söndag, september 30, 2007

Utsikter



Om man som jag växt upp i Husum så vet man att det är bra om alla i ett samhälle har samma utsikt. Det spelar ingen roll var i Husum man bor, fabriken är det första man ser när man drar upp rullgardinen på morgonen.
Och ser man inte hela fabriken så ser man iallafall skorstenarna och röken.

Och om man bott i Gällivare, som jag gjort, så vet man att alla som bor där, ser Dundret varje morgon. Det spelar ingen roll var man bor i Gällivare eller Malmberget, alla har samma utsikt i form av det stora Dundret.

Folk som bor på sådana ställen där det finns en, gemensam utsikt för alla, blir harmoniska och trygga. Genom att alla ständigt har samma sak för ögonen - morgon, middag och kväll - så präglas samhället av gemenskap och sammanhållning.Det finns helt enkelt inte behov av olika perspektiv och skilda sätt att se på saker och ting.Det finns ett synsätt nämligen det riktiga!

I andra städer och samhällen finns inte denna gemensamma utsikt. Till exempel i Luleå så ser man helt olika saker om man bor på Porsön jämfört med Bergnäset. Och ännu mindre samsyn finns det med Hertsön. Det är därför egentligen konstigt att Ryssbält tapes kan hålla ihop under samma flagg,med tre herrar som saknar gemensam utsikt.

Men när vi träffas i stugan i Ryssbält två gånger om året, då sitter vi hela dagen och tittar ut genom samma fönster. Därute finns Törefjärden. Tack och lov för dessa stunder med gemensam utsikt. Då stärks vår sammanhållning och vi tycker plötsligt likadant igen.

I ett helt land som t ex Sverige är det omöjligt att alla ska ha samma utsikt. Men ändå behöver man något som håller samman. Förr fanns det två saker som gav oss denna känsla av att vi hörde ihop, nämligen "Ring så spelar vi" med Tellemar, och Hylands hörna på TV. Alla i Sverige hörde på samma radioprogram på lördagsmorgon och alla såg på samma tv- program på kvällen. Tala om gemensam utsikt! Alla drack kokkaffe och samlade in pengar till Röda fjädern.

Numera finns det tusen och åter tusen TV- och radioprogram att välja på och någon gemenskap i landet är nästan omöjlig att uppbringa.

Men jag tror ändå att det finns en sak som fortfarande har en sammanhållande kraft för oss alla: Nyheterna.
Vilken kanal du än tittar på så är det nyheter, nyheter och nyheter. Och om man slår på radion så är det nyheter, nyheter och nyheter. Och varje timme hela dagen är det nyheter, nyheter och nyheter. Och i stort sett är det samma nyheter överallt, på alla kanaler i TV, i alla kanaler på Radio och i alla tidningar.

Vår gemenskap hålls ihop genom att vi alla har hört eller sett samma nyheter. Det är dagens minsta gemensamma nämnare.

lördag, september 29, 2007

Höst



Höstens klarhet och skärpa. Idag befruktad av en lätt upprymd känsla
Höstens blå, gula och röda är på väg mot sin fulländning.
Livets sista utpost, hösten, spelar upp till en yster dans.

Vindens lek mellan lövverk och tallarnas kronor.
Flockar av tranor på sin väg mot söder ger sin sista fanfar – jag hör - på återseende.



Mina steg är lätta mellan block och sten.
Kaffepaus vid Vikbergets fot, en plats för den fulländade ensamheten
Kanske gick jag vilse, men ändå jag gick rätt.

fredag, september 28, 2007

Ambivalens räcker det?
Vi är ju människor
För Guds skull
eller inte?

Ambivalens handlar
mänskligheten om.

Ecce, ett leende.
Det har sitt värde.

Så enkelt!
På papper!
Nej, en lugn punkt.

Livet är till stor del
en förberedelse.
Skuldbördan är en slags vittring.

Djur, husdjur, vanedjur=människa.
Jag försöker. Att människan.
En grammatik.

Tillbaka till ursprungstemat.
En brist. Ett motstånd.
Det är alltid denna tanke:

Utopin och ursprunget.

torsdag, september 27, 2007

Avasundsbäcken



Bäcken rinner genom sandstranden.
Jag tillbringar flera timmar med att göra min undersökning.
Vattnets virvlar är ostrukturerade och kaotiska men med hjälp av sandens motstånd skapas mönster och former.



Jag ser en hund, eller rättare sagt, mönster som ger mig den associationen. Ni kanske ser något annat. Eller bara en sten och spår i sanden.



Det spelar ingen roll, någonting stort pågår där på stranden.

Men jag kan inte formulera det som händer. Stora känslor trycker ut mitt bröst och släpper in luften, och jag känner mig uppfylld.

Uppfylld. Ja, det kanske är ett ord som passar.

onsdag, september 26, 2007

Älgjägaren

Tornvaktaren sjunger sina tysta sånger.
Rytmiskt, men varsamt.
Ande tag plats.

Jägaren väntar på tystnadens knäckta kvist.
En vind skakar om tornet.
Och det gäller att klamra sig fast
vid sitt ansvar.

Avkopplingen spänner över många områden.

Nu är det ljud igen
och nu är det ljud igen
och ljudet varar till det släpper.

Björkskuggans spasmiska hemlighet.

Vinden hjälper inte till.
Vi måste nästan tro
på allt vi hör.

Den sårade människans uttrycksfullhet.

Resan dag 6, Gävle och Utnora.

I Gävle gör vi två övernattningar. Vi har lånat min mors lägenhet och möts av bostadsområdets semestertystnad.

Dagen är ägnad åt min tonårstids Utnora, det gamla fiskeläget två mil från Gävle. Vi följer samma kustnära väg som jag och min barndomsvän Per färdades åtskilliga gånger på våra minicyklar.



Ännu en gång, tiden har gått, men ändå stått still. I sommarstugan invid Utnora möter jag barndomsvännen med fru och barn, men även pappa Henry, syster Monica och hennes man Göran. Människor som väcker goda minnen till liv.

Det är säkert 25 års sedan jag träffade alla dessa människor tillsammans. Vi har blivit äldre, rynkorna fler, men i samtalen, skämten och den uppsluppna jargongen så känns allt igen på ett sätt som om tiden inte fanns.



Värmen, liksom mättnaden sprider sig hos sällskapet. Maten har alltid haft en central plats på Utnora. Barndomsvännens mor är sedan länge död, men hennes dotter förvaltar traditionen vidare. Minns fläskkarrén, bearnaisen då som nu.

Sommarens första riktigt varma bad och blick ut över en gråhägerkolloni i Utnora hamn ger det slutliga tributet åt dagen.

måndag, september 24, 2007

Den inre rörelsen



Havets rörelse talar till mig.
Jag vet inte vad det säger men något säger det.
Det är alltså inte havet som rör mig, utan själva rörelsen.
Precis som om det vore färgen på fjärilen som rör sig och inte vingen.

När en människa talar till mig, är det inte orden jag lyssnar till.
Det är själva rörelsen i mig själv som jag lyssnar till.

söndag, september 23, 2007

Resan dag 5, Stockholm/Norra Lagnö-Gävle.



Vi söker att stilla rörelsen. Vi stannar under dagen på Norra Lagnö med omnejd. Jag gör små strövtåg längs det nära landskapets vägar. Besöker den gamla dansbanan där jag har minnen att jag aldrig vågade bjuda upp.

Vi gör ett besök i den gamla bruksmiljön i Gustavsberg bland glas och keramik där frun får sitt lystmäte.



Värdparet återvänder efter att hämtat sin båt i ytterskärgården. Vi samlas kring en middag med samtal kring minnen, nuet och framtiden. Jag får veta att min far reglerades från en skola när han vägrade att underordna sig reglerna. Vi får veta varför Tusse kallats Tusse, då han egentligen heter Sven-Olov. Sven-Olov ansågs av sin mor vara ful som spädbarn med sitt rakt uppstående hår så att hon gav honom smeknamnet Tusse.



Livet har dock gottgjort honom, då berömmelse och en framgångsrik yrkeskarriär har kantat hans stig. Trots detta, ingen hybris, utan en enkelhet, värme och ett personligt intresse vi får av Tusse och Besse. Glädjen i samvaron är och känns ömsesidig.

Efter uppbrottet och den fortsatta färden mot min barndomsstad Gävle känner vi glädje och uppsluppenhet.

Men, inget paradis utan en orm. Vår hund Sigge har fått fästingar på Norra Lagnö.

Naturen är omänsklig

Jag känner mig hotad av den hemska och oförutsebara naturen.

För naturen är verkligen inte stilla och oföränderlig. Den är fruktansvärd mot oss människor !

Den blåser stormar av vatten och sand över oss. Den torkar ut stora områden där människor bor så att det blir öken och omöjligt att bo kvar. Jorden exploderar ständigt i vulkanutbrott och en gång dödades alla dinosaurier. Jorden rämnar och skapar tsunamivågor som sköljer in över låga kuster. Stora orkaner snurrar fram och river ned allt i sin väg. Vatten vräker ner och svämmar över alla bräddar och förstör våra hus. Människor dör av blixtnedslag.

Naturen är grym och helt utan medkänsla. Den skulle enkelt kunna utplåna oss alla genom att låta en meteorit slå rakt ner i mellansverige. Utan att blinka.

Nu har den t ex fått för sig att bara för att vi kör bil och motorcykel, så kommer den att smälta isarna vid polerna och låta vintern försvinna i Norrbotten. Tala om att ta i överkant!

Jag tror inte, som de grönklädda naturvårdarna påstår, att det är i naturen som naturligheten finns medan det i människans värld är onaturligt och konstlat.
För det är precis tvärtom! Det är hos oss människor som goda tankar finns, omtanke och medkänsla. Det är ju hos oss som konsten, poesin och allt annat vackert finns. Naturen är sumpgaser, myrar,djupa vatten och farliga djur. Om bara naturen fick en chans skulle den dränka mig, frysa ihjäl mig, eller döda mig med hjälp av en björn.

Se bara här hur hackspetten, en av naturens hejdukar, förstör en elstolpe i Ryssbält.

fredag, september 21, 2007

Sittandet

Jag har ett sittande yrke.
Jag sitter vid skrivbord, sammanträdesbord, fikabord och databord. Sedan när jag kommer hem sitter jag vid matbord, tv-fåtölj och sedan i sängen varefter jag lägger mig.

Snart behöver jag inga ben,bara en stor ända. Redan nu har jag märkt att fötterna och underbenen håller på att förtvina. Fötterna har krymt ihop till två små klumpar, precis som kålrötter just uppdragna ur jorden. Underbenen liknar avsågade alträd, stumpar som färgas röda av saften och som stelnat till skräckinjagande benrester.

Sittandet håller på att ta ihjäl mig och skinkorna har plattats till, och en svår svampinfektion i mellanrummet har börjar terrorisera mig dagligen.

Jag har ett lyssnande yrke.
Jag hör vuxna människor som klagar på vädret,på höstkylan, på arbetsbelastningen, på personliga problem, på kallt kaffe, på datorkrångel och jag lyssnar på kvinnan från socialstyrelsen som pratar skånska, entonigt i flera dagar.

Min hörsel försöker skydda sig mot alla otrevligheter och jag hör allt sämre, eller snarare börjar få allt svårare att koncenterera mig på oväsentligheter.Mina öronmusslor börjar växa igen av grön mossa, och det hjälper inte ens att ansa dem längre.

Jag har ett pratande yrke.
Jag pratar i alla sammanhang, ord och åsikter, det jag tänkt, det jag vet, hur jag vill ha det, säger ja eller nej men höjer sällan rösten. Jag är less på att lyssna på mig själv redan nu känner jag att halsen börjar strypas åt och slem samlas i lungorna och stämbanden förkortas och min röst tynar bort och jag blir allt tystare och tystare.

Jag kan inte längre gå, sitta, höra eller prata.
Det enda som återstår är tänkandet. Jag är en tänkande människa.

Javisst ja, skriva kan jag ju också fortfarande!
Vilken tur för er, så ni kan fortsätta läsa alla mina besynnerliga tankar.

onsdag, september 19, 2007

Resan dag 4, Västerås-Stockholm/Norra Lagnö

Vi vaknar i Västerås. Jag tar en morgonvandring med hunden. Vi överrumplar en joggare som är i färd med att göra sin större toalett i det fria.



Hemma hos värdparet förevisar mig mannen varpa på innergården. Mannen som är bördig från metropolen Surahammar låter mig veta att boule är omanligt, men varpa helt ok. Synd för mig som tycker mig vara hyfsad i boule.

Vår resa bär vidare mot Stockholm med målet Norra Lagnö i Stockholms skärgård. Innan vi når fram får vi känna på storstadens hetsiga trafikpuls. Hur mycket jag än försöker att förstå så kan jag aldrig förstå att människor utsätter sig själva och sina liv för detta trafikmyller kanske under ett helt liv.

Bakom helvetet stundar ett stycke paradis På Norra Lagnö. Naturen, den väl bevarade kulturmiljön och gästfriheten. Vi möter ett uppsluppet värdpar i form av farbror Tusse och hans fru Besse.



Tiden har gått, men samtidigt stått still. Här ser allt ut som jag minns det. Gamla barndomsminnen blir till en del av nuet.

Frun får en längtan hit. Detta lågmälda, enkla paradis. Jag undrar om det finns anledning att bli orolig?

tisdag, september 18, 2007

Mellan sorg och glädje



Jag ser på fotot av mina föräldrar från 1967.
Det långa avståndet mellan dem, som finns på bilden, och mig idag, fylls av sorg och igenkännandets glädje. När lika delar sorg och glädje blandas så uppstår nostalgin; hemlängtan till ett hem som inte längre finns kvar.

Frågan jag ställer mig är om inte alla fotografier har ett sådant syfte; att skapa en syntes mellan sorgen över det vi förlorat och glädjen över att det förlorade ändå finns kvar (som en bild, som ett minne).

Och ju äldre vi blir desto fler förlorade hem finns det att längta tillbaka till. Hem som inte längre finns kvar. Nostalgin ökar alltmer till dess vårt liv bara pågår i det förflutna, med ett raderat närminne.

Morbror Bertil har sedan många år valt att leva enbart i det förgångna. Han filmar hela tiden allt det som händer runt omkring honom, med sin fantastiska videokamera. All verklighet går först igenom hans kamera för att sedan upplevas i efterhand när videon spelas upp. När han ser filmen är allt redan över.

Morbror Bertil har på något sätt skapat ett nostalgiskt förhållande, inte bara till det förflutna utan även till nuet.

Senast fick jag 16 timmars videofilm av honom, Somrarna i Ryssbält 1989 -99. Jag kan plötsligt följa hur mina barn växer från år till år, hur stugan utvecklas och vilket väder det var midsommarafton 1996. Jag förstår att han utfört en kulturgärning.

Men kultur handlar inte bara om att dokumentera. Att bara dokumentera skapar snarare tragiska samlingar av oförlöst sorg.

Kultur är återbruk; att ta något gammalt, lyfta det ur glömskans mylla och sedan skapa något nytt. Ge det förgångna ett nytt perspektiv som för oss framåt.
Inom kulturens område är det många som sår, men bara några skördar.

söndag, september 16, 2007

Höstmorgon



Sitter vid platsen, bron, dit jag då och då återvänder för att stilla mig och få fatt i tidens rörelse. Vandringen hit har gått igenom den nästan tysta skogen. Hösten börjar göra sina avtryck. En ensam spillkråka ropar till, i övrigt är det bara stannfåglarna talltita och talgoxe som varslar om sin närvaro. Kretsloppet är på väg att slutas. Snart tar förmultningen vid. Alltid en dag närmare döden.

Den tidiga hösten är min tid. Naturen har stillat sig. Det är friskt, myggfritt och artikulerat. Jag hinner på ett helt annat sätt uppfatta allt som sker. Jag kan lättare vila i ögonblicket.
Hösten är också arbetets och rörelsens tid. Vi strävar mot det oåterkalleliga mörkret i bästa fall utvilade efter semestern.

Många människor känner en oro och nedstämdhet under hösten. Jag tror att det har att göra med vårt förhållande till livet och till döden. Vi är varje dag en dag närmare döden. Under hösten påminns vi.

Jag hör den lördagstrafik som börjar sätta fart längs vägarna. Shopping, IKEA, Kamprand. En dag närmare döden…

Ytspänning



Har ni tittat på bladen idag, i trädgården eller i naturen? Alla dessa vattendroppar från gårdagens regn som ligger kvar, pga av ytspänningen.

Ytspänning är summan av de krafter som uppstår mellan molekyler vid gränsytan mellan en vätska och luft. Utan ytspänning skulle dessa droppar inte hålla ihop.

Ytspänningen, en fysikalisk princip som Gud kommit på bara för att vi ska ha nåt vackert att titta på.

lördag, september 15, 2007

En strimma ljus



"Ekelöfs blick" gick igår på tv, en fantastiskt suggestiv film om den store poeten, Ryssbält tapes ständige följeslagare. Ekelöf var paradoxernas mästare inspirerad av det österländska tänkandet; den ständiga spänningen mellan motpoler, där varje pol kan upplösas och uppstå som sin motsats.

I en av dikterna delger Ekelöf den otroliga insikten att både Gud och djävulen är härskare, och att det inte är någon skillnad mellan dem eftersom båda befaller. Och det är en imponerande klarsyn, när man betänker alla krig som just nu pågår i Guds namn. Men Ekelöf skriver att mellan de två blodiga läpparna Gud och Satan, finns en strimma ljus, det mellanrum som vi kallar kärleken.

I det synsättet finns framtiden. Idag kopplas kärleken till Gud, och motsatsen "det onda" hänförs till djävulen. Men som med alla uppdelningar i motsatspar blir båda poler beroende av varandra, det ena kan inte finnas utan det andra. I det goda finns fröet till det onda, och i det onda finns fröet till det goda.

Ekelöf är inte Guds tjänare. Han är den ensamma människan.

torsdag, september 13, 2007

Resan dag 3, Mora - Västerås

Uppvaknande på motellet. Frukost vid motellets barservering. Snart med en känsla av att vara lite av en främling i detta landskap. Här fylls på med ”typer” av skilda slag och bullret från ankommande bilar ökar.



De flesta människor tycks ha ett behov av att gruppa ihop sig och på så sätt visa upp en viktig del av sin identitet, så också raggarna. Vi förstår efter en stund att detta är en uppsamlingsplats innan raggarna drar vidare till något större ”meating”. Jag känner mig inte helt bekväm medan min fru Lotta är mer förnöjsam. Gammal mc-knutte som hon är.

Efter vägen blir vi snart en del av en raggarcottege som har sitt mål i Rättvik. Raggare är liksom vi andra människor av de mest skilda slag. Långt ifrån mina gamla fördomar om att de bara är ölstinna busar och slagskämpar.


Kontrasterna är stora i det före detta folkhemmet. På ett gästgiveri i Tällberg där vi söker en toalett är vi plötsligt mitt uppe i en internationell konferens med allsköns nationaliteter. Lika främmande känner jag mig här under jakten på att få tömma min blåsa.



Vi fortsätter söderut och passerar ännu ett av Lottas barndomshem, Källviken i Falun. Här blir Lotta mer i ett med sina barndomsminnen. Besöken vid Lottas tidiga platser, besöken i hennes historia är besök som handlar om vatten och öppna landskap. Det har format henne och hennes syn på världen. Själv är jag den sista generationen rännstensungar i Gävles innerstad. Hur det har påverkat mig är en annan historia.



Dagens sista stopp blir inte Grängen i Bergsslagen som var den ursprungliga avsikten .Ibland ska man inte vänta för länge med att göra sina resor. Min barndoms Grängen får inget besök av oss. Min faster har blivit allvarligt sjuk och kan inte ta emot något besök.

Dagen avslutas hos gamla vänner till Lotta i Västerås över middag och gott samkväm. Vindrinken Dubonnet var en favorit under mina sista tonår. Nu står den åter på bordet när vi anländer. Nostalgin firar en liten triumf.

onsdag, september 12, 2007

Lommarna samlas



Lommarna samlas på havet. Ett tydligt hösttecken i Rysssbält.
Jag sitter på stranden och följer deras rörelser. Sjöfåglarna kan både dyka och dyka upp, men aldrig på samma ställe.

Det finns ingen mer än jag på stranden, nu då badjävlarna har lämnat oss. Nej, inte alla har rest förstås. Karl-Henry och Strömbäcks, övervintrarna, finns naturligtvis på plats. Det är vi som kommer att finnas kvar här under vintern, tillsammans med hackspettarna.

Jag går till ladan och kollar sorkfällan. Jag försöker döda en ekorre som bygger bo där. Men det är bara en död mus i fällan. Besviket tar jag den döda musen och slänger ut den på marken.Ekorren är nog för smart för en sorkfälla, tänker jag.

En perfekt död egenligen för en mus.
Just när man äter något gott så blir det helt svart.
Jag har inte så mycket sympati med möss, men jag undrar hur det kommer att kännas att döda en ekorre. De är ju behagliga och omtyckta varelser, många tycker dom är gulliga. Det är säkert svårare att döda någon som är gullig än en som är äcklig.

Tänker på min ryssbältskollega som just nu jagar älg. Tänk att skjuta något så stort, jag skulle aldrig våga det. Älgar är ju inte så äckliga. Å andra sidan är dom inte gulliga heller. De ligger nånstans där mitt emellan.

Lommarna är vackra där de simmar omkring. Men jag vet att de har ben som sitter så långt bak att de nästan inte kan gå. Det är lite äckligt.

tisdag, september 11, 2007

Resan dag 2, Östersund/Frösön - Mora



Under dagen i Östersund och Frösön gräver frun i sin tidiga barndomsmylla. Vi kuskar runt och besöker platser som har satt sitt tidiga bo hos henne, bl a hennes föräldrars lägenhet på Frösön. Perspektiven förändras. Barnet är barn och den vuxne får ett annat öga. Den stora gårdsplanen för barnet krymper i den vuxnes ögon till en liten parkeringsplats. Så blir det med barndomslandet när man har vuxit upp.



Vi gör ett besök vid Frösö kyrka och Peterson-Bergers sommarhage. Jag blir allt mer förförd av detta landskap av en mix av historia, odlingsbyggd, sjö och fjäll.

Innan kvällen ska vi nå Mora. Vi gör ett kort kaffestopp på vinterhålligångstället Anorak i Vemdalen. Grälliga parasoller och vilstolar av ett mer sydligt snitt försöker locka hit sommarens besökare. Vi är de enda gästerna.



I Sveg har det blivit modernt. På Sibylla får man en bricka som piper när hamburgaren är klar och på toan kommer pappershanddukarna automatiskt. Vi möter engelsmän som söker en pub. Vi skrattar lite diskret åt en man med allt för många ringar i örat och med ett väl markerat underbett.



Fortsatt färd genom mycket ödsliga finnskogar. Vi passerar Noppikoski, men vi är inte i Tornedalen.

Dagen avslutas på motell Moraklockan. Här finns bäddade sängar för trötta själar.
Det fanns ingen pub i Sveg….

måndag, september 10, 2007

Avskildhet är inte ensamhet

Jag åker till stugan för att få vara i ensamhet. När jag är i avskildhet (ensam) så upplever jag mig inte som ensam. Visserligen är jag i fysisk bemärkelse ensam, men inte i verkligt avseende. I avskildheten är jag en lyssnare som lyssnar på mig själv.

Ofta tror vi att egot - som producerar alla våra tankar - och jag, är samma person.
Men då bedrar vi oss.

Egot är till för att vi skall fungera i det praktiska livet, i tid och rum. Det är egot som mår dåligt över att tiden går, att vi ingenting hinner och att andra kommer före oss i kön. Det är egot som oroar sig för morgondagen och tänker på vad som kommer att hända. Det är egot som aldrig är tyst och som alltid försöker hävda sig på andras bekostnad.
Vi har helt enkelt svårt att klara oss i vardagen utan egots ständiga funderande hit och dit.

Men det är väldigt lätt att blanda ihop sig själv med egot, och klumpa ihop det till en jagupplevelse. Människor som gör det känner sig ensamma när de ensamma.

Jag har lyckan av att inte blanda ihop mina tankar och upplevelser med mig själv. Istället skiljar jag mellan det som tänks i mig, och den som lyssnar.
Den som lyssnar, det är jag. Och de tankar som jag lyssnar på är producerade av egot.

Man är inte längre ett med det man tänker, ej heller med det man känner. Varje tanke och varje känsla uppstår i mig, men det är den som lyssnar som avgör hur jag handlar.

Ibland låter jag alla inre röster tystna, och kvar blir bara den som lyssnar. Det är en skön upplevelse och konstigt nog är det vid dessa tillfällen som jag känner mig allraminst ensam. Det kanske beror på att vi alla har en inre lyssnare som härstammar ur en gemensam källa.

"Det som är botten i dig är botten också i andra" skriver Gunnar Ekelöf i dikten "Jag tror på den ensamma människan".

söndag, september 09, 2007

Om att göra en resa



Att återse platser och människor som har kantat livets stig kan ge nytt ljus och perspektiv på våra liv, en större kunskap om varandra och kanske göra den fortsatta resan in framtiden lättare. Jag och Lotta gjorde under en dryg vecka en sådan resa sommaren 2007. Resan var ett tankefoster under ett par år, men till sist kom vi iväg. Framöver kommer du att få del av lite av det som hände under denna resa i ord och bild.

Resan dag 1, Lulea-Östersund/Frösön

Minnenas och nostalgins resa är inledd. Resan som ska kantas av platser och människor som har passerat revy genom våra liv.

Lappland och dess skogsland kan kännas som evigt när vi rullar förbi. En stor del av dagens färd är just färden genom södra Lappland på tomma kurviga vägar.



Norsjövallen och den tomma badplatsen mitt i evigheten ger ett skönt kaffestopp. Regnstrilet har vi passerat och badstranden börjar ge oss lite av den känsla som vi söker.

Dagens lågmälda dramaturgi och samtalsämne kom att bli Lottas krycka som försvann, återfanns för att sedan försvinna igen. Först ett ivrigt sökande på Åseles OK-mack där kryckan till slut återfanns. Vad som sedan hände är fortfarande ett mysterium. Kanske sandstranden längs vägen Sju älvar har begåvats med en krycka efter vår sena lunch, eller så är det Statoil i Strömsund som har fått en ny trofé.



Lotta som har blivit allt friskare kanske ska se det som ett tecken.

En resa som denna bär på sina kontrollförluster. Vi prövas och lockas till andra skratt. Kryckan var stödbenet som försvann. Att blicka tillbaka mot våra minnen är också att se lite av nu- och framtid. Det kanske görs bäst utan stödben.



Natten är snart slagen. Frösötornets vandrarhem har fått två nya besökare.

Gunnar Ekelöf 100 år



Från eftermiddagsdvalan till Ekelöfs skiffer.
Både konkret och upplöslig.
Molnmänniskor på dagen skiljer sig åt,
men på natten delar de på samma täcke.

Den här älgjaktsmorgonen gav fyra liter lingon.
Hur vi än har försökt misslyckas vi
tänka fram älgtjuren.

Vi låter iställer Ekelöf komma till tals:
”O molnen, molnen!
Hur ofta jag i dem i andanom såg
ett annat!
Dessa levande varelser
som andas, växer och vandrar
eller förintas
Det är dock alltid ett skeende(…)”

Kassler, jasminris och en Falcon julbrygd.
Det finns ingen motsättning däri
om man accepterar motsättningen.

EcoLiving



Det finns något som kallas Eco-driving.
Det är ett nytt sätt att köra bil på som är energisnålt och som skonar miljön. I korta drag innebär EcoDriving följande; Kör max två billängder på 1:ans växel, öka farten bestämt till önskad hastighet och växla till högsta möjliga växel så att du sedan bara behöver ge lite gas. Planera din körning och utnyttja motorbromsen i god tid innan ett rött ljus så att du slipper stanna. Genom att motorbromsa sjunker bensinförbrukningen ner till noll.

Jag vill härmed presentera EcoLiving, ett nytt sätt att leva som är energisnålt och som skonar den fysiska och psykiska hälsan.

För det första är det viktigt att komma i tid och inte rusa fram i tillvaron.
Om man ska på ett sammanträde som börjar klockan 10.00 så bör man avsluta det man håller på med, i god tid före mötet. Släpp gasen, stanna upp och packa ihop sakerna och lägg det i en hög på skrivbordet. Sedan går man i lugnt tempo till möteslokalen, för att komma fram ca 5 minuter före utsatt tid. Då har man en stund att samla tankarna, invänta sin själ och planera vad man vill ha ut av mötet.

Då mötet börjar är man förberedd och kan vara aktiv direkt. Man gasar för att så snabbt som möjligt komma upp i högsta växeln, då den kreativa farten bara går av sig själv. När man så uppnått önskat resultat, börjar man släppa taget och bromsar sakta upp flödet. Man ser till att sammanträdet avslutas en kort stund före den planerade sluttiden. Då sitter man kvar en stund och vilar sig.

Sen är det viktigt att använda backspeglarna. Innan man svänger och tar en ny väg i livet måste man titta bakåt, och analysera vad som finns där bakom. Är det verkligen en ny väg eller är det bara en upprepning av gamla spår. Och finns det en dold fara som plötsligt kan dyka upp i döda vinkeln; gamla förträngda känslor och oförrätter som vi inte gärna vill se.

Om man tittat i den inre backspegeln, sedan den yttre, och kollat den döda vinkeln, då kan man vara ganska säker när man lämnar huvudleden och svänger i en korsning.

EcoLiving gör att vi hushållar med vår energi och inte slösar bort den på plötsliga rusningar och tvärniter. Man går lugnt tillväga i livet. Man låter inte andras stress och svårigheter krocka med ens egen personlighet och slipper därigenom den mest oekologiska, klimatförstörande känslan av dem alla: ilskan.

För en EcoLiving-person är ilskan nödvändig bara för att markera gränser vid vissa, fåtaliga tillfällen.
Det handlar om att bli arg på rätt person, vid rätt tillfälle, med rätt styrka och för rätt sak.

En EcoLiving-person använder ilskan lika sällan som krockkudden behövs i bilen.

torsdag, september 06, 2007

Än så länge

De organiserade dagarna går att räkna.
Andetagens praktiska erfarenhet
(Än så länge)

Jag ser ut över den bästa av alla årstider,
men förhåller mig avvaktande
mellan lövträdens separationsångest.

September är en vacker död
när den återkommer med frostflingor,
lövspektra och ögonblå. (Än så länge)

Allt förfaller i sin egen snabba takt:
Svälj, svalka och sväva framåt.

Viktigt! Diktigt!
En kraftönskans tålamod.

Arbetet har sin tid.
Föräldraskapet har sin tid.
Tröttheten har sin tid.
Drömmen har sin tid.

Snart är din tid ute.

Huvudsakliga reflektioner

1.
Män som har hattar på sig och går omkring på stan, håll med om att de ser löjliga ut. Ofta har dom också någon slags långrock på sig, som om dom kommer direkt från en film om von Helsing eller Dracula.

De är inte så många hattbärande män i Luleå, kanske en handfull. Jag brukar studera dem i smyg när de går förbi.

Jag är säker på att dessa män har en sådan överdrivet uppblåst manlig självkänsla, att den har stigit dem åt huvudet.
Hatten är till för att hålla kvar självkänslan.
Utan hatt skulle den bara avdunsta upp i luften.


2.
Jag är flint uppe på huvudet. Det beror på att jag tappat håret där. Inget märkvärdigt egentligen, det är helt enkelt ärftligt.

Om man är flint ska man passa sig för att sätta sig nära scenen, när en komiker, ståuppare eller någon annan lustigkurre uppträder. För det är mer regel än undantag att man blir utsatt för diverse skämt och raljerande över hårbristen. Det blir många lättköpta skratt.

Men ni kanske har märkt att arvet slår hårdare och hårdare för varje generation. Numera är det säkert dubbelt så många som tidigt tappar håret, jämfört med för 50 år sedan. Det beror på att evolutionen inte längre har så mycket användning av håret på huvudet. Det kommer till slut att bli så att kanske 90 % av männen är flint och resten har håret kvar.

Då kommer det att bli tvärtom, att de som har håret kvar ska passa sig för att sätta sig för nära scenen. För det är alltid roligare att skratta åt minoriteter.

onsdag, september 05, 2007

Det är inte Stalin...



Stora män i historien har alltid velat göra avtryck. Det brukar inte räcka med handlingar. Det fysiska avtrycket, bysten, brukar vara ett sätt att markera sin viktighet för kommande generationer.

Detta gäller även Willhem Peterson-Berger som tronar i ensamt majestät i sin fagra sommarhage på Frösön. Bysten uppförd under kompositörens livstid och markerar med sin plats en tydlig närvaro av den sedan länge döda kompositören.

Som sagt, det är inte Stalin, även om bysten för ett ögonblick kan ge tankar dit. De levde ju trots allt parallellt under första halvan av förra seklet och skrev sin historia på olika vis.

Till skillnad från alla byster av Stalin som sedan länge lämnat scenen lär Peterson-Bergers byst ha framtiden för sig. Det är trots allt en viss skillnad mellan omnipotenta tyranner och omnipotenta kompositörer. Tack och lov för det!

tisdag, september 04, 2007

Stalin

Vilken fruktansvärd människa!

Efter att ha läst boken Stalin, den röde tsaren och hans hov, känner jag mig skakad. En människa tar makten i ett stort land, genom att mörda tusentals och åter tusentals av sina egna landsmän. Den stora terrorn under 30 talet skördade miljontals offer.

Dödspatruller for omkring och hämtade folk på nätterna, utsatte dem för tortyr och tvingade dem skriva på bekännelser att de var folkfiender. Efter det så sköts dom skoningslöst.

Men åren går och Stalin blir mer och mer paranoid. Tills slut ser han till att även bödlarna dödas och byts ut, och medlemmarna i politbyrån mördas tillsammans med sina hustrur. Även hans egna släktingar och vänner faller offer för terrorn. Det kan räcka med att man en gång säger något fel eller ställer en obekväm fråga. Det kan vara det samma som en dödsdom.

Stalins levnadssätt var en helt absurd historia. Han sov förmiddagarna, började jobba efter lunch och krävde att alla runt omkring honom, politbyråmedlemmar och tjänstemän, skulle följa hans dygnsrytm. På kvällen vid niotiden gick han till sin privata biograf, tillsammans med alla andra; Molotov, Beija, Chrustchov, Malenkov osv. Där fick nu alla sitta och se två ryska långfilmer, som t ex Volga, Volga eller så någon amerikansk western. Ingen film fick gå upp på ryska biografer innan Stalin hade sett den och censurerat den.

Vid tvåtiden på natten var det dags för middag och alla gick till en matsal som dignade under otroliga mängder mat av alla de sorter. Vid dessa middagar var det kutym att man skulle dricka stora mängder sprit och man tävlade med varandra hur mycket man tålde. Stalin brukade gå runt och skåla med alla i tur och ordning och på så sätt tvingades alla dricka alltför mycket vodka. Middagarna slutade vid femtiden på mornarna med att folk spydde eller svimmade och många fick bäras ut till sina limousiner av sin livvakter.

Detta supande mördargäng styrde hela Sovjetunionen. Helt ofattbart.
Eftersom den naturliga dygnsrytmen löstes upp var alla hans närmaste män ständigt utmattade och på gränsen till kollaps, på grund av sömnbrist, alkohol och för mycket mat. Det slutade ofta med för tidig död i hjärtinfarkter. Och om man hade tur var det en naturlig död och inte som en följd av tortyr i någon fängelsehåla.

På slutet var Stalin i dåligt skick, han hade högt blodtryck och dåliga värden. Han blev undersökt av en av sovjetunionens bästa läkare, som sa åt honom att han måste vila en längre period. Stalin tålde inte att höra det och fick för sig att läkarna planerade en komplott mot honom. Han fängslade därför ett stort antal ansedda läkare och satte dem i fängelse.

När så Stalin till slut fick en stroke i hemmet lade man honom på en soffa. Ingen av människorna runt omkring honom, vakter och politbyråmedlemmar, vågade ringa efter en läkare. Han fick ligga där över ett dygn innan någon kontaktade en läkare (som man fick hämta från ett fängelse!)
Men då var det för sent. Och tur var väl det.

söndag, september 02, 2007

Vedklyven



Människor som jag känner har höjt lite på ögonbrynen sedan jag köpt en digitalkamera och senare den bärbara dator jag just nu använder. De har en bild av att jag är teknikfientlig, att jag bara hyllar det gamla.

De har både rätt och fel. Jag är ingen ”prylnisse” som ska ha det nyaste och jag uppskattar saker som håller år efter år, utan att gå sönder. Men, när det kommer saker och teknik som underlättar livet och är funktionella, då är jag med.

Här på Grova behöver vi mycket ved. Storstugan har full takhöjd (5 meter) och därför har vi satt in en gjutjärnskassett i den öppna spisen. Det är inte vackert, men mycket funktionellt.

I år har ytterligare en funktionell ”pryl” kommit till, vedklyven. I många år har jag fajtats med tjurig björk och kvistig gran. Till min hjälp har jag haft klyvyxan, kilen och släggan. För en medelålders kontorsråtta som jag har det blivit ett allt mer hopplöst projekt om ryggen ska hålla.

Med vedklyven blir de grova vedklabbarna till finlemmad ved. Flera dagars arbete med yxan blir gjort på ett par timmar. Sedan får jag leva med att jag är beroende av elström och att vedklyven fungerar. Det är ju trots allt Claes Olssonkvalité. Hydralen har redan hunnit strejka och klyven är utbytt mot en ny.

Trots allt, klyvyxan är kvar, men nu som ett tryggt funktionellt komplement.