Att promenera

Jag tycker om att promenera. Och då menar jag verkligen "att promenera". Inte halvspringa för att hjärtat ska slå fortare så att konditionen förbättras, eller rusa mellan olika planerade saker pga av tidsbrist och med rädsla att komma för sent. Nej, promenader utan speciellt mål än att gå för mig själv, ute, i dom nära omgivningarna.
Om ni har sett en tiger gå i sakta mak då vet ni vad jag menar. Det är inte särkskilt fort men inte heller för långsamt. Lugna och mjuka steg som gör att man sakta glider fram i tillvaron.

Det gäller att inte ha något mål eller syfte med promenaden. Om du går för att motionera finns det risk att det går alldeles för fort och andningen kan bli för häftig. Har du ett speciellt mål för din promenad t ex att gå till en plats eller hälsa på en vän, då finns det risk att själva promenaden blir en "promenadsträcka" utan att vara betydelsefull i sig själv. Resan i sig bör heller inte vara målet (som det så fint heter) utan promenaden kan enkelt vara helt "meningslös".

Jag vill gärna gå samma väg varje gång. Genom upprepningen händer något. De första 100 gångerna som jag går en väg känns det spännande och nytt. Jag tittar på träden och husen och allt intresserar mig. Färgerna på himlen förändras för varje gång och årstiderna ger upphov till ständigt nya sensationer.

Men efter 101 gånger förändras situationen.
Jag får svårare och svårare att uppleva omgivningarna, naturen och förändringarna i vädret. Jag har Sett vägen så många gånger så att jag till slut inte Ser den. Jag går i landskapet men jag är visuellt "blind". Och när jag inte längre ”ser” något, blir jag istället allt mer upptagen av mitt inre landskap. Tankar om allt möjligt kommer upp; oro, funderingar, saker som jag borde ha gjort eller som jag ska göra, oförrätter, egna tillkortakommanden osv. Att promenera, det vill säga att sätta höger fot framför den vänstra och sedan upprepa det hela, blir en sak som pågår oreflekterat och automatiskt.
Men inombords pågår en inre storm. Eller varje fall styv kuling.

Det finns nu olika sätt att hitta tillbaka till det ursprungliga tillståndet. Det gäller att bli en Seende människa igen som tar del av det som händer just nu.

Det enklaste man kan göra är att byta miljö. Att uppsöka en helt ny väg att gå och åter igen bli fascinerad av allt det nya som man nu ser för första gången. På en ny plats finns träd, stenar och hus som man aldrig tidigare sett och som gör att man upplever positiva känslor och ett nyvaknat intresse.

Men det är en förrädisk och kortsiktlig lösning. Efter 101 promenader blir även den nya vägen gammal och alla de nya intrycken suddas ut inför dina ögon. Du tvingas därför hela tiden söka nya omgivningar i livet för att behålla fräschheten och det finns en stor risk att man hamnar i ett livslångt sökande.

Men det finns en utväg, som kan ge dig harmoni och lugn.
Fortsätt att gå den gamla vägen, efter att du gått de 101 gångerna. Fortsätt bara trots att du är utled på allt i omgivningen, trots att du slutat se allt omkring dig och även om dina inre grubblerier har tagit överhanden. Gå samma promenad, exakt samma väg, upprepad in absurdum. Efter ett stort antal promenader, kanske 1001 gånger, så händer något igen.
Det första ursprungliga tillståndet av nyfikenhet och fascination, som du kände första gången när du gick denna väg, kommer plötsligt tillbaka. Dina ögon öppnas åter och du ser alla träd, stenar och hus i ett nytt ljus igen. Allt kommer tillbaka och fokus på det inre landskapet försvinner.

Men ingenting är sig längre likt. Det återfunna promenadtillståndet kommer tillbaka i en förädlad och metafysisk form. Man ser, hör och upplever inte längre bara träden, stenarna och husen, utan allt som tidigare varit fördolt;
Trädens in och utandningar. Stenarnas geologiska historia.
Husens inneboende krafter och dess påverkan på människornas liv.
Myrornas efterlämnade doftspår. Kattornas revir och de rädda hundarna.
Magnetfälten och strömmarna i jorden. Källvattnets energi.

Och alla försvunna schamaner som avvaktar bättre tider.