måndag, juli 30, 2007

Kväll i kajak



Anders och Emil kommer tillbaka efter en tur i kajakerna.



Ryssbält i kvällsljus är fantastiskt.
Men det har jag väl sagt förut.

torsdag, juli 19, 2007

Sommarnatt



Hästholmsudden midsommarafton 2007.
Klockan är 23.00 och jag sitter i kajaken och sommarnattens ljus över havet är fascinerande.
Speglingarna i vattnet har tusen och åter tusen färgskiftningar och inte ens akvarellen kan ge det rättvisa.

Men jag försöker och försöker. Det gäller att aldrig sluta försöka. Försökandet är själva livet, inte förfärdigandet.

Jag känner mig som ett försök i den genetiska mångfalden. Och mina söner fortsätter mina påbörjade försök och de tar allt ytterligare ett steg framåt. Det känns väldigt hoppingivande när jag ser skörden i huset, samlade i soffan.

Nu åker vi till stugan i Ryssbält. Och mina två Ryssbältskollegor är på semester på annan ort, ingen hör av sig.

Då vilar vi från bloggandet nån vecka.

tisdag, juli 17, 2007

Två hus



Ett ska bort.

måndag, juli 16, 2007

Projekt

Stugan i Ryssbält tar emot mig med en befriande regnskur efter dagar av intensiv värme. Inne i rummet möter Tom Waits med Dead and lovely, och jag njuter av den underbara gitarren bakom den skrovliga rösten. Den sorgliga stämningen ger denna mulna och regniga kväll en känsla av förtröstan.

En regnig dag kan kännas så skön efter kravfulla heta dagar. Nu behöver inget roligt göras längre. Sysslolöshet och meningslöshet kan få ta över.

Men vi har svårt med meningslösheten och det är därför lätt att dra igång projekt som pekar in i framtiden. Något som skall göras, fullföljas och till slut medföra en eftersträvansvärd förbättring. Alla våra projekt får oss att känna att vi lever ett meningsfullt liv, något som går framåt och ger resultat.

Och när ett projekt är över går vi in i nästa. Det kan till och med bli så att vi inte märker att livet pågår någonstans därunder alla projektförberedelser och genomförandeplaner.

När jag kommer till stugan ser jag alla påbörjade men oavslutade projekt. Det är nästan så att jag glömmer det som redan finns, och som är färdigt. En människas ögon söker sig lätt till det ofullbordade.

Min stuggranne har en klok inställning. Han säger att ingenting någonsin blir färdigt, så det är lika bra att inse det och sluta att försöka. Och egentligen, vad är det för skillnad mellan att vara mitt i detta projekt, istället för att göra färdigt och befinna sig mitt i nästa projekt ?

Ett är då säkert; allt kommer att ta slut en dag.
Och då spelar det väl ingen roll om vilket projekt som pågår, för det kommer i varje fall inte att färdigställas.

Men jag försöker ändå få en balans mellan att färdigställa projekt och att inte göra någonting överhuvudtaget. Frånvaron av projekt och uppgifter som pekar in i framtiden har nämligen en stor fördel; det gör att man förstår att nuet är det enda som finns (med säkerhet).

Men samtidigt gör den projektlösa tillvaron att sinnet lätt översvämmas av känslor av meningslöshet och otillräcklighet. Det mänskliga psyket har väldigt svårt för nuet. När man är helt sysslolös, är det lätt att må dåligt över att man ingenting gör. Ingenting blir färdigt och man känner av livets meningslöshet.

Men denna känsla av meningslöshet är pardoxalt nog också förutsättningen för att våga närma sig nuet, den tid då ingenting finns i mina tankar.
Det är först då som jag finns där jag är.

söndag, juli 15, 2007

Blåmesen



Nu ska jag möta världen…..



Kanske ändå inte….



Kanske ändå…?

Valter är slut

Det var en jobbig vecka.
Det regnade varje dag, vilket i och för sig var bra med tanke på alla stugprojekt som skulle utföras, men regnet förmörkade också familjens sinnen och gjorde humören sura. Och när man skall snickra är det inte så bra om humöret är lågt, det har en tendens att påverka arbetet negativt och fylla det med motgångar.

Och motgångar blev det. Vi åkte till Ikea för att köpa konsolen Valter men den var för tillfället slut i lager. Vi åkte till Kalix för att köpa färg och vi blev osams om vilka kulörer som skulle vara bäst och tvingades lämna affären utan färgburkar. Vid uppsättandet av en vägg sprack en bräda och vi åkte igen till Kalix och köpte en ny men upptäckte när vi kom tillbaka att den bara var 17 mm tjock när den borde ha varit 23 mm.

Och så där fortsatte det hela tiden. Som om Gud plötsligt hade fått för sig att jag var Job och att jag skulle testas om jag höll måttet. Men det gjorde jag naturligtvis inte.

Jag misströstade, tappade självförtroendet, blev förbannad på mig själv, skyllde ifrån mig, anklagade min fru, gav upp, blev deprimerad, argsint, tystlåten och bestämde mig till slut för att semestern var totalt förstörd.

Då kändes det lite bättre och solen råkade titta fram bakom molnen. Tur att Gud förstod att jag tål inte så mycket. Inte så mycket som Job i alla fall.

När Job hade förlorat allt, alla sina djur, alla sina söner och döttrar, då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på sitt huvud. Och han föll ned till jorden och tillbad och sade:

”Naken kom jag ur min moders liv,
och naken skall jag vända åter dit;
Herren gav, och Herren tog.
Lovat vara Herrens namn!”

Att jag aldrig lär mig, tänkte jag. Det världsliga saknar betydelse! Det finns tider då det går bra och allt fungerar smidigt och klanderfritt, och det finns tider som kantas av motgångar, misstag och svårigheter. Så är det bara, och det finns ingen anledning att gå emot tillvarons grundläggande principer.

Acceptera det som är. Ta en motgång med lugn och ro utan upphetsande känslor. Ta en framgång på samma sätt, utan att yvas allt för mycket. (Men nog är det väl förjävligt ändå att Ikea inte har konsolen Valter i lagret...!!!!!)

Skisser


Fruns bilder av skrivaren….


En man med olika tilltal och egenskaper….

torsdag, juli 05, 2007

Spikarna, en plats att besöka



Det finns platser som jag inte åker förbi. Ställen där personer, som jag känner, har sin förankring i tillvaron och i livet.

Det är konstigt med sådana ställen. För mig betyder de något bara för att det betyder något för den person, som jag har en relation till. Jag har själv ingen direkt relation till platsen, men får det ändå, med hjälp av en andrahandskontakt.



Spikarna heter ett gammalt fiskeläge längst ut på Alnön i Sundsvall. Gunnar är mitt medium och min andrahandskontakt. Han har växt upp i Sundsvall och stugan på Spikarna är hans barndom.

Jag kommer med min motorcykel en måndagskväll och Gunnar och hans syster tar emot i den gamla fiskarstugan. Det är en underbar kväll när vi sitter på altanen och lyssnar på måsarna, båtarna och festen i stugan mitt över viken. Sent på kvällen går vi en promenad på baksidan ön, och hoppar på stenarna precis som Gunnar gjorde som barn.



Ljuset från havet är magiskt och jag känner att Gunnar känner sig lycklig. Det känns som om barndomen ligger mycket nära i tid denna kväll. Alltför nära kanske.

Gunnar Ekelöf 100 år

Det är en grekisk värme som har intagit
denna svenska sommar. Jag sitter och
dricker en tekopp inne i den kvava hus-
värmen. Därute närmar sig daggens
svalka. Men mördarmyggen härskar där-
ute så vi stänger in oss och börja tänka
andra tankar.

Jag läser ett gammalt BLM-nummer från
1968 och i en artikel pågår ett samtal mellan
Lars Gustafsson och Göran O Eriksson om
Gunnar Ekelöf. Den sextonde mars 1968
dog Gunnar Ekelöf och i år skulle han ha
fyllt 100 år. Göran O och Lars G fäster sig
vid Ekelöfs mod då han som få stora för-
fattare förmår förena naivitet med intellekt-
ualism.

Min Ryssbältvän brukar tala om Ekelöfs
poesi som filosofi och levnadsvisdom.
Han får medhåll av Göran O och Lars G.
Jag får också hjälp av Ekelöf när ens
egna erfarenheter inte räcker till.
Poesi som ger bekräftelse, som ger
tröst eller förstärker den stora gåtan
att finnas till.

Jag tycker att vi tar med oss Ekelöfs
mod till morgondagen.
Vi kanske kan svalka oss litet längre.

onsdag, juli 04, 2007

Ingen anledning att stanna i Lövånger



På väg till Övik från Luleå. Jag har åkt vägen många gånger.

Mellan Skellefteå och Umeå ligger Lövånger. En ort i raden av alla ställen som jag alltid åker förbi utan att stanna. Det finns helt enkelt ingen anledning att stanna i Lövånger.

Det är därför jag just idag svänger av E 4:an och kör in i Lövånger. Bara därför att jag aldrig gjort det förut. Någon gång måste bli den första.

Jag åker fram mot Lövångers kyrka och stannar vid den stora parkeringen och kliver av motorcykeln. Jag ser inte skymten av en människa.

Jag tar kaffetermosen och limpsmörgåsen och sätter mig på en bänk framför kyrkan. En av alla dessa ödsliga kyrkor som finns utspridda över landet. Vitrappad.

Strax kommer en husbil sakta rullande in på parkeringen. En tysk familj kliver ut, mamma, pappa och två barn. Barnen är så där genomsnittliga, en flicka 12 år och en pojke 9 år. En standardiserad familj i en typisk vit husbil, på bilsemester i Sverige.

Men varför stannar de i Lövånger? Det finns ju helt enkelt ingen anledning att stanna i Lövånger, allraminst om man åkt från Tyskland.

De går in i kyrkan medans jag sväljer kaffet och äter upp min smörgås. Rätt snart kommer de ut igen och mannen kommer fram till mig, där jag sitter på bänken.
”Är det här en kyrka” frågar han på engelska.
”Ja, det är det” svarar jag.
”På min karta stod det att det skulle vara ett slott” säger han förundrad.
”Nej”, svarar jag. ”Det finns inget slott i Lövånger, bara en kyrka.”

Om det hade varit ett slott här, skulle det ha funnits en anledning att stanna, tänker jag när familjen backar ut sin vita husbil från parkeringen och kör iväg.