Jag väntar på att igelkotten
ska få raska steg över vägen.
Jag väntar förmodligen förgäves.
Det är många bilar som har
bestämt sig för att passera samma
väg inatt.
Ambulansens blå sken.
Är det hjärtat?
Kanske ett fylleslag och blodiga ansikten?
Sängrökning eller så befriande
som ett falskt alarm?
Vi måste inse att vårt språk som göms
i våra kroppar är vår enda möjlighet.
Vi går omkring med vår enda möjlighet
och detta gör människorna panikslagna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Oh ja! ibland tror jag att rädsla och panik är de enda drivkrafterna. Jag kan ta mig samman och inse att så är det verkiligen inte även om vi agerar annorlunda.
Skicka en kommentar