Projekt

Stugan i Ryssbält tar emot mig med en befriande regnskur efter dagar av intensiv värme. Inne i rummet möter Tom Waits med Dead and lovely, och jag njuter av den underbara gitarren bakom den skrovliga rösten. Den sorgliga stämningen ger denna mulna och regniga kväll en känsla av förtröstan.

En regnig dag kan kännas så skön efter kravfulla heta dagar. Nu behöver inget roligt göras längre. Sysslolöshet och meningslöshet kan få ta över.

Men vi har svårt med meningslösheten och det är därför lätt att dra igång projekt som pekar in i framtiden. Något som skall göras, fullföljas och till slut medföra en eftersträvansvärd förbättring. Alla våra projekt får oss att känna att vi lever ett meningsfullt liv, något som går framåt och ger resultat.

Och när ett projekt är över går vi in i nästa. Det kan till och med bli så att vi inte märker att livet pågår någonstans därunder alla projektförberedelser och genomförandeplaner.

När jag kommer till stugan ser jag alla påbörjade men oavslutade projekt. Det är nästan så att jag glömmer det som redan finns, och som är färdigt. En människas ögon söker sig lätt till det ofullbordade.

Min stuggranne har en klok inställning. Han säger att ingenting någonsin blir färdigt, så det är lika bra att inse det och sluta att försöka. Och egentligen, vad är det för skillnad mellan att vara mitt i detta projekt, istället för att göra färdigt och befinna sig mitt i nästa projekt ?

Ett är då säkert; allt kommer att ta slut en dag.
Och då spelar det väl ingen roll om vilket projekt som pågår, för det kommer i varje fall inte att färdigställas.

Men jag försöker ändå få en balans mellan att färdigställa projekt och att inte göra någonting överhuvudtaget. Frånvaron av projekt och uppgifter som pekar in i framtiden har nämligen en stor fördel; det gör att man förstår att nuet är det enda som finns (med säkerhet).

Men samtidigt gör den projektlösa tillvaron att sinnet lätt översvämmas av känslor av meningslöshet och otillräcklighet. Det mänskliga psyket har väldigt svårt för nuet. När man är helt sysslolös, är det lätt att må dåligt över att man ingenting gör. Ingenting blir färdigt och man känner av livets meningslöshet.

Men denna känsla av meningslöshet är pardoxalt nog också förutsättningen för att våga närma sig nuet, den tid då ingenting finns i mina tankar.
Det är först då som jag finns där jag är.