På resa mot nordväst, vännen och jag. Idag har jag skyndat på honom lite. Trots flödande kvällssol, jag vädrar regn. I sydväst hopar sig molnen, ännu oförargerliga.
Sedvanligt stopp hos vännens föräldrar. Lite proviant i fast och flytande form ska hämtas jämte en sovsäck. Sedan bär det vidare.
Vi ställer bilen invid ett litet sandtag mellan bergen och vandringen tar vid. Molnen har hopat sig i snabb takt. Jag gör bedömningen att regnet kan vara här inom en timme.
Framme vid kojan. Landskapet har fått mer ljusgenomsläpp sedan mitt förra besök. Vännens far har tagit ut en del skog under vintern. Fadern är en naturvän. Mycket av skogen står kvar. Framförallt gamla tallar som en dag kommer att bli utmärkta boträd för hackspett och rovfågel.
Elden invid kojan tänds. Himlen mörknar hastigt och några regndroppar faller. Det blir för stunden inte mer. Det ljusnar lite, vinden mojnar och det blir plötsligt stilla. Snart drar taltrastar och rödhakar igång. En morkulla, kanske fler gör återkommande besök på sitt typiska vis. Även orrarna vaknar till liv och ger ett senkommet spel så här i gränslandet mot sommaren.
Vi blir länge sittande, lyssnande, samtalande och bara varande framför elden som sprider lite extra ljus och värme. Himlen är åter mörk. Regnet gäckar oss flera gånger. Några droppar, men inte mer.
Lägligt strax före midnatt, då vännen börjar elda inne i kojan kommer monsunen. Ett kraftigt regn dränker kvällens magi och det blir dags att dra sig tillbaka.
Samtalet fortsätter innanför kojans fyra väggar. Vi pratar om den tid som passerat, inspirerade av kojans dagbok. Jag inser att jag har besökt kojan ett antal gånger nu. Vännen många gånger fler.
Vaknar upp till spelet av spillkråka. Vädercykeln är fullbordad. Uppklarning och en ljum vind möter mig vid morgontvagningen intill kojans kallkälla. Vännen sover ännu efter sin tidiga morgontur i markerna.
Möter för ett par ögonblick Micke räv. Påtagligt närgången ett 20-tal meter från mig. Till synes ganska obesvärad av min närvaro.
Morgonstunden med min vän blir andaktsfull. Vi sitter mest tysta. Vad är det vi hör, ser? Ibland vet vi, ibland inte. Detta blir en del av upplevelsen. Att pendla mellan vetande och ickevetande. Ödmjukheten fördjupas.
Stillade återvänder vi till människornas modernitet. Vännen ska på bröllop och jag ska ta en öl med en annan vän på puben på kvällen.
Vi lever i kontraster. Kanske det är behållningen, så länge naturen utgör vår mening och bakgrund.
Sedvanligt stopp hos vännens föräldrar. Lite proviant i fast och flytande form ska hämtas jämte en sovsäck. Sedan bär det vidare.
Vi ställer bilen invid ett litet sandtag mellan bergen och vandringen tar vid. Molnen har hopat sig i snabb takt. Jag gör bedömningen att regnet kan vara här inom en timme.
Framme vid kojan. Landskapet har fått mer ljusgenomsläpp sedan mitt förra besök. Vännens far har tagit ut en del skog under vintern. Fadern är en naturvän. Mycket av skogen står kvar. Framförallt gamla tallar som en dag kommer att bli utmärkta boträd för hackspett och rovfågel.
Elden invid kojan tänds. Himlen mörknar hastigt och några regndroppar faller. Det blir för stunden inte mer. Det ljusnar lite, vinden mojnar och det blir plötsligt stilla. Snart drar taltrastar och rödhakar igång. En morkulla, kanske fler gör återkommande besök på sitt typiska vis. Även orrarna vaknar till liv och ger ett senkommet spel så här i gränslandet mot sommaren.
Vi blir länge sittande, lyssnande, samtalande och bara varande framför elden som sprider lite extra ljus och värme. Himlen är åter mörk. Regnet gäckar oss flera gånger. Några droppar, men inte mer.
Lägligt strax före midnatt, då vännen börjar elda inne i kojan kommer monsunen. Ett kraftigt regn dränker kvällens magi och det blir dags att dra sig tillbaka.
Samtalet fortsätter innanför kojans fyra väggar. Vi pratar om den tid som passerat, inspirerade av kojans dagbok. Jag inser att jag har besökt kojan ett antal gånger nu. Vännen många gånger fler.
Vaknar upp till spelet av spillkråka. Vädercykeln är fullbordad. Uppklarning och en ljum vind möter mig vid morgontvagningen intill kojans kallkälla. Vännen sover ännu efter sin tidiga morgontur i markerna.
Möter för ett par ögonblick Micke räv. Påtagligt närgången ett 20-tal meter från mig. Till synes ganska obesvärad av min närvaro.
Morgonstunden med min vän blir andaktsfull. Vi sitter mest tysta. Vad är det vi hör, ser? Ibland vet vi, ibland inte. Detta blir en del av upplevelsen. Att pendla mellan vetande och ickevetande. Ödmjukheten fördjupas.
Stillade återvänder vi till människornas modernitet. Vännen ska på bröllop och jag ska ta en öl med en annan vän på puben på kvällen.
Vi lever i kontraster. Kanske det är behållningen, så länge naturen utgör vår mening och bakgrund.
4 kommentarer:
Vilken mysig koja att övernatta i.
Jo, med varm sovsäck och avsaknad av råttfobi är det en utmärkt logi
Fy för råttor!Föreslår att Ni vid nästa övernattningstillfälle tar med Er en luftpistol eller en bondkatt.
Å nej, som fredälskande och stilla män är det bara till att anpassa sig. Det är vi som är främlingar och gästar.
Skicka en kommentar