fredag, augusti 31, 2007

Porsöfjärden mitt i Universum



Porsöfjärden
ligger mitt mellan två bostadsområden, Porsön och Björskatan, som ligger i norra delen av Luleå stad, mitt i Luleå kommun och längst upp i bottenviken och mitt i Barentsregionen och i norra delen av Skandinavien och längst upp i Europa och i kanten av Arctiska området som ligger mitt över nordpolen som ligger på norra delen av jorden, den planet som ligger som tredje i förhållande till solen och som ligger mitt i Vintergatan, som ligger i utkanten av Universum.

Där, just där satt jag i en kajak, igår, en torsdagskväll som låg i slutet av en vecka som började för några dagar sedan, och som är sista veckan i augusti, den månad som avslutar sommaren, som ligger mitt i året 2007 , det år som ligger i utkanten av första decenniet efter millennium, som är 52 år efter min födelse, som skedde i Husum, som är ett samhälle som ligger nära kusten, i Norra Ångermanland, som är ett landskap som ligger i södra delen av Norrland, som ligger i norra delen av Sverige, som är ett land som var rött i många år och sedan blev blått men så ångrade sig alla redan efter en vecka, den vecka som var efter valet i september 2006, ett val som var fyra år efter förra valet då Göran fick sitta kvar , trots allt.

Det var en fin kväll, fortfarande rätt varmt och solen färgade vassen röd.

Jag tänkte på hur ensam jag var på denna fjärd, inte en människa fanns ute där på vattnet på Porsöfjärden som ligger mitt mellan två bostadsområden, Porsön och Björkskatan, som ligger i norra delen av Luleå stad, mitt i Luleå kommun och längst upp i bottenviken och mitt i Barentsregionen och i norra delen av Skandinavien och längst upp i Europa och i kanten av Arctiska området som ligger mitt över nordpolen som ligger på norra delen av jorden, den planet som ligger som tredje i förhållande till solen och som ligger mitt i Vintergatan, som ligger i utkanten av Universum.

Vilken tur att jag ändå for ut just ikväll tänkte jag, just nu, en av de sista varma dagarna, denna torsdagskväll som låg i slutet av en vecka som började för några dagar sedan, och som är sista veckan i augusti, den månad som avslutar sommaren, som ligger mitt i året 2007 , det år som ligger i utkanten av första decenniet efter millennium, som är 52 år efter min födelse, som skedde i Husum, som är ett samhälle som ligger nära kusten, i Norra Ångermanland, som är ett landskap som ligger i södra delen av Norrland, som ligger i norra delen av Sverige, som är ett land som var rött i många år och sedan blev blått men så ångrade sig alla redan efter en vecka, den vecka som var efter valet i september 2006, ett val som var fyra år efter förra valet då Göran fick sitta kvar , trots allt.

När jag satt där i ensamhet och paddlade fram lite sporadiskt, började jag fundera på hur allt egentligen hänger ihop. Hur kommer det sig t ex att jag sitter just här på denna fjärd och inte någon annanstans på denna jord, som är en planet som ligger som tredje i förhållande till solen och som ligger mitt i vintergatan, som ligger i utkanten av Universum.

Ett är då säkert. Jag sitter här tack vare att solen finns, att den är tillräckligt stor och att jorden är den tredje planeten. Hade jorden varit den andra planeten då hade vi brunnit upp. Om den hade varit fjärde planeten då hade vi frusit ihjäl.

Sådana tankar fick jag när jag satt i en kajak på Porsöfjärden som ligger mitt mellan två bostadsområden, Porsön och Björkskatan, som ligger i norra delen av Luleå stad, mitt i Luleå kommun och längst upp i bottenviken och mitt i Barentsregionen och i norra delen av Skandinavien och längst upp i Europa och i kanten av Arctiska området som ligger mitt över nordpolen som ligger på norra delen av jorden, den planet som ligger som tredje i förhållande till solen och som ligger mitt i Vintergatan, i utkanten av Universum.

torsdag, augusti 30, 2007

Potatisplockarnas jordiska historia

Potatisplockarnas jordiska historia:
Vi blir färre, men vi som ännu är kvar
knäböjer och tänker i upprepningar:
Årets skörd, fjolårets skörd. Årets skörd.
Potatisplockarna är nödvändiga varelser.
De håller jorden vid liv och potatishackan
gräver varsamt ned i myllan för att skona
den handfasta skörden.

Jag inser att allt är uppbyggt kring processer:
Årets skörd, fjolårets skörd. Årets skörd.
Historien fastnar under dina naglar
och du pustar ut igen.

Svamp



Större delen av året är jag en betraktare. Jag betraktar molnens spel över himlen, fåglarnas återkomst och flytt, människornas framsteg och tillkortakommanden.

Men, det finns en tid på året då jag får något närmast besatt över mig, det är när svampen kommer. Jag hatar att plocka bär, det är monotont och enformigt. Ett lingon är ett lingon och hjortron är ett hjortron och kan inte vara något annat.
Med svamp är det något helt annat. Det är som en upptäcktsresa i skogen. Hur mycket finns det? Var växer de? Vilka sorter dominerar i år?

De flesta verkar vara livrädda att plocka svamp. De vill bara plocka kantareller som man nästan aldrig hittar. Allt annat skyr dom, som om varje svamp vore en potentiell förgiftning, ett dödshot. Jag kan bara tacka för detta, då jag får behålla alla dyrgripar själv.

Faran med att plocka svamp är att man plockar för mycket. Hinken fyller jag snabbt, men sen ska det renas, skivas och förkokas, alternativt torkas.



I år är det ett himmelrike att vara svampälskare. På mitt ”Karl-Johanställe” en bit från Grova växer fler Karl-Johan än jag någonsin skådat. Det gäller bara att vara före renarna som också gillar läckerbitarna. Årets stora dominant är den Rynkade Tofsskivlingen. En läckerhet som ingen verkar bry sig om. Den får jag ha helt själv, då t o m sniglar och maskar verkar lämna den ifred.

tisdag, augusti 28, 2007

Och då sa han....



Om jag säger
till dig - "Jag är ledsen" - så är det absolut sant.
Det är egentligen det enda i vår tillvaro som kan sägas var objektivt sant. Om jag känner mig ledsen och jag säger det till dig, så är det egentligen ingenting som går att ifrågasätta. För det är bara jag som kan känna mina känslor och bedöma vad det handlar om.

För dig är det en förstahandsinformation.
Du har inte hört det på omvägar, utan du står framför mig och lyssnar på orden samtidigt som jag uttalar dem. Precis i det ögonblick som mina stämband får ljudvågorna att svänga och fortplanta sig till ditt öras hammare och städ.

Troligtvis tänker du, "han är ledsen". Det borde du göra. Visst kanske du tänker att jag egentligen inte är ledsen utan bara ute för att manipulera dig, med det handlar i så fall bara om dig och dina föreställningar. Normalt sett så accepterar vi att någon är ledsen om han säger det. Så brukar det vara.

Om du sedan möter en tredje person, som känner både mig och dig, inträffar något intressant. Du kanske berättar att du träffat mig och att jag var ledsen.
Men det du då säger är inte en sanning. Det är en andrahandsinformation, när du återberättar något som du hört mig säga.

Trots att den tredje personen nu får höra en andrahandsinformation så tänker han att "sven är ledsen". Vi är nämligen vana att ta andrahandsinformation som sanning, som något som har samma värde som en förstahandsinformation. Men det är alltid en risk när man återberättar något; vi hör fel och förvanskar ord, och ju fler som återberättar en sak, desto mer fel kan det bli. Men det största problemet är nog att vi ofta lägger till något, en tilläggsinformation som mera handlar om oss själva.

- Jag träffade Sven häromdagen, han var ledsen, han såg helt förstörd ut men det är inte så konstigt, han har ju ett jobbigt liv, besvärlig fru och så bor dom i det där risiga radhuset på Porsön. Han är helt enkelt för konflikträdd, han borde hävda sig lite mer...
- Jaså, ja det är ju inte så konstigt att man blir deprimerad när man har de så eländigt. Jag såg honom cykla förbi förra veckan, och cykeln var så gammal och dålig att det bara skramla där han drog fram. Nog borde han ha råd att köpa en riktig cykel, så fattig är han väl inte.
- Nej, han är lat helt enkelt, han kommer sig inte för. Ingenting vettigt verkar bli gjort.

Den tredje personen fick på så sätt en historia om mig, där mina ord broderades ut och färgades med tolkningar och egna uppfattningar. När jag träffar den tredje personen nästa gång har han redan en bild av mig, som han fått genom andrahandsinformationen, och som han är säker på är sann.

Jag tycker att det är dags att genomskåda andrahandsinformationernas grepp om vår tillvaro. Vi kommer då att få ett mycket mer äkta och nära förhållande till varandra. Men jag menar inte att vi ska sluta skvallra om varandra, den njutningen måste vi unna oss. Det vi behöver göra är att lära oss se skillnaden mellan förstahandsinformation, som vi får i direkta mötet med en människa, och andrahandsinformation som vi får av någon som berättar om någon annan.

Tro inte på något som du fått höra om någon annan. Tro bara på människan som du upplever med dina egna sinnen; hörseln, synen, känseln och lukten.

måndag, augusti 27, 2007

Melankoli



Jag sitter och läser ur Sebalds ”Saturnus ringar”. Jag läser om människors strävan som alltid slutar i intet. Maktlystnad, gamla städer som gradvis återtas av havet och rädda människor som inte vågar möta en blick.

Berättaren vandrar längs en bit av Englands östkust. Han passerar platser som redan har haft sin storhetstid. Nu ödsligt trötta och närmast döda. Allt har sin tid och sitt slut.

Själv är jag just inkommen efter en kortare vandring i strilregnet. Hösten börjar anlända till Grova och Lappland. Lite av Sebalds vemod följer mig längs vandringen. En korp kraxar påpassligt ovanför mitt huvud och lommen klagar ute på vattnet.

Allt har sin början och sitt slut. Jag kan aldrig veta om jag får vara med om nästa återfödelse. Den kommer oavsett min närvaro. Däri ligger hoppet, däri ligger ödmjukheten.

I drömmen förbi

Jag går i drömmen förbi och på flykt undan plikt.
Men varför plikten framför allt?
Till vad befrias plikten ifrån?

Jag går i drömmen förbi
och vill inte människorna något ont.
Och det onda i sig vill ingenting.

Dödsannonser kommer inte att undvikas
och det föds ett barn efteråt.
Jag går i drömmen förbi.

lördag, augusti 25, 2007

Alkohol som lösningsmedel

Det är väldig tur att det finns alkoholmissbruk. Och då menar jag förstås inte de dåliga sidorna av alkoholmissbruk: tappa kontrollen över sitt liv, förlora jobbet, familjen och hamna i utanförskap och elände.
Det är naturligtvis mycket bättre om man slipper bli alkoholmissbrukare och leva ett vanligt liv. Jag vill absolut inte förminska lidandet i samband med alkoholmissbruk och konsekvenser för barn och anhöriga. Jag är väl medveten om alkoholmissbrukets baksida.

När nu det är sagt
vill jag gå vidare med min tankegång, det är tur att spriten finns.
Jag tänker på alkoholmissbruket som en livslösning, en följdriktig konsekvens på ett liv, fylld med misslyckade drömmar och mål.
Jag tänker på han som hade en kort karriär som popartist under tonåren och som under hela sitt liv drömt om en fortsättning. Och drömmen som blir alltmer absurd ju närmare pensionsåldern han kommer. Men under korta stunder i ruset får han en känsla av att gitarrspelet och sången flödar så fint att snart kommer den stora upptäckten och berömmelsen.

Egentligen skrattar livet honom rakt i ansiktet; du kommer aldrig, aldrig att bli någon artist! Du är dömd till att vara en medelmåttig tjänsteman på ett statligt verk.

Den obegåvade konstnären, den misslyckade affärsmannen, den oomtyckte chefen, den dåliga läraren, den klantige snickaren, den olycklige i äktenskapet, ja, listan kan göras hur lång som helst. Liv som började med drömmar om positiva och goda framtidsutsikter. Drömmar som sakta trasats sönder av motgångar och misslyckade projekt. Alla affärsidéer som spruckit, alla äktenskap som inte hållit, alla gitarrer och förstärkare som ligger i garderoberna, alla lärare som hasar sig fram i korridorerna, alla chefer som låser in sig på kontoret rädda för sin personal, och så samlarna; de som stannat i växten och lever kvar i år 1967 med alla sina skivor som alltid måste vara kompletta, eller med sina gamla motorcyklar, mopeder och reservdelar från förr. Alla dessa drömmar och förväntningar som aldrig blev och som nu bara finns bevarade i symbolerna, i samlingarna.

För alla dessa personer med sina misslyckade livsdrömmar finns ändå den perfekta lösningen, en lösning som varar livet ut (eventuellt ett förkortat sådant): alkoholmissbruket.
Trösten och räddningen som ett alkoholmissbruk kan ge kan inte underskattas.

Skulden över det egna misslyckandet kan avbördas och läggas på spriten. Det är alkoholmissbrukets främsta förtjänst.
Man säger; spriten tog överhanden, han hade dåligt ölsinne, tyvärr var han svag för spriten så det blev inget, han var en begåvad man men så började han dricka....annars hade han blivit något stort. Vi har alla en stor förståelse för alla dessa som "hamnar" i missbruket, och som förhindrar en framgångsrik karriär.

Och när de lyckats utveckla sitt alkoholmissbruk, behöver de aldrig mer känna sig ansvariga för det som hänt.

Tack alkoholmissbruket för att du skyddar alla dessa människor och hjälper dem lösa en omöjlig livssituation.

Samtidigt vill jag tacka Bloggger för att du för oss andra, obegåvade konstnärer och musiker, misslyckade poeter, skribenter och fotografer, ger oss ett alternativ till alkoholmissbruket: att blogga. Här lever drömmarna vidare som om det blivit något av dem. Genom att bli publicerad ger det en känsla av att var på gång, drömmen hålls levande. Jag tror att bloggandet kommer att få lika stor inverkan på alkoholmissbruket i samhället som en gång nykterhetsrörelsen hade.

Men jag ska erkänna att jag ibland funderar på att börja supa istället. Det är möjligt att det är en bättre lösning på lång sikt.

torsdag, augusti 23, 2007

Tjidtjagaise



Dagen är på väg mot sitt viloläge
Ungdomarna dividerar i tälten om den bästa sovplatsen bland mossa och sten
Någon annan pillar på mobilen utan att få kontakt
I kvällens skugga vid Tjidtjagaises fot finner vi en annan kontakt
-tystnad, lätta vindstötar och varande kärrsnäppor
Molnen väller in över fjällmassivet
Dagens bestigning ett minne blott
Väl omhändertaget av minnenas arkiv

onsdag, augusti 22, 2007

Vår enda möjlighet

Jag väntar på att igelkotten
ska få raska steg över vägen.
Jag väntar förmodligen förgäves.
Det är många bilar som har
bestämt sig för att passera samma
väg inatt.

Ambulansens blå sken.
Är det hjärtat?
Kanske ett fylleslag och blodiga ansikten?
Sängrökning eller så befriande
som ett falskt alarm?

Vi måste inse att vårt språk som göms
i våra kroppar är vår enda möjlighet.
Vi går omkring med vår enda möjlighet
och detta gör människorna panikslagna.

tisdag, augusti 21, 2007

Tredagarsdagarna


När jag är i stugan på semester så känns en dag där som tre dagar.
Det kanske låter lite märkligt , men låt mig förklara.

Vår stuga är inte särskilt modern, vi har valt att hålla ambitionerna på låg nivå; inget varmvatten, utedass och den mesta matlagningen sker ute på öppen eld. Ingenting behöver gå snabbt eller effektivt; vi har ingen kaffebryggare utan brygger med en Melittatratt ovanpå en termos… ja, ni förstår vad jag menar, 30-talets livsrytm transponerad till nutid.

Och när det nu är nödvändigt med en digitalbox för att se tv, har vi helt enkelt ställt ut teven i ladan. Det kändes som en befrielse.

Nå, åter till 3 dagarsdagarna.

När jag vaknar och kliver upp vid 8-tiden, så börjar dagen - den första - med frukost och en stunds bokläsande. Sedan gör jag upp eld under varmvattenberedaren. När vattnet blivit varmt rakar jag mig i tvättrummet. Jag har så lång tid på mig med dessa morgonrutiner att jag samtidigt hinner få igång magen och göra första besöket på utedasset.
Den yttre och inre reningen är klar vid 10-tiden.

Därefter finns två alternativ. Antingen är det en arbetsdag och då börjar snickrandet, husmålandet eller nåt annat som just nu är aktuellt i det pågående stugprojektet. Eller så är det besöksdag och då tar jag på mig kepsen och går runt till stuggrannarna och dricker kaffe och pratar skit.

Båda alternativen, oberoende om det är arbete eller besök, så avslutas det vi 13-tiden.
Denna första etapp av dagen, motsvarar i upplevelse av tid en normal dag.

Efter en enkel lunch påbörjas dag två; stranddagen. Varje dag det är sol, vilket i princip är alla dagar i Ryssbält, så går vi till stranden med en korg innehållande böcker, anteckningsbok, Mp3-spelare, badbyxor, handduk, saft och kex, kaffe i termos och läsglasögon.

Vi sätter oss i solstolarna, en liten bit ifrån Strömbäcks, och läser böckerna, lyssnar på sommar och varvar allt med sköna bad. Ibland pratar vi lite med Strömbäcks, som har samma inställning till livet som oss, och vi raljerar lite över ljudet från alla motorsågar och röjsågar. Det är arbetsnarkomanerna på stugområdet som alltid håller på, vi ser dem aldrig på stranden.

Stranddagen pågår fram emot 17-tiden och den är så lång, så oändlig, så kravlös, att den motsvarar en dag i verkliga livet

Dagen nummer tre påbörjas med förberedelse inför middagen. Potatisen tvättas och skivas och sätts in i ugnen. En stor eld ute i eldstaden. På glöden halstras fisken, oftast lax köpt av den lokale fiskaren. Matlagningen, måltiden i kvällssolen, vinboxen, efterrätten.

När den goda middagen är över återstår ett par timmar av kvällen. Vi tar kajakerna och paddlar ut på det spegelblanka havet och den tredje dagen tar slut vid 23-tiden på kvällen.

Varje dag i stugan känns så långa att de ger en upplevelse av tre dagar.
En veckas semester motsvarar därför tre veckors ledighet.

Inte konstigt att man längtar till jobbet i slutet av semestern.

måndag, augusti 20, 2007

Sommarfjäll - morgonen



Kalfjället vaknar
Ljusets uppfodrande skärpa
Kalla varmgrader i kylig västan
Smålommars spel i tjärnarna ger varsel om livets fortsättning

söndag, augusti 19, 2007

Om oförutsedda olyckor



Igår for min son ut och paddlade med en kompis, rätt sent på kvällen. Det hann bli mörkt nu när det är augusti och min oro satte igång. En typisk och omotiverad pappa-oro. Jag började tänka på att de var ute i kajakerna, i mörkret på fjärden och sedan hände något och en ramlade ur och föll i vattnet. Då försökte den andre hjälpa till och då föll han också ur kajaken. Nu låg båda där och ingen kunde ta sig upp, och mörkret runt omkring, och paniken... och ingen som hörde deras desperata rop på hjälp....

Så där snurrade det på, den oroliga tankeströmmen. Ju mer jag tänkte på det, desto mer säker blev jag på att något kunde ha hänt och att jag borde agera, springa ut i mörkret och undersöka saken. Men istället använde jag ett sätt att tänka, som jag brukar ta till när jag blir så där omotiverat orolig.

Om en olycka inträffar så är den per definition oförutsedd. Jag menar, hur skulle det se ut om det fanns förutsedda olyckor? Det är ju en orimlig tanke, att vi vet att en olycka ska inträffa och att vi låter bli att förhindra den.
Alla olyckor kommer därför som en blixt från en klar himmel.
Det är därför de är så obehagliga. ”Det var en helt vanlig dag” och så händer något hemskt.
Så brukar det vara.
Därför försöker jag tänka så här; eftersom jag nu oroar mig för just den här speciella olyckan, så är den ju förutsedd och därför är det orimligt att tro att den skall inträffa, i varje fall just nu! Själva tanken på att en olycka kan inträffa blir därigenom samtidigt ett perfekt skydd mot samma olycka.

Och det brukar fungera för mig. Om jag verkligen har tänkt igenom alla hemska saker som kan inträffa, behöver jag inte längre oroa mig, utan kan släppa det hela.

Det innebär i och för sig att ju fler olyckor och hemska händelser som man kan tänka ut och oroa sig för, desto mindre risk blir det att något kommer att inträffa. Nackdelen är att huvudet ständigt blir upptagen av att tänka på olyckor.

Under min uppväxt utvecklade min mamma detta tänkande till fulländning och hon förde kunskaperna vidare till mig. Det är faktiskt inte så lätt att tänka ut alla olyckor som kan komma att inträffa, nu eller i framtiden. Till slut förlorar man också kontakten med vad som verkligen är farligt i tillvaron, eftersom man är helt upptagen att tänka på olyckor som man själv hittat på och förutsett. Och det var något som hände i min uppväxtfamilj.

Vår familj blev en av de mest otursdrabbade familjerna på Dombäcksön. Till exempel bröt alla något ben, antingen en eller två gånger. Det fanns alltid någon som gick på kryckor och till slut köptes kryckorna in från landstinget, för att finnas i huset tills det blev dags igen. Det var skidolyckor, mopedolyckor, bilolyckor och andra former av olyckor.

Att tänka på olyckor hindrar just dom olyckor man tänker på men det är tyvärr lätt att missa nån olycka. Men den här gången fungerade det.
Min son kom hem välbehållen. Han känner mig och visste att jag var orolig och gick upp till mig fast jag gått och lagt mig och sa: ”pappa, jag är på land”.

Ett ljuvligt besked för en förutseende fader.

fredag, augusti 17, 2007

Sommarfjäll - kvällen



Dagen lägger sig och skuggorna sträcks ut
Landskapet förändras i takt med ljuset i avtagande
Atmosfärens molnlek oberoende av tid och ljus

torsdag, augusti 16, 2007

Den självvalda ensamheten

Den självvalda ensamhetens timmar
och koncentrationen som bångstyrigt ideal.

Min närvaro är både en varm vänskap
och en provokativ främling.
Inte olikt augustiklimatet som vaggar
in oss i många föreställningar.

Bachelard och Bartoks fjärde stråkkvartett.
Vad jag upplever saknar aktiva adjektiv,
men jag börjar jaga dem ändå.
Mina valfränder bereder broar över
bristerna.

Tänk att själva uttrycksformen ger
det bästa läkköttet:
( Att trots svårigheter, det är inte att med envis
min kämpa med en jordens syssla, det är inte
som att kryssa på havet; det är att verkligen gå
med ansiktet mot vinden och trotsa makten. Alla
universums stora krafter framkallar former av mod.)
Gaston Bachelard
Ur Luften och drömmandet

tisdag, augusti 14, 2007

Närvaro



Sitter intill Lill-Gaikas bergskant. Det som skulle kunna vara en gammal offerplats eller ättestupa. Här offrar jag lite gammalt trött tankegods och låter det föras bort med vinden.

Jag blir inte sittande länge. Jaktfalken har uppmärksammat mig. Han är lika orolig som de mörka moln som varslar om regn någonstans.

Börjar kylas av efter den svettiga uppstigningen på berget. Den trötta hunden är snabbt iväg när jag reser mig upp. Vandringen tillbaka till Ganjaureudden där kaffe och bragokex väntar.

Sommarens närvarande stunder är enkla.

måndag, augusti 13, 2007

Tom-rummet



När jag var barn kom jag ibland att tänka på döden. Särskilt när jag tänkte på att jag själv skulle vara död, och att jag aldrig, aldrig mer skulle finnas till, så blev jag väldigt rädd. Tanken på att jag aldrig någonsin mer skulle finnas till, gav mig en känsla av att falla ner i en avgrund. En svindlande känsla som inte bara gav mig ångest, utan som också fick mig att snabbt börja tänka på något annat.

Att tänka mycket på något annat, fungerade bra. Varje gång jag som fick tankar på döden så styrde jag bort tanken därifrån. Jag tror att det är vår bästa medicin mot den tomhet som finns i tanken på att inte finnas till. Att tänka, den kontinuerliga tankeström som vi ständigt lever i, är vårt bästa skydd mot det tomrum som hotar i mellanrummet mellan oss och döden.

”Jag tänker, alltså finns jag” formulerade Descartes det. Vårt ständiga tänkande skapar en illusion om varandet, att vara inte-död. Så länge vi tänker på annat så undviker vi tomheten som finns därute, utanför.

Men samtidigt som tänkandet är vår räddning, blir vi samtidigt tänkandets fångar. Vi får aldrig en lugn stund! Ständigt hör vi rösten i oss som kritiserar, dömer och oroar sig. Ständigt snurrar det i vårt huvud av förebråelser, planeringar, gamla dialoger, utskällningar, kränkningar och tankar på vår egen skam. Det är ett högt pris vi betalar för att slippa tomheten och att inte längre finnas till.

Jag tror att Descartes hade rätt men bara till hälften. Vi finns till även om vi inte tänker! Eller snarare, när vi inte tänker går vi in i tomrummet, och möter oss själva. Där vi verkligen finns.

Om man sätter sig på en stol och låter tanken på ingenting föra en in i mellanrummet, känner man ångesten som kryper i hela kroppen. Ingen människa vill väl sitta i sysslolöshet, och kroppen skickar signaler på smärta från alla muskler och leder. Tankarna kommer flygande som bombplan och fyller en med oväsentligheter; kampen om herraväldet över sinnet är en blodig kamp, på liv eller död!

Det tar lång tid att freda sitt sinne, och att tanklöst kunna sitta där.
Men det är mycket som händer då.

Tomheten förvandlas och blir till en tallrik färsk mjölk med nyplockade smultron serverade av Bibbi Andersson. Och man glömmer för en stund sig själv.

söndag, augusti 12, 2007

Mellan-rummen



Det är i mellanrummen mellan de fyra benen, ryggstödet och sitsen som stolen uppstår. Utan mellanrum skulle stolen vara något annat, kanske en kub.

Det är mellanrummen som skapar vår tillvaro, och de tillhör ingen, samtidigt som allt viktigt finns där. Utan mellanrum mellan människor hade ingen funnits. Allt hade varit en klump, precis som fostrets hand innan cellerna dör och skapar fingrarna.

Vi befinner oss i mellanrummen; mellan födelse och död finns livet, mellan man och kvinna finns kärleken, mellan förgången tid och framtid finns nuet, mellan två människor finns relationen, mellan obehag och behag finns känslan.

Men ingenting som finns i mellanrummet existerar i verkligheten. Så fort vi försöker definiera det så försvinner det som när sanden rinner genom våra fingrar.

Ta nuet som exempel. Det förflutna är det som inte längre finns och framtiden det som ännu inte uppstått. Kvar finns nuet, en punkt i tiden utan påtaglig utsträckning. Hur kort tidsperiod vi än tänker oss, en minut, en sekund eller en tusendels sekund, går det alltid att dela upp den i tre perioder: förfluten tid, nutid och framtid. Ingenting är oföränderligt, inte ens under en miljondels ögonblick. När vi försöker fånga nuet har det redan försvunnit in i förfluten tid. Att leva i nuet är därför en illusion.

För att uppnå det vi söker - nuet, livet, kärleken, känslan, relationen – måste vi uppge tanken på det vi söker. Och istället uppsöka mellanrummen, och ställa oss utanför.

Istället för att söka nuet kan vi ställa oss utanför tiden.
Det är bara när tiden upphört som nuet blir möjligt att uppnå.

Det är först när vi gett upp vår rädsla för döden och slutat tänka på tidens gång, som vi kan öppna oss för livet.

Det är när vi undviker att ständigt söka tillfredställelse och välkomnar obehaget som en lika naturlig del av vårt liv, som känslolivet blir en tillgång och inte en belastning.

Det är bara när vi förstår att en relation inte går att äga - den uppstår bara under vissa omständigheter och försvinner lika plötsligt när förutsättningarna ändras - som vi kan uppleva verklig kärlek.

Lyckan finns inte där vi söker den, utan den finns utanför.
Sätt dig därför på en stol och acceptera mellanrummen, både i stolen och i tillvaron.

Erland

Sädesärlan Erland är en sen bosättare på Grova. Jag upptäcker honom med fru oroligt vakande av och an när jag håller på med veden. Tydligen har de misslyckats med den första häckningen. Paret har hittat den gamla holk som står på en vedkubbe intill vedboden..
Jag blir till en början lite orolig och missmodig. Hur ska nu detta förlöpa då vi har anlänt med hund och allt? Erland med fru tycks äga en fantastisk anpassningsförmåga. Trots stugans alla aktiviteter med bl a en vedklyv i högform intill återgår familjen Erland till sitt normala värv
- att mata sina små med gårdens myror och mygg…



Erland i utkiken



Erland på spaning



Erland på födslojakt

måndag, augusti 06, 2007

Grovamagi



Invid grillplatsen
Dagboken som summerar dagen
Aftonrodnaden som lägger sig
Stillheten som mättar sig
Ungdomarna i båten som söker kontakten under vattenytan.
Ett tranpar som ger en kvällens fanfar
Drillsnäppan som stämmer in i ett annat tonläge
Färgerna fördjupas i takt med uppmärksamheten
Kvällens lågmälda mässa når sin fullbordan

Regnvåta dagar på Grova



Lågtrycken har duggat tätt under sommarens Grovavistelse.
När jag hör om översvämningarna i England och i Skåne, hör om otäcka stickmyggor i vattnets spår, då känns det skönt att sitta i sin stuga i Lappland.
Här tar den skogsklädda moränbacken snabbt hand om allt vatten. Älven blir aldrig fylld, då Vattenfall vill ha ett högt energipris till vintern.

I en stuga blir det aldrig långsamt. Mellan skurarna hugger jag ved, plockar svamp och gör små vandringar med hunden. När himlen öppnar sig tänder jag en brasa och öppnar en bok.

Regniga dagar kan vara vilande och läkande. Jag sänker takten och dämpar självpåtvungna krav och ambitioner.

Det smattrar hårt mot taket. En regnig dag går mot natt. Sovloftet väntar inbjudande.