tisdag, oktober 17, 2006

När omgivningen förändras

Idag när jag gick Storgatan fram så passerade jag den nya restaurangen Invit vid Quality hotell. Mot gatan finns stora fönster, så alla vi som går förbi kan titta in på alla som sitter därinne. Restaurangen är modern. Det är stort och öppet, kall inredning och nästan inga sittplatser. Som om det inte vore gjort för gäster överhuvudtaget.

De stolar och bord som ändå finns är så låga att man nästan måste sitta på golvet med knäna under hakan. En helt omöjlig akrobatik för oss stela svenskar med våra reumatiska ben, sprungna ur långvarig fettrik husmanskost med för lite grönsaker.

Därinne satt en ensam medelålders man vid ett av borden. Han var rödbrusig och överviktig med den klassiska hårda kulmagen. Han satt obekvämt på den alltför låga stolen och höll båda armarna krampaktigt korsade över bröstkorgen. Ett glas öl på bordet.

Våra blickar möttes, det kändes som om vi var otroligt nära varandra, endast åtskilda av den tunna glasskivan. Han såg att jag såg.

Och jag tänkte, att så här är det att åldras. Det är inte man själv som förändras, utan det är omgivningen som plötsligt blir annorlunda.

Plötsligt finns det inga stolar som går att sitta i.

5 kommentarer:

bert sa...

Men de har väldigt god mat.

Kantarellsoppan, med torkat renkött. Mmmmmmmmmmmmmm!

:-)

Fast lokalen, som ju är väldigt spejsad, kräver egentligen att det är fullsatt, för att bli trivsam.

Du får gå in och delta, nästa gång!

Jag och jag själv sa...

en del uteställen satsar på en icke trivsam miljö med flit. det handlar om att man ska känna sig osäker därinne. man ska tänka att här passar jag inte in.


jag vet inte varför de gör så i mindre städer. konceptet är ju för stora städer för att plocka bort pöbeln. men i mindre städer VILL man ju att alla ska komma. då blir det konstigt om man inreder stället i kall sthlms-exkluderande inredning.

The Ryssbält tapes sa...

Jovisst, när ett sådant ställe är fullsatt av trevliga människor då funkar det. Men ensamma norrbottningar passar bättre i sådana där mörka bås, där man inte syns så mycket.
Gärna tillsammans med pyttipanna, stekt ägg och rödbetor.

Anonym sa...

Jag tänker att det finns många, alltför många män som sitter med den klassiska kulmagen och dricker öl, ensam. Att de sen håller armarna korsade över bröstet är inte så bra aftersom de är svårt att hålla balansen i den ställningen. Om armarma fick hänga ner lite kunde de balansera bättre på de för dem icke anpassade stolarna. Och ta emot sig vid ett eventuellt fall från stolen.

The Ryssbält tapes sa...

Jag minns mörkret
när stället hette
Magneto och skulderna
var större,
men vi var inte sedda.
Vi var skyddade från insyn
och yttre påverkan.