torsdag, maj 03, 2007

Kiruna

På tillfälligt besök i gruvstaden. Staden som rimligen inte borde finnas där, men som ändå finns där i det fjällnära landskapet där barrträden inte längre får fäste.

Denna stad som finns där andas tillförsikt och framtidstro. Här finns det massor av pengar att hämta i berget. Ja, så mycket pengar att staden som ännu finns kommer att flyttas.



Jag vandrar genom den stad som fortfarande finns och undrar hur demonteringen och flytten av staden ska se ut. Gamla praktvillor i trä blandas med typiska höghus av 70-talssnitt. Jag antar att det blir rivning och inte flytt som blir ödet för flertalet byggnader.

Staden med sitt mest kända hotell bjuder mig på en sällsam känsla av att vara charterturist. Trots att platsen nästan är så långt man kan komma från solvarma länders stränder. Kanske är det just skillnaden, kontrasten som ger känslan. Det olika blir samtidigt likt. Det öppna landskapet, fjällens närhet och vindens poesi påminner om havet och bränningarna som slår mot stranden.



Staden erbjuder även en plats för spretiga karaktärer. Jag betraktar den mycket unge affärsmannen i hotellfoajén i sin välsittande kostym. När han säger att han ska kamma ut imorgon, så inser jag snart att det inte är hans vattenkammande hår som avses, utan att han berättar om sin avresa.

Bland de lokalpolitiker som finns på kursen så återfinns också transvestiten, en skåning i förskingringen. Jag har mött dem i storstaden, men här höjer jag på ögonbrynen. Riktigt bekväma är inte heller hans politikerkollegor, när de möts över lunchen.

Som sig bör ska dagen i Kiruna avslutas på Mommas krog, eller Mommas steakhouse som lokalen numera heter. Namnbytet till trots, fortfarande växer fyllan till på Mommas under kvällen. Monica Törnell tidsdokument ”En vintersaga” äger fortfarande sin giltighet. Det nya är att den unge affärsmannen har tagit plats på Mommas. I det nya Kiruna får gruvarbetaren och nyrikedomen samsas. Frågan är om de har något att tala om?



På hemväg från Kiruna. Tunga lastbilar med material som bygger staden passerar på sin färd norrut. Vid en enslig gård längs vägen står en man som förr skulle kallas byfåne och vinkar åt förbipasserande bilar. Han blir en kommentar i det ensliga och tidlösa myrlandskap vi passerar. Han kanske är den lyckligaste av de människor som har passerat revy under denna resa. Troligen är det så.

3 kommentarer:

Matildas fikarum sa...

Det är en av mina favoritsånger. Nu måste jag leta rätt på CD:n.

Kent. sa...

Vilket omvälvande steg att flytta en stad-hoppas innerligt att Erskines:"Snusdosan" får följa med!

bert sa...

I det där högra höghuset har jag bott. Längst upp. Med denna vidunderliga utsikt över fjällkedjan. Det har nog präglat mig mer än jag tror. Längtan mot den där horisonten finns alltid.