig relik från tidernas begynnelse. Ugglan satt tyst och tryggt, vände sitt huvud fram och tillbaka, som om huvudet kunde vändas i 360 grader utan problem och jag blev varse ugglans möjligheter att ha överblick runt omkring sig, utan döda vinklar.

Jag förundras av ugglans darwinistiska tillblivelse. Tänk att ett djur kan utvecklas genom slumpen till en sådan perfekt anpassad form; två ögon som är tillräckligt stora för att ge bra mörkerseende, ett tillräckligt stort huvud för att ögonen ska rymmas bredvid varandra och en utomordentligt rörlig nacke. Allt hänger ihop i en naturlig och logisk kedja som det naturliga urvalet skapat.

Jag tror inte att ugglan tänker. I varje fall tror jag inte det, eftersom tänkande behöver ett jag och en förmåga till att uppleva sig själv skild från omgivningen. Att tänka innebär att dela upp saker, att se skillnaden mellan olika objekt i tillvaron och reflektera över den skillnaden. En uggla gör inte det. Hon lever i tillvaron och låter stimuli från omgivningen styra sitt beteende, även om hon naturligtvis har ett minne som gör att hon kan dra vissa slutsatser av det som händer. En gammal uggla är säkert betydligt klokare än en ung. För det behöver den inte kunna tänka.

Jag undrar om ugglan, i sin tanklösa tillvaro, alltid befinner sig i ett meditativt tillstånd. Meditation innebär ju, i de flesta tekniker, att stanna upp tankeflödet och låta huvudet bli tomt på reflektioner och kognitiva sinnesupplevelser. I så fall uttrycker inte ugglans ögon sorgsenhet, som jag först trodde, utan den visar mig snarare en icke-värderande blick, en öppenhet för allt som finns, en stillhet som varken talar om glädje, ledsenhet eller någon annan mänsklig känsla. En kontakt mellan djur och människa ”på språkets tröskel” som Martin Buber beskriver det. Möjligheten för en människa att få kontakt med naturen, djuren eller det andliga, med samma typ av jag-du relation som mellan två människor som betraktar varandra som subjekt. En relation som är språklös men ändå ger en möjlighet till kommunikation, låt vara en översinnlig sådan.

Ugglan satt kvar där hela dagen, i skuggan och i väntan på kvällens skymning. Den visade ingen stress, satt stilla och tittade sig lugnt omkring. Strax innan mörkret började sänka sig och jag besökte den för sista gången, kom rädslan smygande över mig igen. Jag kom återigen att tänka på ugglan som ett rovdjur och att den kunde gå till anfall och slå mig i huvudet. Blotta tanken på det fick mig att rysa.
Jag har alltid varit rädd för fåglar som flyger runt mitt huvud. Rädslan har varit så stark att man kan kalla det för en fobi och jag har burit med mig den sedan jag var barn, då en speciell händelse fick en traumatisk betydelse för mig.

I närheten av det hus jag växte upp fanns en liten skog. Bortanför skogen fanns en liten havsvik där vi förvarade vår lilla båt, en träbåt som vi kallade jollen. För att ta sig till bryggan där båten låg var man tvungen att gå en stig genom denna skog. Skogen var en slyskog, tät och igenvuxen av al, sälg och vide, med bara några få inslag av större träd. Den var naturligtvis mycket större och omfångsrik då jag var barn än hur jag skulle uppleva den nu i vuxen ålder.

I skogen häckade björktrastar, denna skrikiga och osköna fågel som få människor uppskattar. Likt andra fåglar är trastar aggressiva när de häckar eller när ungarna är nykläckta och de drar sig inte för att anfalla alla mänskliga intrång i deras revir.
Vi detta tillfälle var jag på väg till bryggan och jag kanske var 7 eller 8 år. Kanske var det en av de första gångerna som jag skulle gå till bryggan helt ensam, utanför mitt vanliga revir, som låg nära hemmet. Kanske var det därför som händelsen blev så betydelsefull för mig. Promenaden var en mina första steg från tryggheten ut i det spännande men också farliga.

När jag kommit en bit in i skogen, där avståndet var lika stort om jag vände tillbaka eller fortsatte framåt, hörde jag plötsligt trastarnas kraxande. De överraskade mig och kom flygande från alla håll och som små bombplan dök de ner mot mitt oskyddade huvud och släppte sin dödliga vitaktiga avföring. Jag fick panik och börjar springa efter stigen medan trastarna fortsatte allt intensivare med sina precisionsbombningar, och de blev efterhand allt pricksäkrare. Till slut, när en trast gjorde ett anfall och dök rakt emot mig och kom flygande så nära att jag trodde att den ska landa på mitt huvud, träffades jag av en vit äcklig skitbomb som prickade mitt högra öga och skvittrade över hela ansiktet ända fram till örat. Jag minns att jag fylldes av skräck och äckel i sådan stor omfattning att hjärtats bultande i kroppen tills slut nästan överröstade trastarnas tjatter. Så här i efterhand förstår jag att min upplevelse av skräck var mycket stark, att jag kände mig fullständigt förlorad, skyddslös men också kränkt över att bli nedsmutsad och skändad. Jag blev utsatt för ett övergrepp och jag har aldrig förlåtit trastarna sedan dess.

Mitt i skogen insåg jag att jag måste vända och jag sprang allt vad jag kunde tillbaka hem igen (till en tröstande mor). Men rädslan för flygande fåglar i närheten av mitt huvud har jag haft kvar sedan dess. Jag har undvikit att gå iland på skärgårdsöar med häckande fisktärnor och alltid haft ett öga upp mot himlen när måsar cirklat runt mig.

Ugglan aktiverade en rädsla som funnits hos mig i drygt 40 år. Men samtidigt fick ugglans lugna uppenbarelse en stark positiv påverkan på mig. Jag insåg att ugglor inte behöver vara rädda för trastar och att sitta nära denna stora fågel gav mig kraft, kanske fick jag äntligen det stöd jag behövde för att bearbeta min fobi.

Ugglan satt helt lugnt på grenen, den tittade bort och vände ryggen mot mig.
Jag uppfattade det som en gest av tillit.

Läs mer »