En kyrkogård väcker olika känslor. Vi kan känna frid och ro på denna plats, eller rädsla och oro. Kanske hänger detta ihop med vårt förhållande till döden. Vi ska alla en gång samlas på denna plats, såtillvida vi inte väljer en annan plats i det fria.
Mitt förhållande till kyrkogården är mest gott. Jag minns de återkommande söndagspromenaderna som barn för att besöka min fars grav. Kyrkogården är när den är som bäst en plats där vi vårdar minnen av människor som har gjort avtryck i våra liv.
Men, hur blir det med alla dessa bortglömda gravplatser. Alla kommer vi en gång att glömmas, förr eller senare. I det moderna samhället röjs alla dessa glömskans gravplatser bort efter ett antal år.
På gamla kyrkogårdar däremot, där det finns mycket plats och få människor, där blir gravplatserna kvar länge. Men, till slut börjar istället naturen göra sitt. Texten på stenen retuscheras och mossan tar över.
Jag tycker att gravplatser som dessa bär på en särskild skönhet. Kanske blir vi till slut ett bergatroll på kyrkogården?
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar