Om oförutsedda olyckor

Igår for min son ut och paddlade med en kompis, rätt sent på kvällen. Det hann bli mörkt nu när det är augusti och min oro satte igång. En typisk och omotiverad pappa-oro. Jag började tänka på att de var ute i kajakerna, i mörkret på fjärden och sedan hände något och en ramlade ur och föll i vattnet. Då försökte den andre hjälpa till och då föll han också ur kajaken. Nu låg båda där och ingen kunde ta sig upp, och mörkret runt omkring, och paniken... och ingen som hörde deras desperata rop på hjälp....

Så där snurrade det på, den oroliga tankeströmmen. Ju mer jag tänkte på det, desto mer säker blev jag på att något kunde ha hänt och att jag borde agera, springa ut i mörkret och undersöka saken. Men istället använde jag ett sätt att tänka, som jag brukar ta till när jag blir så där omotiverat orolig.

Om en olycka inträffar så är den per definition oförutsedd. Jag menar, hur skulle det se ut om det fanns förutsedda olyckor? Det är ju en orimlig tanke, att vi vet att en olycka ska inträffa och att vi låter bli att förhindra den.
Alla olyckor kommer därför som en blixt från en klar himmel.
Det är därför de är så obehagliga. ”Det var en helt vanlig dag” och så händer något hemskt.
Så brukar det vara.
Därför försöker jag tänka så här; eftersom jag nu oroar mig för just den här speciella olyckan, så är den ju förutsedd och därför är det orimligt att tro att den skall inträffa, i varje fall just nu! Själva tanken på att en olycka kan inträffa blir därigenom samtidigt ett perfekt skydd mot samma olycka.

Och det brukar fungera för mig. Om jag verkligen har tänkt igenom alla hemska saker som kan inträffa, behöver jag inte längre oroa mig, utan kan släppa det hela.

Det innebär i och för sig att ju fler olyckor och hemska händelser som man kan tänka ut och oroa sig för, desto mindre risk blir det att något kommer att inträffa. Nackdelen är att huvudet ständigt blir upptagen av att tänka på olyckor.

Under min uppväxt utvecklade min mamma detta tänkande till fulländning och hon förde kunskaperna vidare till mig. Det är faktiskt inte så lätt att tänka ut alla olyckor som kan komma att inträffa, nu eller i framtiden. Till slut förlorar man också kontakten med vad som verkligen är farligt i tillvaron, eftersom man är helt upptagen att tänka på olyckor som man själv hittat på och förutsett. Och det var något som hände i min uppväxtfamilj.

Vår familj blev en av de mest otursdrabbade familjerna på Dombäcksön. Till exempel bröt alla något ben, antingen en eller två gånger. Det fanns alltid någon som gick på kryckor och till slut köptes kryckorna in från landstinget, för att finnas i huset tills det blev dags igen. Det var skidolyckor, mopedolyckor, bilolyckor och andra former av olyckor.

Att tänka på olyckor hindrar just dom olyckor man tänker på men det är tyvärr lätt att missa nån olycka. Men den här gången fungerade det.
Min son kom hem välbehållen. Han känner mig och visste att jag var orolig och gick upp till mig fast jag gått och lagt mig och sa: ”pappa, jag är på land”.

Ett ljuvligt besked för en förutseende fader.