torsdag, maj 08, 2008

The Last Waltz



Vi startade The Ryssbält tapes i april 2006 och namnet inspirerades av The Bands album The Basement tapes. Vi ville dela med oss av våra gemensamma upplevelser från natur och kultur; vandringar i Norrbottens kustlandskap, besök i Arjeplogs fjällområden kombinerade med upplevelser utifrån musik, konst och litteratur.

Men även om vi alla tre medlemmar har en förkärlek för rutiner och ritualer, så vet vi att ett koncept alltid måste förändras. Ingenting kan finnas för evigt, allt är förgängligt. Därför är det nu dags för The Last waltz. Samarbetet med The Ryssbält tapes avslutas och vi är tre män som går åt var sitt håll. Ingenting mer kommer att skrivas här.

Vi förstår om många av er blir ledsna. Det är en naturlig reaktion på stora förluster. Men, när ni sörjt färdigt, kan ni också gå vidare. Sven och Johan har nämligen startat egna bloggar som i fortsättningen kommer att glädja er med nya inlägg, men under skilda flagg. Björn, den långsamme, är ännu inte klar men när han är redo kommer han också med en egen sida.

Välkomna till Johans blogg; Nordlig utpost

Välkomna till Svens blogg; Promenader och utflykter

Och som sagt, Björn återkommer.

THE END

lördag, maj 03, 2008

Resor i Skåne och Kongo



Jag vaknar vid 7-tiden efter en god natts sömn. Ligger kvar en timme i sängen och lyssnar på Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Med sin gistna ångbåt åker Marlow längre och längre in i Afrikas mörkaste inre, på den breda floden omgiven av den täta regnskogen. Han är på väg till stationen där mr Kurtz finns, en elfenbensjägare som blivit galen och låter sig dyrkas som en gud. Strax innan de kommer fram till stationen delar sig floden i två delar, och han väljer den västra flodfåran. Den blir efter ett tag allt smalare och träden trycker sig olycksbådande mot båten. Plötsligt blir de anfallna av ”infödingar” som skjuter båten full med sina giftiga pilar. Rorsmannen, en svart man ur den 12 man starka besättningen, blir dödad av ett spjut, rakt genom kroppen.

Kapten Marlow blir irriterad eftersom han får fullt med blod i sina skor och måste byta både strumpor och skor. Kroppen efter rorsmannen slängs brutalt nog bara överbord och får följa med flodens ström.

När jag stänger av ljudboken och öppnar ögonen skiner solen in genom fönstret på Österlens gästhärbärge, där vi bor just nu, på denna weekendresa. Vi fick resan av våra söner som julklapp och just idag, när solen skiner in mellan springan mellan gardinerna, sänder jag många tacksamma tankar till dem. Våren visar sig från sin bästa sida och Österlen kanske är en av de bästa platserna att möta den på.

Till skillnad mot Marlow i Mörkrets hjärta, blir vi väl mottagna. Helt främmande människor ur lokalbefolkningen, ”infödingarna”, hälsar och vinkar till oss när vi går förbi. De har inte ens det normala turistiska avståndstagandet som är så typiskt hos folk som bor på små, mycket välbesökta och pittoreska ställen.

Och när floden blir trängre och skogen allt tätare i mörkaste Afrika, så öppnar sig det skånska landskapet och lägger sig blottat framför våra ögon. Helt i öppen dager.

Genom en taktisk manöver åker vi en timme tidigare till alla ställen, än de andra turisterna. Vi får därför en känsla av att vara på rätt folktomma ställen ända tills vi är på väg därifrån, då de kommer i långa rader. Allt ordnar sig av sig själv bara man kliver upp tidigt på morgonen.



Före alla andra
ser vi de fantastiska sträcken av vitkindade gäss över Ale stenar. Var 5:e minut kommer de i i sina formationer på väg mot Sibirien. Tusentals fåglar flyger över oss och försöker hitta sin optimala V-form. Men stenarna som ligger där sedan flera tusen år, rör sig inte. Trots att de tillsammans bildar samma form som ångbåten på Kongofloden och som är på väg till stationen där mr Kurtz finns.

Det pågår många resor just nu.

Sven

Andra bloggar om:

onsdag, april 30, 2008

Grusvägen



Grusvägen.
Idag en sällsynthet.
När våren kom till Nyhemsvägen i början av 60-talet var den inte asfalterad. För oss barn var grusvägen en hel värld, ett nöjesfält.

Vi tog tändstickor och lät dem följa i vattenrännorna som små båtar eller timmerstockar.
Med en pinne ritade vi upp mönster i gruset och hoppade hage.

Jag kan inte längre komma ihåg reglerna men jag minns hur mycket jag älskade att försöka kasta stenen i rätt ruta, och att hoppa på ett ben.

Hur länge sedan är det sen jag hoppade på ett ben? Jag vet inte men det är mycket länge sedan.

Vattenpölar på en grusväg. Numera försöker jag gå runt dem för att inte bli blöt. En gång i tiden var det själva vattenpölen som drog, det var dit jag önskade. För att kanske testa om hur djupt vatten det gick att stå i, innan det rann över kanten in i stöveln.

Hela vuxenblivandet; från blött till torrt, från lek till allvar. Måste det bli så, allt mer ordentligt, välordnat och tillrättalagt?

Jag stod länge i ett dike idag, och tittade på det bruna, porlande smältvattnet. När bilarna körde förbi kändes det lite dumt att stå där. Undrar vad dom tänker, tänkte jag. En vuxen man i ett dike! Märkligt.

Sven

Andra bloggar om:

måndag, april 28, 2008

Val i livet

Om ni sett filmen Sliding doors så vet ni vad det handlar om. Att vi ständigt möts av olika valsituationer i livet, och beroende på om vi väljer det ena eller det andra kan våra framtida liv få helt skilda förlopp. Att välja utan att veta vilket resultatet kommer att bli, är därför en av livets stora utmaningar. Oberoende om du bestämmer dig för det ena eller det andra kommer du aldrig att kunna jämföra utfallet mellan de två alternativen. Därför handlar val inte om att göra rätt eller fel.

När det gäller val av partner, yrke,bostadsort, intressen,vänner, investeringar osv är det naturligtvis otroligt betydelsefullt vilka val man gör. Men det handlar faktiskt inte om att försöka söka det rätta valet för den optimala framtiden. Det vore utsiktslöst med tanke på det faktum, att resultatet aldrig kommer att kunna utvärderas mot ett annat alternativ.

Istället måste man koncentrera på sitt eget sätt att göra val, istället för att fokusera på resultatet. Varför jag gör ett visst val kan ha många skäl. Det kan t ex bero på rädsla. Om jag är rädd för något, till exempel att flyga så undviker jag att resa med flygplan. Att inte resa blir då ett negativt val, jag undviker att resa pga av rädsla. Ett sådant val är inte ett bra val, eftersom det styrs av en negativ känsla.

Däremot om jag inte vill resa av andra naturliga skäl, t ex att jag vet att jag trivs bra hemmavid och att resan inte är något som tillför mitt liv större tillfredsställelse , gör jag ett positivt val. Att bestämma sig för att inte resa kan alltså både vara ett bra beslut, genom ett medvetet positivt val, eller vara ett dåligt beslut, byggt på omedvetenhet och rädsla.

Att göra bra val som ger mitt liv innehåll handlar alltså till största delen om att medvetandegöra mig själv om mina bevekelsegrunder. Ju medvetnare jag blir om mitt sätt att välja desto bättre val kommer jag att göra.

Därför bör alla val göras utifrån en analys av nuet och inte utifrån en tänkt framtid. Det är hur jag väljer som är avgörande, inte vad jag väljer.

Sven

söndag, april 27, 2008

Smältvattnet

video

Sven

lördag, april 26, 2008

Min mobil



De som känner mig tycker att jag har ett föråldrat förhållningssätt till nya tekniska innovationer. De har både rätt och fel. Jag är sen i starten när mänskligheten gör nya landvinningar som vi alla kan ta del av. När jag väl har insett förtjänsten med prylarna brukar jag till slut haka på. Av den anledningen har jag både en bärbar dator och digitalkamera sedan något år tillbaka.

Till mobiltelefonen som sedan länge har varit de allra flestas egendom har jag däremot ett mycket mer komplicerat förhållande. Här ser jag inga uppenbara förtjänster, tvärtom, idén om att vara tillgänglig i alla sammanhang hotar min världsbild om att förbli i min vegeterande ensamhet när jag behöver det.

Jag har sedan ett par år motvilligt tagit över min frus gamla hundtuggade mobil. Den följer bara med när jag är på resande fot, annars ligger den mest och samlar damm. Just att den ser så eländig ut bidrar till att jag kan behålla min distanserade hållning till denna hotfulla pryl.

Sedan i höstas har vi klippt den fasta telefonin till sommarstugan Grova. Batteriet till min gamla mobil har med tiden blivit allt sämre och jag såg till min fasa att jag kanske måste köpa en ny mobil för att vara nåbar i stugan. Räddaren i nöden blev det batteri som slutligen hittades. Inköpet kan läggas på is ett tag. Med min mobils totala brist på yttre skönhet kan jag fortsätta att upprätthålla min distanserade hållning till prylen.

Johan

torsdag, april 24, 2008

Vår sorg



Det är en fin dag och solen skiner in genom mitt fönster. Yttre värme är viktigt för den inre tillfredställelsen. Men det är inte någon förutsättning. Vårens ljusa förhoppningar kan också vara krävande och pockande i så hög grad att psyket mörknar och drar ner rullgardinen, för att inte bli allt för bländad. Vårens depressioner är förståeliga.

Men vanligtvis är det inte depression det handlar om, även om vi kallar det så, utan snarare en form av sorgearbete. Att sörja över det vi förlorar - det vi måste lämna - är nödvändigt för att vi ska kunna ställa om mot framtiden.

Visst är det konstigt att vissa av oss sörjer vinterns försvinnande. Under en period blir vi passiva, nedstämda och allt det man ska göra på våren känns som en oöverstiglig börda. Tröttheten skylls ofta på ljuset men jag tror också att det handlar om ett inre bearbetningsarbete som tar all vår energi.

Men om sorgearbetet fungerat – som det oftast gör - kan vi gå vidare som efter en förlust och utvecklas som mogna människor. Vi märker det genom att vi fyller vatten i hinken, tar fram trasorna och börjar med vårstädningen, och slänger ut alla gamla vinterkläder på vädring och sedan undan med dem till garderober och klädkammare.

Just nu befinner jag mig i denna mellanperiod när jag mår dåligt över alla smutsiga fönsterrutor, skidor som står mot garageväggen, vinterskor i hallen, vinterdäck på bilen, osv men jag tar inte tag i någonting alls. Jag går och väntar på den aktivitetslust som jag behöver för att orka sätta igång. Men jag är ännu inte där och skjuter det mesta på framtiden.

Om vi inte klarar av sorgearbetet så fastnar vi lätt i negativt tänkande om oss själva, andra eller om framtiden. Då först kan vi börja tala om en depression. Och även om depressionen sitter i psyket eller i hjärnans kemiska sammansättning uttrycks den i tankar om oss själva och omvärlden. En negativ tanke har ingen form, ingen tyngd eller faktiskt betydelse. Den är egentligen ingenting överhuvudtaget.

Och trots att negativa tankarna saknar substans, är de själva ursprunget till alla förekommande depressioner hos nedstämda människor över hela världen. ”Du duger inte och du är inte värd att älskas ”. Precis samma tankar överallt.

Konstigt nog är det lättare att tvätta och putsa fönster för att ta bort faktisk, verklig smuts, än att ändra sitt eget sätt att tänka och rensa bort gamla negativa föreställningar. Men jag behöver bara inse att själva tanken om mig själv bara är just en tanke, och att denna tanke består av en sådan lätthet att den på ett litet, litet ögonblick kan försvinna ur sinnet. Bara genom att tänka på något annat, som är positivt.

Men målet är alltid att varken tänka på det positiva eller negativa. Utan det är att inte värdera överhuvudtaget. Jag accepterar sorgen tills den går över. Då först är jag mogen för våren.

Sven

Andra bloggar om:

söndag, april 20, 2008

Stallet skriver sin historia



Bortom allfartsvägen, invid Kvavaträskberget återfinns skogskojan Stallet. Kojan har fått sitt namn just för att det varit ett stall innan det återuppfördes i en ny skepnad för 18 år sedan. Bygget var en lågmäld kulturgärning av två äldre män som på detta sätt sedan dess har glatt dess besökare.

Platsen har varit föremål för många återkommande besök för mig genom åren. Kojan har vid mina besök alltid varit fint iordningställd med uppklyven ved i vedlåren.

En vän till mig fick vid ett tillfälle möjlighet att träffa en av ”byggherrarna”, en mycket lågmäld man som inte ville låta sig fotograferas. Vännen berättade att under den tid han tillbringade med den gamle mannen, så förenades de i långa tystnader mellan några sparsmakade ord.

Detta verkar vara män som inte vill göra för stora åthävor eller avtryck. Deras goda gärning är avtryck nog.

I år finns ingen upphuggen ved i vedlåren. Kanske har dessa lågmälda kulturambassadörer lämnat oss. Det blir vi som har glädje av platsen som får vårda den vidare.



Vilka som är vi framkommer av Stallets gästbok. Av denna bok framskymtar bilden av att Stallet har ett antal trogna gäster som återvänder år efter år. Genom oss vårdar vi platsen och fortsätter att skriva Stallets historia.

Johan

Andra bloggar om:

Vårtecken



Vi åker till Alvik för att se om fåglarna kommit än. Med tanke på att ängarna fortfarande ligger under snö, är vår förhoppning inte särskilt stor.

När vi kommer fram ser vi en grupp kikarförsedda och grönklädda personer stå i en klunga, och vi räknar in dem som det första vårtecknet. Men till vår förvåning är de inte ensamma. Ute på det snötäckta fältet finns fåglar i stor mängd; tranor, svanar och gäss.

Ornitologerna delar med sig av sina kunskaper och iakttagelser. Det är 300 tranor och 100 svanar på fältet, upplyser en av dem, där han står bakom en riktigt grov tubkikare. Sedan räknar han upp sina observationer som han hittills gjort på olika ställen i Luleås omnejd.

Det är mycket som kan lära sig om naturen, om man står nära klungor.

Sven

Andra bloggar om:

fredag, april 18, 2008

Den första cykelturen

Det finns en mördare som har fångats efter ett fruktansvärt mord på en liten flicka. Han har tidigare dödat en kvinna, våldtagit flera och ingen vet ännu hur många det handlar om. Som allmänhet, vanlig medelsvensson, förstår man ingenting. Hur kan en människa, som utanpå ser helt vanlig ut, som vilken granne som helst, utföra så fruktansvärda dåd.

Om man har barn själv känner man en enorm rädsla och en panik att det skulle kunna hända ens egna kära, och sympatin med flickans föräldrar blir verklig och äkta. Det här mordet är något som berör oss alla, som det inte går att gå förbi.

I svåra händelser är det ofta en liten detalj, som fastnar i minnet och som får bli en symbol för ens känslor och upplevelser. När jag såg kartan över den lilla flickans cykelväg från fotbollsplanen till hemmet - en väg genom ett litet samhälle som finns överallt i Sverige och som tusentals barn cyklat på – och ser att färden slutar bara några hundra meter från föräldrahemmet, med ett kryss för där cykeln hittades, då förstod jag plötsligt att detta berör oss alla. Vi har alla gjort våra första egna cykelturer och det har för oss flesta slutat bra och vi har återvänt till tryggheten efter utflykten i den stora, farliga världen. För att sedan cykla längre och längre bort från vårt hem tills dess vi lever ett eget liv och klarar oss själva. För Engla blev första självständiga utflykten också den sista.

Hur ska man reagera? På vilket sätt kan man hantera någonting så här fruktansvärt? I första skedet är det lätt att bli primitiv och tänka på hämnden, och att mördaren själv ska dödas eller plågas svårt för tid och evighet. Och det är självklart, han skall straffas för det han gjort och samhället måste skyddas från honom , kanske för all framtid.

Det är också naturligt att söka ansvar och skuld hos dem som är satta att skydda oss; polisen. Här har något hänt och även om de nu tagit honom har polisen gjort flera misstag i sitt tidigare utredningsarbete. Om de hade gjort rätt hade detta sista mord kanske kunnat undvikas.

Ju värre brott och ju svårare dåden blir att förstå, desto hårdare domare blir vi. Syndabockarna måste dras fram i ljuset och det räcker inte med själva mördarens ansvar. De som är satta att skydda oss har också misslyckats och får nästan ta lika stort ansvar som den som utfört dådet.

Men vem är egentligen skyldig?
Mördaren hade föräldrar och något i uppväxten gick snett. Även om hans föräldrar gjorde allt i sin makt blev något fel, fruktansvärt fel. Hos grannarna, i släkten , i skolan, fanns troligtvis personer som såg att allt inte stod rätt till, men ingen ingrep eller kunde inte ingripa.

En gång var han ett vanligt barn som cyklade på en väg och och någonstans på denna väg slutade den naturliga utvecklingen och han föll av sin cykel och där blev det ett kryss. Först var det bara ett kryss, nu har det blivit flera kryss på samma plats.

I alla upprörda svenskars närhet - alla som nu ropar efter hämnd eller hotar advokater - finns det barn som inte mår bra, som inte har det bra och som behöver uppmärksammas i tid. Det kan vara våra egna barn eller andras barn. Varje dag finns det barn i vår närhet som cyklar omkull i sin utveckling och där den negativa spiralen mot våld och elände tar sin början.

Alla svenskar kan säkert idag peka ut ett barn där det negativa har tagit överhanden. Om vi alla känner ansvar kan vi vända vår smärta mot något positivt, mot vad vi kan göra idag. Att utnyttja den aggressiva energin till att se och uppmärksamma de barn som är annorlunda, som inte tänker som andra, som far illa, och förstå att bara där kan vår kunskap om det som nu hänt göra nytta.

Sven

Andra bloggar om:

onsdag, april 16, 2008

Women in art

Titta här

Sven

Andra bloggar om:

Vädergubbens betraktelse: Normal april

Dagar som dessa då snötäcket fortsätter att växa pratar fler än vanligt om vädret. Det tycker jag om, även om det man säger är helt felaktigt. Efter nästan rekordvarma vintermånader så tycker nog många att det känns konstigt med vinter i april.

Nu är det inget konstigt med det. Det är snarare så att vädret i vissa avseenden äntligen är helt normalt.

Jag gillar att gå tillbaka till källorna. En trovärdig källa är SMHI:s temperaturavvikelsekartor. Så här långt har april vid Norrbottenskusten varit ca 0.5 c varmare än normalt. Så var det med den kalla våren!

Just att vi har uppfattat det så vintrigt beror nog på att det har fallit mer nederbörd än vanligt och solen knappt har visat sig de senaste veckorna.

Så hoppas jag på fortsättning på den sol som kom idag. Då stiger temperaturen på dagarna och sjunker på nätterna. På så sätt fortsätter april att vara fullständigt normal.

Johan

Andra bloggar om:

tisdag, april 15, 2008

Ugglorna vid Kvavaträskberget



Två män söker sig ut i tystnaden en alldeles vanlig vardagkväll i april. Målet med deras färd är att lyssna på ugglor. Även om målet är ugglelyssningen är det nog vägen till detta mål som ger kvällen sitt verkliga värde.

Två män som inte har setts på ett tag behöver ro för att hitta tillbaka till varandra. Vad kan då vara bättre än kvällens tystnad, en långsam skidtur i lätt nysnö över skaren med korta stopp för att eventuellt lyssna in någon uggla.

Vid skogskojan Stallet tar männen av sig sina skidor. De tänder en brasa i kaminen. Värmen sprider sig snart i kojan. Värmeljusen ger ett lågmält ljus allt medan kvällens mörker börjar omsluta kojan. Männens magar fylls på av nygrillad korv och smörgås.

Männen sitter nu i ett inre och yttre landskap som de fullt ut delar. Måhända är det dessa herrar som är ugglorna denna kväll. Betraktare som de är av natur, väder, människor och tillvarons olika företeelser.

Nog är det så. Kanske kvällens enda närvarande pärluggla instämmer på avstånd.

Johan

måndag, april 14, 2008

Att andas


Det har snöat hela natten, säkert två decimeter. Igår kväll tog jag en kvällspromenad och det yrde snö i stora drivor, som värsta snöstormen. Jag tyckte att det var väldigt häftigt, friskt och skönt att gå omkring i ett busväder. Och imorse var det lite kaos på vägarna eftersom kommunen inte hade hunnit ploga överallt.

Så idag fanns det all anledning för många att klaga å det bittraste. Det är, enligt mångas uppfattning, kränkande av vädret att släppa så mycket snö just nu i mitten av april, då alla hade förväntat sig att det skulle vara vår. Hur är det möjligt av vädret att var så respektlöst? Profetior om sönderfrusna gräsmattor och kommande översvämmningar har florerat i korridorerna hela dagen. Det är hemskt helt enkelt!

Jag förstår inte denna folkliga inställning till vädret. Det är ständiga påhopp på vädrets makter, och egentligen är det aldrig riktigt bra. Antingen kommer inte snön och kylan (och det är hemskt) eller så kommer den vid fel tidpunkt (och det är också hemskt). Och våren, ja våren den verkar aldrig vara i tid trots att den kommer ungefär vid samma tidpunkt varje år.

Ikväll tog jag den sedvanliga promenaden. Jag gick ner till fjärden och gick på isen, följde ett upptrampat spår efter en hundägare som rastat sin hund under dagen. Solen lyste från låg höjd och gav snön sin röda nyans i kontrast till de långa, blå skuggorna.

Jag kom och tänka på andningen. Varje dag tar jag ungefär 20 000 andetag och drar in omkring 10 000 liter luft. Det är i luftrörens yttersta små delar, lungblåsorna, där det livsavgörande mötet mellan blodet och syret äger rum. Syrets funktion i kroppen är att i cellerna tillsammans med näringsämnen från det vi äter bilda energi, livskraft och tillväxt.

Nästa gång vinden blåser kallt i ditt ansikte, öppna din mun och låt luften fylla dina lungor med livets elixir. Så länge du kan andas, uppskatta alla väder!

Sven

söndag, april 13, 2008

Det bästa med Ryssbält



Tre solitärer, som möts och som går egna vägar under en helg i en stuga. Vilka enskildheter som är bäst är därför inte så enkelt att värdera, om det ens låter sig göras.

Varje resa, inre som yttre har sina markörer. Viktiga milstolpar som gör den övriga resan mer angenäm.

I Ryssbält är det två markörer som vi värderar lite extra. Whiskyn till kaffet med kanelgifflar när vi anländer och älgsteken till lördagsmiddagen.

Som de män vi trots allt är måste vi ranka en segrare bland dessa två. Vinnare är whiskyn, kaffet och gifflarna. Inte för att det är det godaste, utan för att detta markerar den goda helg vi har framför oss.

Steken med de goda tillbehören utgör trots allt vändpunkten. En inbjudan till det avsked och uppbrott som väntar.

Johan

lördag, april 12, 2008

Skamlöst

Numera är det inte längre skamligt att gå på systemet och köpa sprit och vin i Sverige. Det är nog dens största kulturella förändringen som Sverige genomgått i historiskt tid. Så sent som i mitten av 90-talet fick man fortfarande stå i en lång kö framför en disk och vänta på sin tur. Det var ett väl beprövat sätt att få alla kunder att känna sig som om de stod och väntade i kön till ett soppkök, som fattiga syndare.

På den tiden hade man också kommit på dessa speciella plastpåsar i lila eller gröna färger som skulle signalera till alla på stan att man skamligt nog hade köpt en flaska. Den lysande speciella färgen upplevdes som en modern skampål(s)e och de flesta av oss hade bruna dokumentportföljer dit vi kunde stoppa undan flaskorna. En gubbe i keps och brun portfölj blev sinnebilden för en systemkund på den gamla (goda) tiden.

I hemmen fanns många olika sätt att sekretessbelägga innehav av flaskor. Skåp i hörn t ex , där en liten flaska fanns instucken. Och när man hade kalas stod flaskan på golvet, vid ett bordsben. Smusslandet var helt naturligt för oss alla och skammen helt naturlig.

I och med inträdet i EU har en intensiv landsomfattande kampanj under de senaste 10 åren lyckats förändra vårt förhållande till alkohol. Nu behöver man inte köa längre utan systembolagen har helt sonika gjorts om till snabbköp. Det går att bara gå omkring och låtsas som om man är på ICA och veckohandlar.

Folk sitter till och med i morgonsoffan i TV och dricker olika viner eller provar ölsorter. Helt öppet och utan smussel! Det finns inte ens ett behov av att skämta om spriten längre, nu när det saknas en skamkänsla som behöver förlösas med ett gott skratt.

När jag går på Storgatan i Luleå möter jag numera, när som helst i veckan, folk som går omkring med stolta miner bärande sina systempåsar. Klirret av flaskorna, eller den fyrkantiga formen av baginbox, ger inte längre skamliga associationer. Det visar snarare på en modern människa, positiv till tillvaron som tar vara på livets glädjeämnen. Hon är dessutom friskare, har bättre hjärta och slipper få demens när hon blir gammal!

Men bakom hemmets dörr, frodas den dolda alkoholismen, som växer sig starkare för varje dag. Fortfarande göms det flaskor i garage, byrålådor och hemliga skåp. Men jag tror faktiskt att även där håller det att på att förändras. Snart är inte ens alkoholismen skamlig.

Sven

fredag, april 11, 2008

Ryssbältavtryck –markörer



Horisontlinjen….



Flödvatten…..

Johan

onsdag, april 09, 2008

Vårens 1:a symfoni

video

Slagverk för vatten och kör.
Kompositör: Plåttaket i Ryssbält.

Sven

Ryssbältavtryck – Rånön



På tur mot Rånön
Den typiska silhuetten
Kvällsljuset bortom ön
Grå moln vandrar över himlen, låter göra så
Lågtrycket på väg in, släpper förväntningarna
Följer spåret, följer vännen
Ensam

Johan

tisdag, april 08, 2008

Rysssbältavtryck – morgon



Snömorgon
Det behöver inte sägas så mycket
Vi pratar om vilken författare vi helst tar med till en enslig plats
Ekelöf eller Pessoa
Vi har inga förväntningar
Varat själv är förväntan nog
Två ringduvor under granen
Två tidiga flygare mitt i snöriket
Mitt i ensamheten
Våren smyger sig in på sitt sällsamma vis

Johan

måndag, april 07, 2008

Vädergubbens betraktelse: Lugna kusten

Det har blivit april vid Norrbottens kustland. Vi hade förra veckan ett antal dagar då SMHI pratade om vår och ett flertal plusgrader i hela landet.

Så rätt, men samtidigt så fel. Allt medan inlandet har fått del av både sol och värme har den typiska råfuktiga dimman hemsökt kusten. En dimma som bl a är resultatet av sydliga vindar från havet i kombination med den is som nu har Bottenviken i ett fast grepp.

Temperaturen har knappt orkat över nollan och träden har varit frostbeklädda långt in på dagarna.

Norrbottens kustlandskap har sedan tidigare fått det inte alltför upphetsade namnet låga kusten p g a dess låga öar och kustremsa. Kanske skulle man också kalla den för långsamma kusten, då våren går framåt i sakta mak. Själv tycker jag att det låter mycket bättre med lugna kusten. Här sker inget dramatiskt och fort. Vi hinner med. Själen får chans till ro i denna förväntans tid som våren representerar för många.

Johan

Andra bloggar om:

söndag, april 06, 2008

Mjuk snö gonna fall

Det är en mjuk. Ja, det är en mjuk. Ja, det är en mjuk.
Ja, det är en mjuk snö som kommer att falla.
Min lilla älskling.

Hej herr tamburin man. Spela en sång för mig.
Vi ska inte fara någonstans.

Nej, bara sitta i denna stuga, och lyssna på Björns skivsamling.
Hans hårda och mjuka låtar, ibland allt däremellan.
Under tiden faller snön.

Jag ser mitt liv som om det vore genomlyst. Det sägs att varje man behöver beskydd. Vilken dag som helst nu, kommer jag att bli befriad.

video

Sven

fredag, april 04, 2008

Sista milen mot Luleå



En lång resa är på väg mot sin slut. Kanske är det just det tecknaren har fångat. Alla intryck och möten verkar ha satt sina spår. Skäggstubben går lätt att fixa, men det verkar lite oroväckande att ögonen är på väg att trilla ut.

Johan

tisdag, april 01, 2008

Besvikelse


Konstnär: Jatte Eriksson (detalj)

Om jag ser fram emot något väldigt mycket; en bra konsert, en fest eller nåt annat roligt, och så blir det jag ser fram emot inte av, är det lätt att bli besviken. Men vad egentligen blir jag besviken på?

Man kan väl inte bli besviken på något som inte ägt rum? Nej, precis. Det är inte den inställda konserten eller festen som man blir besviken på utan besvikelsen handlar naturligtvis om mina förväntningar, realistiska eller överdrivna, som inte blev uppfyllda.

Besvikelser handlar nog till största delen om förväntningar på framtiden som inte blivit uppfyllda. Men dessa förväntningar har faktiskt inte mycket att göra med framtiden, utan är snarare en produkt av våra tidigare erfarenheter. Vi tar en händelse som vi varit med om, en bra konsert eller fest, och så förlägger vi de positiva känslorna och upplevelserna på en framtida konsert eller fest, och när dessa förväntningar inte blir uppfyllda då känner vi besvikelse.

Och det är lite onödigt att hålla på så där. Onödigt lidande helt enkelt, eftersom man känner besvikelse (som är en negativ känsla) för saker som helt enkelt inte ägt rum och aldrig heller kommer att hända.

Jag tror att det det är betydligt smartare att hålla sig neutral inför framtiden, och vara medveten om att saker som är skapade för att vara roliga inte alls behöver vara särskilt roliga när man är mitt uppe i dem.

Genom att inte längre syssla med att förvänta sig positiva händelser lyckas man paradoxalt nog att förändra sitt sinnelag i positiv riktning; besvikelser över det som inte blev som man tänkt, blir ersatta med positiva upplevelser över det oväntade. Det handlar om att bli närvarande i det som är, och ta emot det med öppet sinne.

Många har svårt att ta emot framtiden på ett oförväntat sätt. En del håller hela tiden på att beräkna, föreställa sig, eller oroa sig för framtiden. Och de kan till och med känna sig mer nöjd över om en negativ förväntan slår in, än om de misstagit sig och något blivit roligare än dom tänkt sig.

Till helgen är det dags för Ryssbält tapes att åter bo i stugan i Ryssbält.
Jag har absolut inga positiva förväntningar på den kommande helgen.

Sven

måndag, mars 31, 2008

I mors bäddsoffa



Nu har sonen uppnått det goda regressiva tillståndet. Vilan är i det närmaste fullständig och den yttre världens krav och plikter långt borta. Sonen lever det goda livet, känner en trygghet som bara mors bäddsoffa kan erbjuda.

Johan

lördag, mars 29, 2008

Kreativa lårmuskler

Människans kreativitet finns belägen i den högra hjärnhalvan, det är numera allom känt. Men det är inte lika känt är att kroppens stora muskelgrupper, också är kopplade till hjärnans högra sida.

Kreativitet och muskelarbete har därför ett naturligt samband sedan tidernas begynnelse. Bland de första människorna på savannen fick de som både var kreativa och som hade ork att promenera långa sträckor stora evolutionella fördelar. Att hitta på nya sätt att komma åt föda och även kunna gå långt för att söka nötter och rötter (eller springa ifrån fiender), premierades av utvecklingen.

De flesta av historiens stora genier; Einsten, Beethoven, Leonardo da Vinci osv har därför förutom sin skarpa intelligens och kreativitet också älskat promenader. De har gått långa sträckor varje dag, och genom sina promenader har de lyckats stimulera högerhjärnans kreativitet och kunnat skapa sina fantastiska teorier eller konstverk.

De kraftiga benmusklerna och hjärnan samverkar. Det man har i bena har man också i huvudet.

Det finns många människor som hellre tar bilen till affären, än promenerar dit. Och det beror inte på att de inte ids, utan på att de är evolutionens förlorare. De har en dominant vänsterhjärna, där vårt förnuft och logiska tänkande är beläget och därför inte tillräcklig med fantasi för att roa sig själv under en lång promenad. De tycker att det är tråkigt att ha tråkigt.
Det är därför vänsterhjärnan också har en koppling till en speciell muskelgrupp, nämligen sittmusklerna.

De logiskt tänkande människorna åker mycket bil trots att de vet att det är fel, för deras intelligens sitter i ändan.

Paradoxalt nog kanske det blir vi oroliga, kreativa konstnärstyper som går omkring planlöst och funderar på allt möjligt som kommer att rädda jorden.
Bara genom att vi promenerar omkring utan mål eller mening.

Sven

Andra bloggar om: , ,

fredag, mars 28, 2008

Hemma hos mor



Sonen har kommit till moderns hem. Sonen kan slappna av och rynkorna slätas ut. Detta är en speciell upplevelse och känsla hos oss män som våra mer jämnåriga kvinnliga livskamrater aldrig fullt ut kan förstå. Frågan om vi fullt ut förstår den själva?

Johan

onsdag, mars 26, 2008

Påskminnesfragment



Blå skymning vid farstukvisten




En evighets – känsla



I betraktandet av bastuförberedelser

Johan

lördag, mars 22, 2008

En procent vatten



Junköfjärden är isbelagd. Mörka blå moln över öarna i fjärran.
Allt handlar om vatten, både i verkligheten och i akvarellen.
Det är mycket som är konstigt.

Vatten är en kemisk förening bestående av två väteatomer och en syreatom, H2O. Vatten finns som ånga, is och rinnande vatten. Saltvattnet i haven utgör 97 % av allt vatten. Ungefär 2 % finns i glaciärer. Den återstående procenten finns i grundvattnet, vattendrag, sjöar och atmosfär.

Det är den återstoden som vi lever av.

Sven

Andra bloggar om: , ,

fredag, mars 21, 2008

Långfredagen



Förmiddag med starka påskvindar och våndor
över små och stora avgöranden.
Det är påskblicken i oss som pendlar fram och
tillbaka. Och Bach, den femte evangelisten
stiger med oss, som i en luftballong där vi
hisnande betraktar våra liv.

Bach är en stabilisator. Förstärkare av andetagen.
Och dödsryckningarnas mening.
Jag lyssnar på hans orgelverk och mitt tungsinne
börjar kvickt destillera.
Jag blir till något annat under tiden. Jag blir till insikt
och starkare vilja, men om det återigen brister och om
tvivlet hemsöker dig på nytt:

Tänk Bach!
Spela Bach!

Jag fortsätter att lyssna och blir till förhoppning.
En orgelpunkt där vilan och viljan binder stämmorna:
Ännu starkare.
Ännu hoppfullare.
Ännu meningsfullare.

Björn

Andra bloggar om:

On the way back home



En lång vägs resa efter hårt trafikerade vägar och många nya intryck börjar sätta sina spår. Speciellt när vi är på väg hem, till sonens, d v s Johans föräldrahem. Kanske uttrycket är en kombination av anspänning, trötthet och förväntan. Tecknaren har i alla fall fångat något speciellt, vad det nu kan vara…

Johan

onsdag, mars 19, 2008

Kroppsyrken

Det är ganska många jobb som jag är glad att jag slipper. Ta alla jobb till exempel där man måste ta på människor, direkt på kroppen, typ sjuksköterska, läkare eller massör. Det äcklar mig fruktansvärt när jag tänker på dessa yrken, att de hela dagarna måste ta i folk på deras ryggar, bröst , ben eller fötter. Svettig hud, kanske med utslag och så den hemska manliga hårigheten.

Ibland brukar jag fundera på vad som vore värst, att massera en man eller kvinna. Troligtvis skulle det var värre att ta i en man, tror jag. Men jag vet inte, det beror litegrann på vilken ålder den hypotetiska personen skulle vara i.

Av alla olika sjukvårdsyrken finns det grader i helvetet. Att vara allmänläkare på en vårdcentral är nog bland det värsta. Man kan undra hur många prostatakörtlar som en vårdscentralsläkare måste känna på per vecka, det är nog en hel del. Tur attt det finns plasthandskar ändå!

Nej, nu kommer jag på det absolut värsta, det måste vara fotvård! Att hela dagarna sitta och skrapa andras gamla fötter med förhårdnader, svamp, liktornar och gikttår. I min fantasi kan jag säkert bara föreställa mig hälften av vad en fotvårdsspecialist måste handskas med varje dag.

Egentligen så är nog kirurg det bästa man kan vara om man absolut måste jobba inom sjukvården. Vid operationer så ligger ju själva kroppen under stora tygstycken, och det är bara själva stället där man ska skära som syns. Och kirurgen får ha handskar, stålknivar och skalpeller och slipper att ha direktkontakt med köttet så att säga. Det gör kirurg-yrket lite drägligare än dom andra. Den sjuke är ju dessutom nersövd hela tiden så det blir ju lite mer distanserat och det är ju bra.

Jag tror att det är många män som precis som jag känner samma sak då det gäller att tvingas att ta i andra. Dessutom är det åt andra hållet också, vi vill helst inte uppsöka sjukvårdens personal och låta dem ta i oss, på olika obehagliga sätt. Många av oss dör hellre i förtid i hjärt och kärlsjukdomar orsakade av fettlagringar på buken, än går till doktorn där vi måste ta av oss skjortan och lägga oss på britsen. Jag tror att det påminner för mycket om när vi fick stå framför skolläkaren, dra ner kalsongerna och han klämde på pungkulorna. Det sitter i, eftersom man då inte hade en aning varför han gjorde det.

Tur ändå att det finns folk som är annorlunda än jag.
Om jag blir sjuk nån gång eller om jag blir gammal, så vet jag att de finns där; de kropps-oräddda vårdarna.
Tack för att ni finns.

Sven

Andra bloggar om:

Samtal om konst - fortsättningen



Självporträtt av Lotta genom backspegeln på väg mot Sveg sommaren 2007

Genom konsten kan vi bli medskapare av världen. Både som konstnär och betraktare växer världen om vi är öppna inför de avtryck vi skapar och de intryck vi tar emot.

Konst och kreativitet hänger ihop. Min fru Lotta arbetar med bild och form i alla dess former. Hon gillar att leka sig fram till sina motiv på olika sätt.

Under förra sommaren tog Lotta ofta fram sin penna och ritade bl a av sin man och sig själv i olika sammanhang. Lotta gjorde det på sitt typiska okonventionella sätt. Hon ritade av sitt motiv, utan att fästa blicken på papperet.

Resultatet blev ett antal skisser som The Ryssbält tapes läsare kommer att få ta del av framöver.

Det är spännande att se vad konstnären gör av sina motiv när hon låter penna och hand göra arbetet utan att se vad som händer. Denna typ av tecknande kräver oerhört fokus på uppgiften. Sedan kan vi alltid fråga oss vad konstnären medvetet eller omedvetet lyfter fram i sin skiss.

Johan

Andra bloggar om:

söndag, mars 16, 2008

Färgseende



Ville utmana föreställningarna. Föreställningarna om det tråkigt konturlösa marsgrå.
Ville återupptäcka färgerna och kanske lite av lusten till livet självt.
Lördagens blå blev till söndagens grå. Trots detta, skidorna i bilen mot Sandön och havet.
Jag, ett par skidor ut på havsisen i morgonens tystnad.
Lämnar stugor, parkerade bilar och stålverkets siluett bakom mig.
I sakta mak glider skidorna över den hårda skaren.
I sakta mak börjar återupptäcka världen genom syn, lukt och hörsel.



Sätter mig på en sten, hör isens rörelse och vattnets kluckande, förnimmer havets typiska fukt.
Ser ut över havets gråvita. Efter en stund händer något med det grå. Havets horisontlinje och de låga öarna bryter ljuset på ett sällsamt vis. För mina ögon blir det inte bara grått och vitt i en mängd nyanser, utan även blått, rött och gult.
I morgonens stilla grå återuppväcker jag färgseendet. Återupptäcker livet och ödmjukheten inför livets ogreppbarhet.

Johan

Andra bloggar om:

I människans blick



Människors blick är fascinerande att studera. Det vänstra ögat är det mottagande ögat, det som tar in och som insuper intrycken från omgivningen. Det högra ögat är det givande ögat, det som ger ut och sprider energi i en utåtriktad rörelse.

När jag möter en människas blick kan jag därför i ögonen se personligheten avspeglad, för ögonen är själens spegel. Vissa människor tar bara in; deras vänstra öga är överdrivet stort, intensivt och sugande medan det högra är tillbakabildat, blankt och inåtvänt. Tillsammans med sådana personer känner man sig lätt utnyttjad, använd och att man inte får något tillbaka.

Hos andra är det tvärtom. De har ett uppförstorat och utåtriktat högeröga, och de tar inte in något genom det vänstra. Deras uppfattningar och åsikter är bara deras egna och de vet redan bäst och tar inte till sig andras perspektiv. Eller så signalerar högerögat den inre ångesten, och bara sprutar ut sin rädsla och oro mot alla betraktare, som i Picassos bild här ovanför.

Även om de två ögonens inbördes förhållande förändras efter situation och humör, så finns det hos oss alla ett grundläggande förhållande mellan blickens mottagande och/eller givande aspekter

Det bör finnas en strävan i våra liv att balansera våra två ögon; att öppna det vänstra mot andra människors villkor, situation och upplevelser och låta det högra visa upp vårt innersta väsen utan rädsla eller oro. Allt för mycket oro hämmar oss, och kan förhindra att vi agerar lika mycket som förnekande av problem kan göra.

Det innebär att om oron för klimathotet blir större än tron på människans förmåga att förändras, kommer alltför många att blunda med ena ögat. Oron för någonting blir då lika farlig som det oron är avsedd för. Om vi ska klara av något som är svårt måste vi låta all vår energi koncentreras i nuet och inte bara förläggas i framtiden. Då kan kunskapen istället ge oss kraft att öppna ögonen för det som är väsentligt, dvs att ta emot information med vänstra ögat och ge tillbaka framtidshopp med det högra.

Lösningen kan sägas finnas i vår blick, i vår syn på tillvaron.

Sven

fredag, mars 14, 2008

Nyanser av grått


Ryssbält i november

Jag vandrar genom staden en alldeles vanlig dag i mars. Dagen färgas helt igenom grått i olika skiftningar. Himmel och luftrum är till synes helt konturlöst i sitt typiska dimgråvita. Staden är blöt, slaskig och smutsig. Stadens snö har tappat sin vita lyster och harmonierar väl i den grå färgskalan.

Detta gråväder väcker sällan någon munterhet. Jag vill också tro att vår känsla av grått speglar våra förväntningar. I november vet vi att det mest är grått. Många lider av detta och fasar inför det mörker som omsluter oss allt mer. I mars däremot blir det på ett annat sätt. Här i norr ska det inte vara grått, utan vita vidder så långt ögat kan se helst tillsammans med en sol som börjar värma. Därför har jag inget förbarmande inför grå dagar i mars.

Om några veckor bär det av till Ryssbält igen. Ryssbält ger oss det goda grå känslan. Vår hösttur i november brukar vara en lågmäld färgsprakande upplevelse tillsammans med den grå färgen. En del människor tycker vi är tokiga. Det är nog människor som inte ger sig ut i november.

Vi får leva med det grå och vädrets ombytlighet. Det är tur att jag är lite tokig och äger förmågan att jubla över en grå novemberdag i det fria.

Att se skönheten en grå marsdag kommer att bli min nästa utmaning. Än har jag en bra bit kvar dit.

Johan

torsdag, mars 13, 2008

Grå själ ören

video

Sven

tisdag, mars 11, 2008

Enpartistaten

Vi levde en gång i ett land där vi visste vad som var vänster och höger. Politiken hade olika färger, rött, blått, grönt och lite liberalt orange. Det var under ideologiernas tid. Det var förr i tiden.

Sedan moderaterna talade om för svenska folket att de vara det nya arbetarpartiet blev inget längre sig likt.

Jag läste på DN debatt att en ledande socialdemokrat hyllar alliansens arbetsmarknadspolitik. För en kort tid sedan bytte miljöpartiets språkrör fot i EU-frågan. Värst var naturligtvis den kaxige Maud Olofsson när hon fick frågan om vem hon helst såg som USA:s nästa president. Hennes svar var republikanen John McCain, som hon ansåg vara mest frihandelsvänlig. Reinfeldt för sin del trodde mest på Obama, som sig bör i sitt nya arbetarparti.

En ledande socialdemokrat som hyllar alliansen och Maud Olofssons centerparti som tycks ha antagit utmaningen att vara Sveriges nya högerparti. Det är inte lätt för oss att orientera oss i den nya politiska soppan.

Då inte längre höger och vänster har sina givna positioner och alla politiska färger blandas i mitten med en dragning mot höger till ett färglöst grådask, ja, då tycker jag att vi håller på att skapa något som liknar en enpartistat, där politiska beteckningar får en allt mer urvattnad betydelse.

Jag funderar oroligt över vilken betydelse detta på sikt får för människors engagemang och vad som händer med demokratin.

I det land på andra sidan Atlanten som utger sig som frihetens och demokratins främsta tillskyndare, är det personer och mängden pengar som finns i deras kampanjkassor som avgör folkets val. Snabbare än vad vi anar kan vi komma dit. Det betackar jag mig för.

Johan

Andra bloggar om:

måndag, mars 10, 2008

Björktrasten



Nu yr snön igen och söndagsplaneringarna
förändras utan många spillda ord.
Vi får bestämma något annat när jag
tittar ut genom fönstret på nytt.

Kommer trasten?
Kommer kontrasten?

Vi behöver undantagen
för att inte förledas
av det rationella.

Vi kan visserligen inte vara försäkrade
på att björktrasten inte plågas av
vinterklimatet.

Trasten har anlänt till äppelträdet.
Händel och sexton konserter
för orgel och orkester.

Varelser förnyar synen på sig själv.
Och hur vi än vrider och tvivlar på det:
Det finns alltid tid för ett annat andetag.

Björn

Andra bloggar om: ,

lördag, mars 08, 2008

En vandring i solen


Flickan, hunden och solen.

Man har ju känslor, det är ofrånkomligt. De finns någonstans därinne i kroppen och påverkar hjärta och andning, muskler och hud och de får oss att uppleva.

Många av känslorna är positiva, till exempel glädje och intresse. Andra är egoistiska; ilskan som gärna blommar upp för att skydda den egna åsikten, egendomen eller rätten att vara först.

Lycka däremot
, är ingen känsla utan ett tillstånd. Man kan säga att lycka snarare är frånvaron av känslor, en slags tillfredställande tomhet. Varken mätt eller hungrig. Varken trött eller pigg. Utan det där som finns mittemellan och som nästan inte märks, och som ligger där som en bakgrund till vårt pågående liv.

Många tror att lycka handlar om att uppleva starka känslor som glädje och passion. Det är en ödesstiger missuppfattning som leder till den enorma jakt på starka positiva upplevelser, som kännetecknar vår tid. Vid varje tillfälle någon känner stark glädje eller eufori, och tänker att detta är lyckan, då skapas med nödvändighet ett begär efter nya upplevelser. Känslorna har nämligen den egenskapen att de är flyktiga. När en känsla intagit kroppen stannar den bara en kort stund innan den lämnar oss med saknad, för att följas av andra känslor, ibland helt motsatta.

Lyckan däremot, är ett tillstånd som alltid finns där, stabilt och evigt. Lyckan känner man inte, den måste man upptäcka. Och sökandet efter lyckan bör ske i mellanrummen mellan våra ljusa upplevelser och våra mörka känslor.

När vi vandrar, i ett kyligt snölandskap, finns möjlighet att tillägna sig det vi kallar lyckan.
Eller rättare sagt, oberoende var vi vandrar kan upptäckten göras, huvudsaken är att vi vandrar.

Sven

Isläggning


Stadsfjärden 8/3 8.04, -18c

Jag har som barn, ung och som vuxen alltid fascinerats av vädret och dess till synes oändliga variationsrikedom. Kanske därför att det följer sina naturliga lagar, men aldrig fullt ut låter sig fångas. Att studera sådant som nederbörd, moln och temperatur passar en vegeterande betraktare som jag.

Människor har i alla tider pratat om vädret. Nu börjar vårt språkbruk kring vädret ändra karaktär. Vädret har plötsligt blivit en del av klimathotet, trots att detta hot är en produkt av människan själv.

Jag kommer någon gång då och då prata väder på bloggen på mitt eget sätt.

Just nu gläds jag åt att vi äntligen har fått lite årstidstypisk vinter här vid Norrbottenskusten. Lite upponervänt kan tyckas, då vi har gått in i vårmånaden mars. Men här uppe i norr ska det vara långt till vår och de senaste dagarnas kyla är helt normalt för årstiden.

Att det nu har blivit så här är beror på att lågtrycken har tagit en sydligare bana och att de svagare vindarna har hämtat ner lite kyla från norr och öster. Bottenviken har äntligen fått en chans att frysa till ordentligt och kommer därför även detta år utgöra en garant att den vår som till slut kommer går långsamt.

Fukten och de kraftiga sydvindarna över Bergnäsbron har upphört. Morgonens cykeltur blir till en sann njutning när jag blickar ut över den snötäckta isen i takt med solens uppåtstigande. Precis så ska det vara.

Johan


Andra bloggar om: ,

onsdag, mars 05, 2008

Betraktelser från en balkong – framtiden



Teneriffa, Los Cristianos.

Den vanlige något ovanlige turisten kan under sina dagar skåda den explosiva tillväxt som har skett på denna ort under en period på drygt 40 år. Frågan är om platsen börjar kännas vid en baksmälla?

Turisten som har varit här några gånger förut kan konstatera att strandrestaurangernas stolsrader gapar allt mer tomma. Längs med den långa stranden finns det numera gått om plats för alla.

Kanske varje era i stort och smått har sin utmätta tid? Det började med ”Mallis” på 60-talet. Kanarieöarna och denna plats tog snart på plats på charterscenen. Sedan kom Grekland, Thailand, Västindien och Vietnamn. Det finns allt fler exploaterade platser runt om vår värld som tävlar om de välmående människornas gunst. Kanske en plats som denna charmar färre när utbudet är på ständig tillväxt.

Platsen kommer kanske på kort sikt nog bara må bra av en nertonad expansionstakt.

Jag blickar ut över det blå havet och ser kraftiga cumulusmoln breda ut sig i söder. Platsens långsiktiga överlevnad är mer osäker. Vi känner till klimathotet, smältande isar på Grönland och Antarktis, stigande havsnivå. Mer behöver inte sägas från en solvarm balkong på lägenhetshotellet Torrres.

Johan

Andra bloggar om:

måndag, mars 03, 2008

Konstervativa kritiker




Jag var på vernissage i Luleå konsthall, och konstnären Joanne Hoffsten fanns på plats. Hennes verk är fulla av betydelser, associationer och personliga erfarenheter. Och Joanne gav oss just de där förklarande orden som hjälper oss vanliga konstälskare att se konsten med lite större förståelse. På samma sätt som det krävs läskunnighet innan man kan läsa en bok, behöver man ha en viss förhandskunskap innan man kan ta till sig komplexa konstverk.

På vernissagen var Bertil Sundstedt närvarande, kurirens recensent. Han måste vara landets mest förutsägbara person. Det är bara måleri på duk som gäller. Allt annat är ”dåligt hantverk” eller ”illa bemålat”. Bertil tycker inte om konst som Joanne tillverkar, han kallar det ett yttre bländverk som bara ser ut som konst, det är inte konst. Det verkar nästan som han föraktar att verken väcker ”tankar”.

Utställningen gav mig många tankar och upplevelser.
Men även recensionen väckte en tanke; Tänk när vi nu äntligen har fått en ny konsthall, om vi också kunde slippa alla dessa gamla (hej)dukar som bara går omkring och vill spegla sig i sina egna oljefärger.

Sven

Andra bloggar om: , ,

söndag, mars 02, 2008

Betraktelser från en balkong - nuet



Teneriffa, Los Cristianos.

Nuet kan vara att läppja på en nyuppslagen Dorada efter dagens sol och bad. Nuet kan vara en dubbel espresso på Kicken king. Nuet kan vara en dry martini i takt med att solens sista strålar sänker sig över La Gomera. Nuet ger tillfällen för många sorters enkla njutningar för turisten.

Turisten gillar morgonens stillhet vid morgonens vandring längs mer strandpromenaden. Här möter turisten joggare som är med sin tid. Företrädesvis handlar det om 40-50 åriga kvinnor som är kloka nog att vårda sin hälsa medan tid är. Deras män med bukfetma av olika dignitet ser turisten företrädesvis sakta gående längs med sandstranden lite senare på dagen.



Turisten går omkring på en plats med alla möjliga nationaliteter. Kanske engelsmännen och holländarna dominerar, eller så är det bara för att de låter mest. Nya på scenen är ryssarna som med välfyllda plånböcker har hittat hit.

Turisten ser under sina morgonvandringar nyrikedomen på orten i sin fulla glans. Blanka boulevarder och hotellkomplex som närmast för tankarna till Romarrikets glansdagar.



I nuet poleras ytan ren, alltmedan havets vågor slår in över de ännu orörda stenstränderna. Bakom varje yta döljs någonstans raseriet. Turisten undrar hur det får sitt utlopp på denna plats?

Johan

Andra bloggar om:

lördag, mars 01, 2008

Isolerad nerladdare



Jag har den stora lyckan att numera kunna ladda ner från nätet. Jag är inte längre beroende av vad teven har att erbjuda, ej heller videobutiker som man alltid måste besöka två gånger. Egentligen är jag för gammal för att syssla med denna olagliga verksamhet, mina vänner förstår inte vad jag pratar om, medan mina söner ständigt kommer med nya förslag på filmer och tv-serier.

Men just nu, när barnen inte längre bor hemma och mina vänner känns alltmer avlägsna, så känner jag mig isolerad på nåt sätt. Som om jag inte finns i något verkligt sammanhang utan står utanför det normala medelålderslivet. Men trots detta utanförskap, blir jag istället alltmer uppdaterad inom det kulturella området. Kanske man kan säga att jag mänskligt får det allt eländigare men elektroniskt så mår jag bättre.

Det finns så otroligt mycket att se. Filmer, tv-serier, dokumentärer och så mycket att lyssna på; radioteatrar, böcker och så det bästa av allt; musiken. Till min dator strömmar kulturen in från hela världen,och jag sitter där och njuter.

I Oscarsgala-tider kunde jag förr läsa om filmerna i DN men det var väldigt sällan jag hann se dem när de sedan gick på bio. Numera har jag redan sett dem när jag läser recensionerna; Country for old men, Försoning, Michael Clayton, Juno, Sicko, osv.

Men det bästa är ändå tv-serierna från Amerika, som ännu inte gått i Sverige eller som går på nån kanal som jag inte har. Fördelen är att man kan ladda ner en hel säsong med kanske 10-12 avsnitt och se dem när man vill. Ett varje kväll eller två på raken.

Två säsonger av Dexter, seriemördare anställd hos polisen, som bara dödar bovar som kommit undan, har förgyllt många kvällar i december och januari.

Och just nu ser jag In treatment. Det handlar om Paul som är psykoterapeut och som träffar patienter fem dagar i veckan. Serien består helt enkelt av filmade terpapisamtal på 3o minuter åt gången. Ett avsnitt per samtal. På måndag träffar han Laura, som har problem i sin relation och blir förälskad i terapeuten Paul. Tisdag är det Alex, en pilot som i Irakkriget bombat ett hus som visade sig innehålla en barnverksamhet, 16 barn dog. Han förnekar att han har några skuldkänslor. Sophie på onsdag, en självdestruktiv tonåring. Torsdag kommer Jake och Amy, som kämpat i flera år för att få barn och när nu Amy är gravid vill hon inte ha barnet. På fredag, vilket är fullt förståeligt, tvingas terapeuten själv söka upp en terapeut, för att han känner att han håller på att brista av ilska och irritation. Det visar sig att han har problem i sin egen familj.

Nästa vecka fortsätter samtalen. Paul säger att man inom terapeutskrået har ett stående skämt; ”Kunden har alltid fel”. Och jag håller med. När man får problem i sitt liv, i sina relationer eller mår psykiskt dåligt, är man ofta i låst i en felaktig föreställning om sig själv. Och man försöker alltid att få den felaktiga uppfattningen verifierad av andra människor ( se vad jag tidigare skrivit här)

Men av Paul får man frågor som överraskar, som ibland får patienten att känna sig avslöjad och ej bekräftad, men som leder framåt till nya insikter. Det är fascinerande att se terapeuten i arbete, hans sätt att fånga upp undertexterna i människornas berättelser och ställa de förlösande frågorna som vänder på perspektiven.

Sven

torsdag, februari 28, 2008

Betraktelser från en balkong – historien

Teneriffa, Los Cristianos.



Det var en gång en ö som föddes ut havet för 8 miljoner år sedan. Sedan levde här fiskare och senare jordbrukare ett stillsamt liv i tusentals år. Till slut hittade penningen ön och turismen tog fart med början på norra sidan av ön.

Här i söder var Los Cristianos en fiskeby fram till en liten bit in i 1960-talet. Då började den moderna människan sin typiska ”kulturgärning”, exploatering och konsumtion. Först hittade rehabiliteringsanläggningen Clinica Vintersol hit. Därefter började saker gå fort. Lägenhetshotellet Torres, där turisten sitter på sin balkong, var det första som byggdes 1965. Fortfarande kanske Torres två hotellbyggnader är de högsta på orten.

Här fanns inga naturliga stränder. Lätt ordnat, i Sahara finns gått om varan och snart stod Playa Del Vistas kilometerlånga strand klar.



Den stora byggbommen fortsatte och har ännu inte upphört. När turisten blickar ut mot väster finns hotellkomplex så långt ögat kan se. Det går inte längre att utskilja var orten tar slut och var nästa tar vid.



Det byggs inte bara längs med havet, utan också allt längre uppåt bergen. Vulkanen Teides högsta topp på 3800 m öh lär dock förbli orörd sånär på den kabinbana turisterna kan använda sig av för att erövra toppen.

Den moderna människan bygger sina små och stora imperier. Den lilla fiskebyn har sedan länge försvunnet och dess själ med den. Det nyvunna välståndet har sitt pris, men kortsiktigt tror jag att det är få på orten som sörjer.

Johan

Andra bloggar om:

Hjärtats dialog

Jag hör att jag har något i min kropp som slår.
Jag har inte tänkt på det viset förut.
Som en kolv mot mina revben.
Vad kan jag göra åt det?

Bachtin förklarar: ”Sanningen om människan i någon annans
mun som inte dialogiskt är riktad till henne, dvs, den i hennes
frånvaro uttalade sanningen blir till lögn som förnedrar och
dödar henne, om den berör hennes ’allra heligaste’, dvs
’människan i människan’.”

När vi har orkat läsa Bachtins rader tillräckligt många gånger
kan vi framskynta den dialogiska plattformen och då faller
inte vår bräcklighet ur ramen när vi hör hjärtats dialog
uttala orden som ges till den som du vill ska lyssna på dig.

Björn

Andra bloggar om:

tisdag, februari 26, 2008

Samlaren återvinner sin erfarenhet

Jag behöver inte misstänka en medveten handling
för att någon uteblir från ett bokat besök.
Jag tror lika mycket på ett missförstånd.

Och just därför sitter jag här i en lägenhet
med min anteckningsbok och tänker vidare
på tragiska händelser i världen som outsinligt
släcker många människoliv.

Jag kan inte påstå att jag är bekant med Stanley Cavells
filosofi, men eftersom jag är en samlartyp har jag i
Allt om Böcker från 1994 hittat en understruken artikel
av Åsa Wikforss som sammanfattar Cavells filosofi på
några sidor.

Jag fastnar för hans syn på ”tvivlet”, men det handlar inte om
att dra sig undan sitt ansvar som enskild individ. Cavell refererar
till filosofer som Emerson, Thoreau, men också Hollywoodkomedier
från 40 och 50-talet.

Cavell menar att människan måste erkänna vardagslivets betydelse-
fulla ordning för att kunna nå fram till Kierkegaards ”sublima”.
Med det menas att kunna se den andre i ögonen, erkänna hennes
existens som separat individ, men med möjlighet till ömsesidig
förståelse.

Och just här i denna lägenhet med min anteckningsbok
ska jag fortsätta att tänka på den möjligheten,
för snart ska vi mötas igen
och respekten får då ett större utrymme
att stabiliseras.

Björn

Betraktelser från en balkong



Teneriffa, Los Cristianos.

Här sitter den vanlige, men ändå något ovanliga turisten på sin balkong och utövar sin favoritsysselsättning – betraktandet tillsammans med en svalkande öl och lite nötter.

Han hör havets vågor slå in mot stranden bland alla andra ljud från människor, bilar och mopeder. Han blickar ner och ser två engelsmän svinga en öl i baren. Han blickar ut över hotell och köpcentra och ser människor i en till synes evig rörelse fram och tillbaka. Han känner vindens drag. Han blickar upp över himlen där rastlösa moln ibland skymmer den heta solen.



Den vanlige ovanliga turisten börjar efter någon dag hitta sitt viloäge på en plats som han har besökt flera gånger förut.

Denna turist ska framöver fylla bloggen med några betraktelser från en varm plats i söder långt borta från Ryssbält. Han ska vara en betraktare i vid mening – spana efter den tid som flytt, som är och som kanske kommer….

Johan

Andra bloggar om:

söndag, februari 24, 2008

Moderhatarna vann valet

När föräldrarna fortfarande lever och är gamla kan det kännas jobbigt ibland, att man måste ta hand om dem. De behöver mycket hjälp och stöd och varje dag ringer de om olika problem som för oss kan kännas bagetellartade men för dem upplevs som stora och oöverstigliga. Men de flesta av oss gör det som behövs, för vi vet vad vi fått av dem.

Att ha en mamma i livet, oberoende hur gammal man själv är, innebär att man har en trygg punkt i tillvaron, i världen. Hon finns alltid där, som en påminnelse om omsorg , trygghet och kärlek. Till sin mamma är man alltid ett barn och hon hjälper en att finnas till och känna meningsfullhet i vardagen. Jag brukar tänka att hon finns inuti mig, som en boj som jag är väl förankrad i.

När en mamma dör, så är det en stor händelse, oberoende av hur gammal och orkeslös hon är. De vuxna barnen, mogna och självständiga, tappar lätt fotfästet och upplever att hela tillvaron plötsligt blivit en otrygg och farlig plats. Det beror på att repet till den inre bojen plötsligen gått av, och det tar vanligtvis flera år innan man hittar en ny och säker hamn att vistas i.

På samma sätt som en vuxen människa kan överraskas över sina reaktioner när en åldrig mamma går bort, har en stor del av svenska folket fått uppleva något liknande sedan valet 2006, då moderhatarna tog makten.

Moderhatarna har inte förstått vilken betydelse moder Svea hade för oss innevånare. Hon var rund och god, hade tjocka överarmar härligt dallrande, och en famn som kunde härbärgera oss när vi var ledsna, sjuka eller hade förlorat vårat arbete. Hon fanns alltid där och spred tryggheten runt omkring sig som mödrar brukar göra, och som gjorde att vi vågade försöka och ge oss ut i världen. Vi visste alltid att hon skulle finnas där och ta hand om oss, om vi misslyckades och tvingades återvända hem.

Men moderhatarna är som vissa tonåringar, som just i sin frigörelse tror att de kan klara sig själva, bara de får full frihet. Moderhatarna gillar inte runda kvinnor, de har försökt svälta Svea och förvandla henne till en av dessa kalla, anorektiska kvinnor som befolkar modemagasinen och den kollorerade pressen. De moderhatande vill inte göra rätt för sig, betala licenser, ta hand om barn eller hjälpa åldringar. De tror att de alltid kommer att vara unga, friska och klara sig själva.

Stackars svenska folket. För sent upptäckte vi att moderhatarna fått makten, precis som när ett trojanskt virus tränger sig in i vår dator, bara för att vi glömt att uppgradera virusprogrammet. Moder Svea blir allt magrare medan oro och ångest sprider sig hos oss alla, som om vi inte längre hade en mamma att lita på.

Inte konstigt att våra hav och hamnar är fulla av små, små plastbitar från alla rep som smulats sönder på ett och ett halvt år.

Sven

Andra bloggar om: ,

lördag, februari 23, 2008

Mobiltelefon

Vi lever i mobiltelefonens tid. Det har jag länge varit varse om, även om min egen gamla slitna och hundtuggade mobil mest ligger oanvänd i byrålådan.

För några dagar sedan blev detta faktum särskilt tydligt. På lunchpromenaden mötte jag vännen. Vi språkade kort då hans mobil ringer. Jag gick vidare och mötte en yrkeskollega. Hon pratade i mobil via sitt headset och såg mig knappt.

När jag kom till arbetsplatsen mötte jag två lokalvårdare båda ivrigt språkande i sina mobiltelefoner. Den ena med golvmoppen i hand och den andre lugnt sittande på en toalettstol.

Slutligen kom jag till arbetsplatsens besöksrum. Där låg två ungdomar i sofforna, naturligtvis pratande i sina mobiltelefoner.

Jag undrar om vi ens i våra vildaste fantasier för bara 20 år sedan kunde drömma om att den sociala vardagskommuniktionen människor emellan skulle se ut så här en stilla februaridag 2008?

Johan

Andra bloggar om:

torsdag, februari 21, 2008

Kyrkogården



En kyrkogård väcker olika känslor. Vi kan känna frid och ro på denna plats, eller rädsla och oro. Kanske hänger detta ihop med vårt förhållande till döden. Vi ska alla en gång samlas på denna plats, såtillvida vi inte väljer en annan plats i det fria.

Mitt förhållande till kyrkogården är mest gott. Jag minns de återkommande söndagspromenaderna som barn för att besöka min fars grav. Kyrkogården är när den är som bäst en plats där vi vårdar minnen av människor som har gjort avtryck i våra liv.

Men, hur blir det med alla dessa bortglömda gravplatser. Alla kommer vi en gång att glömmas, förr eller senare. I det moderna samhället röjs alla dessa glömskans gravplatser bort efter ett antal år.

På gamla kyrkogårdar däremot, där det finns mycket plats och få människor, där blir gravplatserna kvar länge. Men, till slut börjar istället naturen göra sitt. Texten på stenen retuscheras och mossan tar över.

Jag tycker att gravplatser som dessa bär på en särskild skönhet. Kanske blir vi till slut ett bergatroll på kyrkogården?

Johan