torsdag, augusti 31, 2006



Willy Granqvist

I begynnelsen var

Ditt språk

Sedan ansiktet

Och nu din röst

Ynnest talar till oss

Nu är då

Nu är du

Jag menar väl

Jag menar väldigt

Nära dig
Tillbaka från narkomanens snarkomani
och flickvännens gnagande förtvivlan.
Det finns flyktvägar.
Det finns genvägar.
Och den osynliga beslutsamheten
plågar dig fram mot en framkomlig stig.

Bengt Nermans omfattande studie i
"Walter Ljungqvist diktarmetod" har
något av ömsesidig kamp över sig.
Femhundra kompakta livs-dikt
trådar att följa.

Att skriva ned formuleringar gör
minnet till tankens livsutveckling.
Augustiaktiviteterna avdunstar
snart till ett milt minne.

onsdag, augusti 30, 2006

Sommararkivet, Bakvalen



Lapplands inland. Den alltför låga strandlinjen. Uddjaurs sjösystem. Kraftbolagens vattenregleringsmagasin.
Den blanka vattenspegeln och ljudet från trollningsfiskarens båt. Typiskt närgången och nyfiken..
Soldynor på den grusiga stranden. Bakvalen som erbjuder skydd från vind, från nyfikna.
Kanoten kluckar lätt i vattenbrynet. Solens heta inbjuder till bad trots regleringarnas skapade dyighet och steniga strandlinje.. Bakvalen, en typisk plats , en stilla plats, kanske med ett stänk vemod i norrbottnisk sommar.

tisdag, augusti 29, 2006

Afton .....


i augusti.....





i Ryssbält .....

måndag, augusti 28, 2006

Snart älgjakt.....



Va fan ska man då ta vägen...?

söndag, augusti 27, 2006

Installation

Bortom vernissagens instängda värme och slutna rum
Bortom mänskliga avtryck på dukar eller som installationer
Reser in i nuets installation
Solgenombrott mellan oberäknelig cumulus
Skällande stövare som börjar att vittra jakt
En starflock som håller sin typiska symfoni
Ett konstverk och mästerstycke för den som lyssnar
Anar vårens och sommarens alla ljud
En inbjudan till ett avsked i sensommarens fuktiga värme
Hackspett och talltita tar vid. Anar den tid som ska komma
En ständigt pågående föränderlig installation…

lördag, augusti 26, 2006

Att promenera



Jag tycker om att promenera. Och då menar jag verkligen "att promenera". Inte halvspringa för att hjärtat ska slå fortare så att konditionen förbättras, eller rusa mellan olika planerade saker pga av tidsbrist och med rädsla att komma för sent. Nej, promenader utan speciellt mål än att gå för mig själv, ute, i dom nära omgivningarna.
Om ni har sett en tiger gå i sakta mak då vet ni vad jag menar. Det är inte särkskilt fort men inte heller för långsamt. Lugna och mjuka steg som gör att man sakta glider fram i tillvaron.

Det gäller att inte ha något mål eller syfte med promenaden. Om du går för att motionera finns det risk att det går alldeles för fort och andningen kan bli för häftig. Har du ett speciellt mål för din promenad t ex att gå till en plats eller hälsa på en vän, då finns det risk att själva promenaden blir en "promenadsträcka" utan att vara betydelsefull i sig själv. Resan i sig bör heller inte vara målet (som det så fint heter) utan promenaden kan enkelt vara helt "meningslös".

Jag vill gärna gå samma väg varje gång. Genom upprepningen händer något. De första 100 gångerna som jag går en väg känns det spännande och nytt. Jag tittar på träden och husen och allt intresserar mig. Färgerna på himlen förändras för varje gång och årstiderna ger upphov till ständigt nya sensationer.

Men efter 101 gånger förändras situationen.
Jag får svårare och svårare att uppleva omgivningarna, naturen och förändringarna i vädret. Jag har Sett vägen så många gånger så att jag till slut inte Ser den. Jag går i landskapet men jag är visuellt "blind". Och när jag inte längre ”ser” något, blir jag istället allt mer upptagen av mitt inre landskap. Tankar om allt möjligt kommer upp; oro, funderingar, saker som jag borde ha gjort eller som jag ska göra, oförrätter, egna tillkortakommanden osv. Att promenera, det vill säga att sätta höger fot framför den vänstra och sedan upprepa det hela, blir en sak som pågår oreflekterat och automatiskt.
Men inombords pågår en inre storm. Eller varje fall styv kuling.

Det finns nu olika sätt att hitta tillbaka till det ursprungliga tillståndet. Det gäller att bli en Seende människa igen som tar del av det som händer just nu.

Det enklaste man kan göra är att byta miljö. Att uppsöka en helt ny väg att gå och åter igen bli fascinerad av allt det nya som man nu ser för första gången. På en ny plats finns träd, stenar och hus som man aldrig tidigare sett och som gör att man upplever positiva känslor och ett nyvaknat intresse.

Men det är en förrädisk och kortsiktlig lösning. Efter 101 promenader blir även den nya vägen gammal och alla de nya intrycken suddas ut inför dina ögon. Du tvingas därför hela tiden söka nya omgivningar i livet för att behålla fräschheten och det finns en stor risk att man hamnar i ett livslångt sökande.

Men det finns en utväg, som kan ge dig harmoni och lugn.
Fortsätt att gå den gamla vägen, efter att du gått de 101 gångerna. Fortsätt bara trots att du är utled på allt i omgivningen, trots att du slutat se allt omkring dig och även om dina inre grubblerier har tagit överhanden. Gå samma promenad, exakt samma väg, upprepad in absurdum. Efter ett stort antal promenader, kanske 1001 gånger, så händer något igen.
Det första ursprungliga tillståndet av nyfikenhet och fascination, som du kände första gången när du gick denna väg, kommer plötsligt tillbaka. Dina ögon öppnas åter och du ser alla träd, stenar och hus i ett nytt ljus igen. Allt kommer tillbaka och fokus på det inre landskapet försvinner.

Men ingenting är sig längre likt. Det återfunna promenadtillståndet kommer tillbaka i en förädlad och metafysisk form. Man ser, hör och upplever inte längre bara träden, stenarna och husen, utan allt som tidigare varit fördolt;
Trädens in och utandningar. Stenarnas geologiska historia.
Husens inneboende krafter och dess påverkan på människornas liv.
Myrornas efterlämnade doftspår. Kattornas revir och de rädda hundarna.
Magnetfälten och strömmarna i jorden. Källvattnets energi.

Och alla försvunna schamaner som avvaktar bättre tider.

torsdag, augusti 24, 2006

Majoritetens ansikte




Onsdag. Veckostädning och gräsklippning.

Vad ser vi hos människorna?

Den ena desperationen efter den andra.
Dödens bråddjup,

men vi måste fortsätta, förlita oss på
majoritetens ansikte.

onsdag, augusti 23, 2006

Meningslöshet



Jag sitter just nu, i detta ögonblick, framför min dator och skriver.
Eller för att vara mer exakt, den mening som börjar med ”Jag sitter just nu….” skrev jag alldeles nyss. Jag tog först och tryckte på tangenterna J-a-g sedan fortsatte jag med s-i-t-t-e-r-mellanslag-j-u-s-t ..osv.
Men allt detta hände för en liten stund sedan. Just nu känner jag att det kliar under min högra fot. Eller för att var mer exakt, det kliade just när jag slog ner tangenterna k-l-i-a-r men hade slutat när jag skrev f-o-t. Konstigt vad tiden går fort ibland, nedteckandet tar ofta längre tid än själva händelsen.

Det är nästan omöjligt att hinna beskriva nuet och det som händer just nu när jag sitter här och skriver om nuet och det som händer just nu.

Varför ska det vara så svårt! Vad är det som hindrar oss att formulera något just nu, utan att det genast bli gammal skåpmat?

Min fråga som jag ställde i förra meningen, ett stycke sedan, var en retorisk fråga.
För jag vet nämligen svaret. Här kommer svaret som jag antydde att jag visste i förra meningen som jag skrev för en liten stund sedan. (Hur länge sedan kan inte ni veta eller hur?, det syns ju inte i texten)

Svaret är helt enkelt symbolismen.

Om jag skriver ett ord så förstår ni vad det betyder. Ni förstår att orden bara är symboler för andra saker. Skriver jag t ex fot så är ju inte fot en riktig fot, utan det motsvarar en fot i verkligheten. Det förstår ju vem som helst ( men inte barn och idioter). Och genom att jag sätter samman flera ord i rad, som alla har en symbolisk betydelse så skapas ju en berättelse. Och i en berättelse går alltid tiden. Början på en mening ligger oftast längre bak i tiden än slutet.

Därför, om jag skriver att ”jag sitter just nu, i detta ögonblick, framför min dator och skriver” så ljuger jag. När meningen är färdigformulerad så har det redan skett och tvingat er läsare att bli på efterkälken.

Så det finns bara en lösning på hela problemet.
För att hamna helt i nuet måste man bryta med symbolismen och skapa ord utan betydelse!
Då först försvinner tiden och vi hamnar på samma sida som barnen och idioterna.
Följ mig till den andra sidan. Om Ni törs…..

Jik gur paka sinu flish dirno bej jekot libba drejk ol jyt

Gyrt haste vatyd dyrosik kitelöb blåp pålus nöl öjmo

Kände ni ?
Kände ni fläkten av nuet i de meningslösa orden, som läpparna aldrig någonsin tidigare har uttalat. Och som inte skapar något meningsfullt sammanhang i hjärnan och därför låter oss vara precis där orden just nu finns.

Eller fanns, i förra stycket……

Säg mig, börjar jag bli tokig ?
….inte en dag för tidigt…eller för sent….

tisdag, augusti 22, 2006

Norr-botten



Foto: Lars Teglund

Små genomskinliga fiskar över sand och stenbotten.
Det är skuggan av fiskarna som är lättast att se. Färgerna i bilden påminner om en vacker akvarell, som ännu ingen målat.

Varje fisk är en liten del av ett stim, som tillsammans följs åt för att förvirra angripare.
Ingen är sig själv nog.

måndag, augusti 21, 2006

Sommarbild 1, ”fåfängans pris”

Sommar vid Norrbottenskusten. Flödande sol, vind och vågskvalp. En dag som gjord för sol och bad. Sommar vid Norrbottenskusten. En fröjd för ögat, men kall för kroppen.
Vinden från havet, iskall, håller alla förväntansfulla badare borta.
Bättre rådvill än rådlös. Min praktiska och lösningsfokuserade fru ber mig att fram en tung friggolitskiva vanligtvis ämnad som flythjälpmedel. Idag är den tänkt att fungera som vindskydd. Friggolitskivan förankras och vi soldyrkare lägger oss tillrätta i solen. Nöjd och lite uppspelt säger den lösningsinriktade, ”tur att du har en sån praktisk fru”. Just i detta ögonblick faller friggolitskivan med full kraft över min högra fot. Jag linkar jämrande till vattnet för att få en effektiv avkylning av den tilltufsade foten.
Den sedelärande kunskapen är att inga lösningar är perfekta och att fåfängan kan ha sitt pris när jag nu sitter bakom den bättre förankrade friggolitskivan med en med en rödblommig fot.


Sommarbild 2, Nusfjord, Lofoten

Skrivarens blick ut från sjöhusets dörröppning. Dörren vidöppen för att ta in alla lukter, bilder och ljud. Himlen har lagt sin regnvåta handduk över landskapet. Alla utforskande och nyfikna turister tvingas till stillhet, så också skrivaren. Regnet, kanske ett pedagogiskt trick från naturen. Just denna stillhet gör att vi verkligen får en chans att ta till oss alla intryck. Inte bara låta dem snabbt svischa förbi.
Skrivaren hör vågskvalpet under fötterna, regndropparnas smatter mot verandans golv. Hör fåglar av alla de typiska och kanske otypiska för denna plats. Blickar ut över fjället som inbjuder till en bestigning trots sin branta vägg. Luktar av havets typiska fisklukt och tång.
Skrivaren börjar till slut hitta ro och kan bara tacka regnet för detta…

söndag, augusti 20, 2006

Möte med falken



Det är måndag den 24 juli och jag går min dagliga morgonpromenad. I närheten av Avasundsstugan har det de senaste åren hållit till ett gäng kråkor. Jag har ofta blivit irriterad på deras tjattrande, som stört min nattsömn, när jag sovit på loftet bakom ett myggfönster.
Men idag när jag går stigen på väg ner mot stugan slår det mig plötsligt att några kråkor inte funnits här i år. Det har varit tyst och lugnt hela försommaren, men det har jag inte märkt förrän nu. Jag tänker på Ekelöf som skriver att ”det finns någonting som märks just när det inte märks (som tystnaden)”.

Och så, när min sinnen försöker uppfatta tystnaden uppmärksammar jag istället någonting annat. Ett fågelläte, ett rovfågelskvirrande från den tall som varit kråkornas tidigare bostadsort. När jag hör ljudet så blir jag också varse att jag hört detta läte flera gånger den senaste veckan, utan att ”lägga märke till det”. Här bor andra fåglar, och det är inte kråkor!

I tallens höga topp skymtar jag ett gammalt kråkbo, och jag förstår att det övertagits av en rovfågelfamilj. Jag sätter mig på en liggande trädstam och väntar, med kameran runt halsen. Och plötsligt, lika överraskande för mig som för fågeln, sätter sig en tornfalkshona i en björk några meter framför mig, med en död mus hängande i näbben. Tornfalken spärrar upp ögonen av förvåning och vips, innan jag ens hunnit ta tag i kameran är den borta. Min kamera hänger besviket och objektivet slokar, ännu ett förlorat ögonblick! Men själv känner jag en stark eufori, av att uppleva ett magiskt möte, öga mot öga med en värdig representant från djurriket.

Senare på dagen träffar jag hela familjen tornfalk, föräldrarna och de två ungarna som just lämnat boet. Jag vet att ungarna kommer att tränas av föräldrarna de närmsta dagarna, tills ungarna kan klara sin jakt och försörja sig själva. Och de sitter i träden runt omkring och skriker och signalerar ständigt till föräldrarna, ”här är jag, glöm mig inte”. Vilket också gör det lätt för mig att tillfredställa digitalkamerans enorma behov av dokumentation.

Men redan efter en vecka är familjen försvunnen från området, och jag märker tystnaden som inte märks…..