tisdag, oktober 31, 2006

Gränsland



Skrivaren i tystnaden
Vandring i gränsland
Snöflingor singlar ner
Den öppna vattenspegeln
Nyisbildning strax intill
Grönt och gult bevarat
På väg att omslutas av vitt
Höstens gränsland mot vintern
Snöfallet tätnar
Nötskrikan ropar
Hackspetten söker ivrigt i förmultnad fura
En stund för vila
Lång vintervila

måndag, oktober 30, 2006

Allt har sin tid



Vi kommer till stugan vid lunchtid. Det är 4 grader kallt och det blåser en kraftig vind från sydväst. Havet ser verkligen ogästvänligt ut, med en begynnande issörja inne i viken.
Jag tömmer släpvagnen på ved och bär in den i ladan, samtidigt som Karin lagar maten. (En morbror till mig brukar alltid presentera sin fru med förnamnet och sedan epitetet ”hon som lagar maten”. Det ska ses som ett skämt. Hans fru brukar se generad ut, troligtvis enbart på hans vägnar.)

Vi äter tillsammans, jag och hon som lagar maten.
Korv och makaroner. Vi njuter av stugvärmen som sakta stiger med hjälp av en glödande kamin. I vårt samtal staplar vi trivialiteter på varandra.
- Det var en god varmkorv det här, Willys ?
- Jo, Willys. Men visst är makaronerna osalta…?
- Hm.
Lång tystnad.
- Ja-a, nu börjar det bli varmt här.
- Men jag fryser än, jag har nog blivit kall.
- Mer vatten ?

Som vanligt har hon som lagar maten bara värmt fyra korvar till mig och lämnat korvar kvar i paketet. Jag värmer därför ytterligare en korv. Av de resterande tre korvarna så grillar jag två i kaminen efter maten och den sista äter jag rå strax innan vi åker hem. (Många män är precis som jag beroende av korv. Vi uppvisar alla första tecknet på missbruk, nämligen kontrollförlust.)

Just när vi ätit färdigt, ser vi en svan flyga förbi utanför fönstret och sedan landa nere på havet, bland issörjan inne i viken. Vi bestämmer oss för att gå ner och titta på den. Vi plumsar i snön ner till havet och lyckas samtidigt skrämma den ensamma svanen som flyger iväg. Jag lyckas dock föreviga den, om man nu kan prata om evighet när det gäller digitalfoto.



Jag kommer osökt att tänka på Lennart Swahn. Han stannade också alltför länge, innan han till slut lämnade televisionen. Svanar verkar ha svårt att inse att allt har sin tid.

lördag, oktober 28, 2006

Grova x 3



1.
Platsen funnen
Ostan väser över det ännu öppna vattnet
Khonnors elektronika stämmer in i stugan
Kvällen gråsvart
En prövande stillhet bland rimfrostsvita. Bland falnande glöd.
Kylan prövar, men värmen smyger sig på
Platsen intagen
Elementär närvaro



2.
Snöpoesi
David Sylvians musikaliska flingor i rummet
Dagens vita faller alltjämt därute, osynliga i skymningslandet
Dagen somnar in. Natten bereder sina vingar
Spisens generösa värme
Hundens utslocknande
Skrivaren summerar
Medströms



3.
Innanför mitt fönster
En stilla morgon
Uppbrottsmorgon
Älven ligger blank. I väntan
Landskapet pudrat vitt, tyst
Dags att säga adjö
Något har fullbordats
Jag reser
Kommer tillbaka
Under tiden
Stillheten söker nya ankringsplatser

onsdag, oktober 25, 2006

Hand in the mirror



Lars Teglund

tisdag, oktober 24, 2006

Hösten...


lämnar oss.....


i sin svepning...


med benskörhet...


ihoptorkning....


och sorgeflor.

måndag, oktober 23, 2006

Myrornas krig

I vårt land är försvaret uppbyggt av värnpliktiga unga pojkar i 20-års åldern. I stort sett i alla länder över hela världen är det likadant, krigsmakten består av unga pojkar. Visserligen tillåter några länder också kvinnor att göra militärtjänst, men även där är det de unga flickorna i fertil ålder, som blir inkallade.

Under Irak-kriget så har många unga människor förlorat livet och likadant har det varit i alla krig genom historien. Men är det verkligen så klokt att skicka unga, fertila pojkar (eller flickor) som just är i början av livet, ut i kriget ?

Jag kan upplysa er om att så gör inte myrorna!
Myrorna låter istället dom äldre kvinnorna, honor som uppnått en viss hög ålder, att stå för det yttre försvaret av myrstacken. Deras uppdrag är att bilda en försvarsring runt stacken, och försvara sig mot angrepp från fientliga myror.
Om stacken utsätts för ett anfall så är det dessa äldre kvinnor som får ta första stöten och som har den största risken att dödas i strid.

Borde inte vi människor göra likadant som myrorna och helt tänka om då det gäller militärtjänsten? Vi kunde t ex höja värnpliktsåldern till 60 år och låta den bara avse kvinnor. Det vore ju ur ett samhällsperspektiv den bästa och mest effektiva lösningen. Dels har ju dessa kvinnor redan bidragit till fortplantningen och sett till att barn vuxit upp till dugliga vuxna. Dessutom skulle det ett krig betydligt minska landstingets och kommunernas kostnader och redan nu i fredstid kunde en del av äldreomsorgens kostnader flyttas över till försvars-budgeten.

Men någon kanske invänder att äldre kvinnor inte skulle orka eller vara för svaga för att medverka i ett krig. Men det är en stor missuppfattning! Visserligen kanske unga pojkar rent muskulärt är starkare byggda, men när det gäller uthållighet kan ingen slå äldre kvinnor. När ungdomar måste sova fram till kl 12 på dagarna för att orka kliva upp, kan en svärmor som är 78 år kliva upp 6 på morgonen för att baka bullar. Och den som någon gång sett en kvinna stå på huk i en rabatt och rensa ogräs i 8 timmar i sträck, förstår säkert att äldre kvinnor skulle kunna klara av rätt så stora drabbningar på slagfältet.

Det enda problemet med att låta äldre kvinnor stå för vårt lands försvar, är att de kanske inte riktigt förstår syftet med krig överhuvudtaget. Jag menar, varför ska vi slåss egentligen när vi kan sätta oss ner och surra en stund, dricka lite kaffe och kanske prata illa om ett tredje land istället?
Jag är faktiskt rädd att kvinnorna skulle ifrågasätta alla order som kommer uppifrån och sen göra precis som dom vill. Det vill säga som dom alltid gjort.
Det finns helt enkelt risk att hela idén om krigets betydelse skulle undergrävas och falla platt till marken.
Äldre kvinnor skulle kanske sitta i klungor på gränserna mellan våra länder och prata med varandra istället.Och diskutera allehanda praktiska ting t ex vem som har snyggaste uniformen eller mest praktiska vapenväskan.

Så det kanske inte är nån bra idé ändå.

söndag, oktober 22, 2006

En tidig morgon



En tidig morgon väcker mig, färdigsömnen slår upp mitt medvetande och ögonen slutar att vara slutna. Jag släpper på min kropp och upptäcker att båda fötterna är rörliga. Det gläder mig, livet är kvarvarande.

Jag stiger upp, jag går ner och tänder på. En brasa i kaminen.
Elden har ingen historia, den försvinner i samma ögonblick som den uppstår.
Jag tar min bok och läser om Jesus, om han fanns, och vem han var. Texten flyter på, på samma sätt som elden, och försvinner i samma ögonblick som jag läser den.
Ingen historia fastnar i mig just nu, Jesus uppstår men dör genast.

Jag vänder mig ifrån allt som är skrivet och går in i dagen, och går ut.

Jag låter naturen vara som den är, utan att tänka på den eller låta den lämna spår. Jag ser träden, snön på marken och havets yta. Men det betyder inget för mig. Precis som elden försvinner mina sinnesintryck i samma ögonblick som de uppstår.

I elden finns ingenting att förstå och det gör mig så lättad.
Med lätta steg vandrar jag omkring i timmar och jag förstår ingenting.

lördag, oktober 21, 2006

Nattljus

Blick ut från Trollkärringbacken.
Söker nattens referenspunkter.
Ett lätt vinddrag genom skogen.
Nattens stilla symfoni.
Blir stilla.
Blicken vandrar över himlavalvet
Går bort mig bland stjärnbilder och Vintergatans myriader av stjärnor.
Över Gaika sprider sig ett försiktigt norrsken.
Färgar tjärnen grön.
Mörka moln eggar fantasin.
Alltmedan vinden tilltar bland Trollkärringsbackens furor.

torsdag, oktober 19, 2006

Öppningar

Vi sitter vid köksbordet. Det är förmiddag
och lördagsljus och starka vindar.
Vi lyssnar på Miles Davis. Hans version
av Porgy and Bess.

Du målar fåglar och jag är
med i musiken.
"Det är bra att det finns fantasi", säger du.

Och jag tänker att du har
kommit livet på spåret.
Det finns vingar trots allt

onsdag, oktober 18, 2006

Snart dags



Tiden går väldigt fort nuförtiden tycker jag.
Antingen beror det på åldern eller växthuseffekten.
Troligtvis det senare.

Eller så kanske det är Kulturhuseffekten.
Att jag redan har biljetter till en konsert i februari.
Det är inte likt mig.

tisdag, oktober 17, 2006

När omgivningen förändras

Idag när jag gick Storgatan fram så passerade jag den nya restaurangen Invit vid Quality hotell. Mot gatan finns stora fönster, så alla vi som går förbi kan titta in på alla som sitter därinne. Restaurangen är modern. Det är stort och öppet, kall inredning och nästan inga sittplatser. Som om det inte vore gjort för gäster överhuvudtaget.

De stolar och bord som ändå finns är så låga att man nästan måste sitta på golvet med knäna under hakan. En helt omöjlig akrobatik för oss stela svenskar med våra reumatiska ben, sprungna ur långvarig fettrik husmanskost med för lite grönsaker.

Därinne satt en ensam medelålders man vid ett av borden. Han var rödbrusig och överviktig med den klassiska hårda kulmagen. Han satt obekvämt på den alltför låga stolen och höll båda armarna krampaktigt korsade över bröstkorgen. Ett glas öl på bordet.

Våra blickar möttes, det kändes som om vi var otroligt nära varandra, endast åtskilda av den tunna glasskivan. Han såg att jag såg.

Och jag tänkte, att så här är det att åldras. Det är inte man själv som förändras, utan det är omgivningen som plötsligt blir annorlunda.

Plötsligt finns det inga stolar som går att sitta i.

måndag, oktober 16, 2006

Cocacola

På gammelhygget i toppen på en död granruska.
En urblekt cocacolaburk
Den verkar ensam
Vittnar om människors närvaro eller frånvaro av närvaro
Varumärket cocacola på gammelhygget
Vinden från skogen i väster väser
Reg varumärke cocacola på gammelhygget
Vem sa att någon bryr sig, eller ville göra sig märkvärdig?
Tiden ger nåden
Tids nog kommer burken med reg varumärke cocacola ärgas och rosta sönder av vind och kallt regn
Gammelhygget behöver inte detta varumärke
Det är nog märkt av människors framfart

lördag, oktober 14, 2006

Fredriks tre månader









Idé:Lars Teglund

fredag, oktober 13, 2006

Ur Siri´s dagbok

VI

Vi var till Härnösand
den 9-10 maj, Annika
fyllde 7 år, fick en
långklänning som jag
sytt. På söndag
följdes vi till Lunde
och gick med tåget
till Lunde, såg minnes-
märket. En varm och
fin sommardag, en
stor upplevelse, 20-25
tusen människor.
Palme var där.

VII

Vi hälsade på Ingrid
Andersson på Lasarettet
5 okt 1982.

VIII

Lena permanentade
mej 12 maj 84,
30m min för spolar
lagomt.

IX

Betalat Sven Grundström
450 kr den 7-8 1985
för pumpen till
kassetten.
inge kvitto !

onsdag, oktober 11, 2006

Höstlövsmorgon



Harjaktens höstlövsmotiv

Det här blev en dag då jag rimligen
borde vara på en annan plats.

Men jag har ett jobb att sköta trots allt.
Jag får nöja mig med,
och inte melankoliskt missnöja mig med,

höstlövsfärgernas vattenspegel vid Norra Hamn.

Luleåååh



Morgon........



och.....



kväll.

Tack och lov för flextiden.

Storskraken

Lunchpromenad runt udden
Solen visar sig efter två veckors frånvaro
Lunchflanörer drar på smilbanden
En svart katt söker ivrigt kontakt
Lövträdens kvarvarande gula färgar skog och vatten i starkt
Sjöarnas och havets budbärare, storskraken, har anlänt
Plötsligt finns de bara där, tiotals, ja kanske i hundratals
Deras sociala samspel är av högre rang
Allt gör de samfällt, dyker, flaxar och simmar i cirklar
Vem sa att hösten är tråkig?
Naturen erbjuder en sällsam koncentration av alla kvarvarande individer.
Avskedet är vackert i en tilltagande stillhet.

måndag, oktober 09, 2006

Siri´s dagbok

Siri och hennes man, fabriksarbetaren, byggde sitt egnahem 1949 i den lilla bruksorten. I det huset uppfostrade de fyra barn tillsammans. Siri var hemmafru sprungen direkt ur det svenska folkhemmet.
Det var under den tid välfärden utvecklades. Det var höjda barnbidrag, längre semester, ATP, förbättrad sjukförsäkring. Finansminister Gunnar Sträng delade varje år ut pengar från ett stort budgetöverskott till vård, skola och omsorg, något som han kallade för reformer. Ett ord som numera försvunnit inom politiken.

Siri´s liv utvecklades parallellt med samhället, från fattigdom i uppväxten till rätt hyggliga materiella förhållanden på äldre dar.

1980 är Siri 62 år och barnen har flyttat ut. I en vanlig adressbok, skriver hon noteringar och anteckningar över saker värda att komma ihåg. Sammantaget blir noteringarna en form av dagbok som speglar det pågående vardagslivet. Särskilt viktigt är vad hon köpt och vad det kostat, en hemmafrus tillvaro uttryckt i materiella termer. Hon skriver om släkt och vänner och resorna för att hälsa på barnen. Men mest om sjukdomar och besök till doktorn.

Eftersom boken har litet format, måste hon skriva korta meningar med många radbyten. Siri förstod nog inte att texten därigenom förvandlades till modern poesi.

Ryssbält tapes har nu äran att återkommande publicera ett urval av Siri´s dikter. Dagboken sträcker sig över ett decennium men innehåller också tidsmässiga tillbakablickar.
Ett liv är aldrig linjärt.

I
Rut fick när hon fyllde 60 år
100 kr av oss
syskon av varje en

II
Siri besökt medicinavdelningen.
Doktor Lövheim
42-1-1986
undersökning blodtryck, hjärta
inge farligt
genom stress och oro
remiss av doktor
Eriksson

III
Köpt ny spis
12-4-1985
pris 3100 kr
rostfria pannor för
1000 kr inpå köpet
nytt lådfack 630 kr

IV
Siri köpte reaklänning
23 febr 1983
Berlins 169 kr

V
Var till Västerås
6/8 – 10/8 1987
söndag till Stockholm
Drottningholm, drack
kaffe där. fint där
med parken. regnigt
måndag var ut med
båten, fint väder
åkte nattåg
både dit och hem
Ernfrid fick radio
av Bertil

söndag, oktober 08, 2006

Söndag


En mosig dag
Kroppens alla försvar rämnar
Skön är kapitulationen
Skön är stunden och varats omedelbara nu
Uteplatsen
Blicken och hörseln som fångar nuets rörelse
Den milda vinden som leker mellan ännu gröna träd
Lätta molntussar som skapar konst
Solen som bryter in mellan träden
En blåmes lockrop och en ekorres jakt
Stunden är grön och skön
Nära är människorna, men långt borta

fredag, oktober 06, 2006

Copyright:Gud



På promenad i oktober....



i Ryssbält.



Var annars ?

Jo, var som helst. Det är faktiskt inte bilder från Ryssbält utan från Björsbyn. Men det är mina, jag har inte stulit dem. Men de kunde ha varit stulna, utan att ni skulle ha märkt det. Har platsen verkligen någon betydelse? Och hur viktig är jag egentligen, som upphovsman?

För vem har tillverkat min kamera. Mitt objektiv. Mitt minneskort. Min kameraväska. Mina stövlar. Min jacka från Stadium. Mina kalsonger. Vem har dragit vägen till Björsbyn. Vem har fött mig. Vem lagade maten innan jag gick hemifrån. Vem har byggt vårt hus. Vem har byggt Porsösundet.

Tusentals människor finns bakom min bild. Varför är det min bild bara för jag trycker ner en knapp i denna långa kedja.
Egentligen, om vi går så långt tillbaka i tiden som man bara kan, blir svaret Gud. Det är Guds bild. Han har upphovsrätten till denna bild.

Om man tänker efter så har han också tillverkat trädet.

torsdag, oktober 05, 2006

Träning av psyket



Det finns många av oss som tränar ofta, på gym, i motionsspåret eller på cykeln. Mycket nyttigt för kroppen (om man inte sträcker sig i ryggen när man lägger på för höga vikter).

Men varför lägger vi inte ner samma energi på att träna vårt psyke ?
Det verkar som om många tänker, ”jag är som jag är och det rår jag inte för”. Psyket, våra känslor och tankar, verkar få vara ifred från den stora renoveringshysterin, även om vi kanske hoppas att det kommer att kännas bättre när vi blir äldre. Kanske vi mognar.

Jag försöker lägga ner mer möda på psyket än på kroppen. Psyket har ju större betydelse för mig, hur jag mår och hur mitt liv utvecklar sig, än vad kroppen har (även om utseendet lär ha betydelse hur jag blir bemött). Det är ju till och med så att psyket också ligger bakom hur kroppen fungerar, t ex lär ryggont ha psykiska orsaker i över hälften av fallen.

Hur fungerar ett otränat psyke ?
Jo, det är känslorna som styr i huvudsak. Vi utsätts för positiva yttre stimuli och upplever välbehag. Eller så utsätts vi för negativa angrepp; retsamhet, kränkningar, ilska, dumhet , motgångar osv . Och vi känner obehag.

Om vi känner obehag och inte direkt reagerar på det, så utvecklas obehaget till olika former av känslor, allt från frustration till ilska, vanmakt och vrede. Om vi inte får utlopp för dessa negativa känslor, så ackumulerar de sig i vårt psyke. Den hopsamlade inre smärtan kan ge upphov till depressioner eller långvarig nedstämdhet. Ibland ångest och oro.

Hur tränar man då psyket?
Jo, man tar makten över sitt känsloliv och styr upp det på ett logiskt sätt. Man låter positiva stimuli fortsätta att ge välbehag och generera positiva känslor. Det behöver inte förändras. Men då det gäller negativa saker analyserar man dem noggrant med förnuftet istället, och låter känslorna vila.

All smärta som drabbar dig, analyserar du utifrån olika modeller av
förståelsekaraktär. Och du låter själva analysen bli huvudsaken och det mål som du eftersträvar. På så sätt kan något negativt som drabbar dig, ge en stark känsla av välbehag, bara genom att du lyckats finna en väldigt klok och sund analys av det smärtsamma.

Ungefär som författare fungerar. Författare utsätter sig nämligen för smärtsamma saker bara för att sedan kunna analysera och dokumentera det i en bok. Sedan får de uppskattning och positiva recensioner och vips har de förvandlat sina tragiska öden till välbehagskänslor.
(En del författare skriver bara en bra bok. Den handlar om problemen de upplevde i barndomen och som de i romanform återger. Sedan får de bra kritik och blir rika, och samtidigt förlorar de all smärta som de burit på. Sedan har dom ingenting att skriva om längre.)

Om man har ett tränat psyke blir själva smärtan något som vi accepterar och gärna tar del av. Och räcker din egen smärta inte till, kan du läsa tung och svår poesi. Eller ta ett jobb inom socialtjänsten.

onsdag, oktober 04, 2006

Nötskrikan



Låga moln spelar sin ljudlösa melodi i obestämd riktning.
Lätt vind rör om lite bland gammelfuror.
Tystnaden talar sitt eget språk.
Så, ett plötsligt skrän i skogen och så ytterligare ett.
Höstens budbärare, nötskrikan, har anlänt.
Denna skapelsens motsägelsefulla paradox.
Fåglarnas mest obegåvade sångare, men en av våra vackraste fåglar.
Gud skapade någon sorts rättvisa i alla fall.
Välkommen höstens budbärare.
Ta din plats i stillheten. Även om du låter illa.

måndag, oktober 02, 2006

Naturen känner inte till nuet



En septembersöndag trodde jag att det var.
Men insåg strax att oktober redan inträtt. Det kändes annorlunda när dagen fick namnet oktober istället för september.

En septemberdag är gulgrön, lite röd och starkt blå med hög atmosfär. Och sol därtill. Oktober är brungrå som murket trä, har djupa pölar och högar av svartnade löv.
Men jag värderar inte. En oktoberdag är lika bra som en septemberdag, den är som den är. Men den är annorlunda.

Jag gick efter vägen och eftersom det var den första dagen i månaden hade oktober ännu inte tagit över. September hade fortfarande övertaget. De flesta löv satt kvar med varierande gula, gulgröna och röda toner. Oktober hade gjort framryckningar på marken, svarta fallna löv, uppblottnade.

Naturen är ting. Träd, växter och stenar har inget inre liv. Det är vi som förlägger våra metaforer och liknelser på dem.
Naturen har heller ingen egen tid. Den lever varken i det förflutna eller i framtiden. Den finns inte ens i nuet, eftersom nuet står i förhållande till det förflutna och till framtiden. (Caeiro)

Naturen finns helt enkelt bara i verkligheten. Den känner inte till månaderna september eller oktober. Inte heller söndag eller måndag.
Ej heller nuet.

söndag, oktober 01, 2006

MannesRutsOlle



Rut var gift med Manne. På den tiden var det vanligt att kvinnor betraktades nästan som mannens egendom. Så när Rut hade gift sig med Manne så fick hon inte bara ett nytt efternamn utan även ett nytt förnamn. I dagligt tal kom hon nämligen att kallas för MannesRut. Rätt praktiskt faktiskt, så kunde man direkt höra vem som ”rådde om henne”. Ingen tänkte nog på att man samtidigt tog ifrån hennes individualitet, och gjorde henne till ett bihang till sin man. Men det kändes helt naturligt att kalla henne för MannesRut, det tyckte alla.

Men Manne dog och Rut blev änka. Men även utan Manne, så fortsatte man att kalla henne för MannesRut. Hon var för evigt förbunden med sin man, trots att han låg i graven.

Och så, nån gång på 50-talet, träffade Rut Olle. Tycke uppstod och de blev ett par. Olle flyttade in till Rut och de levde ihop resten av sina liv.

Men Olle hade ingen chans mot Manne. Han hamnade bara på andra sidan av Rut. Olle blev MannesRutsOlle.

Ibland undrar hur jag hur det var för Olle, att på det här sättet vara sammankopplad med Ruts första man. Olle var den ständiga tvåan, sidofiguren. MannesRutsOlle.

Jag såg ofta att han gick i Mannes gamla tofflor. De var de mest utslitna tofflor som jag någonsin har sett….