tisdag, augusti 28, 2007

Och då sa han....



Om jag säger
till dig - "Jag är ledsen" - så är det absolut sant.
Det är egentligen det enda i vår tillvaro som kan sägas var objektivt sant. Om jag känner mig ledsen och jag säger det till dig, så är det egentligen ingenting som går att ifrågasätta. För det är bara jag som kan känna mina känslor och bedöma vad det handlar om.

För dig är det en förstahandsinformation.
Du har inte hört det på omvägar, utan du står framför mig och lyssnar på orden samtidigt som jag uttalar dem. Precis i det ögonblick som mina stämband får ljudvågorna att svänga och fortplanta sig till ditt öras hammare och städ.

Troligtvis tänker du, "han är ledsen". Det borde du göra. Visst kanske du tänker att jag egentligen inte är ledsen utan bara ute för att manipulera dig, med det handlar i så fall bara om dig och dina föreställningar. Normalt sett så accepterar vi att någon är ledsen om han säger det. Så brukar det vara.

Om du sedan möter en tredje person, som känner både mig och dig, inträffar något intressant. Du kanske berättar att du träffat mig och att jag var ledsen.
Men det du då säger är inte en sanning. Det är en andrahandsinformation, när du återberättar något som du hört mig säga.

Trots att den tredje personen nu får höra en andrahandsinformation så tänker han att "sven är ledsen". Vi är nämligen vana att ta andrahandsinformation som sanning, som något som har samma värde som en förstahandsinformation. Men det är alltid en risk när man återberättar något; vi hör fel och förvanskar ord, och ju fler som återberättar en sak, desto mer fel kan det bli. Men det största problemet är nog att vi ofta lägger till något, en tilläggsinformation som mera handlar om oss själva.

- Jag träffade Sven häromdagen, han var ledsen, han såg helt förstörd ut men det är inte så konstigt, han har ju ett jobbigt liv, besvärlig fru och så bor dom i det där risiga radhuset på Porsön. Han är helt enkelt för konflikträdd, han borde hävda sig lite mer...
- Jaså, ja det är ju inte så konstigt att man blir deprimerad när man har de så eländigt. Jag såg honom cykla förbi förra veckan, och cykeln var så gammal och dålig att det bara skramla där han drog fram. Nog borde han ha råd att köpa en riktig cykel, så fattig är han väl inte.
- Nej, han är lat helt enkelt, han kommer sig inte för. Ingenting vettigt verkar bli gjort.

Den tredje personen fick på så sätt en historia om mig, där mina ord broderades ut och färgades med tolkningar och egna uppfattningar. När jag träffar den tredje personen nästa gång har han redan en bild av mig, som han fått genom andrahandsinformationen, och som han är säker på är sann.

Jag tycker att det är dags att genomskåda andrahandsinformationernas grepp om vår tillvaro. Vi kommer då att få ett mycket mer äkta och nära förhållande till varandra. Men jag menar inte att vi ska sluta skvallra om varandra, den njutningen måste vi unna oss. Det vi behöver göra är att lära oss se skillnaden mellan förstahandsinformation, som vi får i direkta mötet med en människa, och andrahandsinformation som vi får av någon som berättar om någon annan.

Tro inte på något som du fått höra om någon annan. Tro bara på människan som du upplever med dina egna sinnen; hörseln, synen, känseln och lukten.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Så lysande. Det ska jag verkligen ta till mig. Tack!

Teg sa...

om någon säger "han är död" då? ska man inte tro på det förrän Bergman himself kliver fram och ger dig första handsinformationen?

annars ett vattentätt resonemang!!

The Ryssbält tapes sa...

Intressant att du tog upp döden. Det är väldigt vanligt att anhöriga t ex inte tror att någon är död, förrän man fått se det med egna ögon. Det är därför man alltid försöker ha visningar.
En känt exempel är Elvis, han är ju inte riktigt död än.

Teg sa...

det är sant. resonemanget håller även när det gäller döden.