tisdag, mars 11, 2008

Enpartistaten

Vi levde en gång i ett land där vi visste vad som var vänster och höger. Politiken hade olika färger, rött, blått, grönt och lite liberalt orange. Det var under ideologiernas tid. Det var förr i tiden.

Sedan moderaterna talade om för svenska folket att de vara det nya arbetarpartiet blev inget längre sig likt.

Jag läste på DN debatt att en ledande socialdemokrat hyllar alliansens arbetsmarknadspolitik. För en kort tid sedan bytte miljöpartiets språkrör fot i EU-frågan. Värst var naturligtvis den kaxige Maud Olofsson när hon fick frågan om vem hon helst såg som USA:s nästa president. Hennes svar var republikanen John McCain, som hon ansåg vara mest frihandelsvänlig. Reinfeldt för sin del trodde mest på Obama, som sig bör i sitt nya arbetarparti.

En ledande socialdemokrat som hyllar alliansen och Maud Olofssons centerparti som tycks ha antagit utmaningen att vara Sveriges nya högerparti. Det är inte lätt för oss att orientera oss i den nya politiska soppan.

Då inte längre höger och vänster har sina givna positioner och alla politiska färger blandas i mitten med en dragning mot höger till ett färglöst grådask, ja, då tycker jag att vi håller på att skapa något som liknar en enpartistat, där politiska beteckningar får en allt mer urvattnad betydelse.

Jag funderar oroligt över vilken betydelse detta på sikt får för människors engagemang och vad som händer med demokratin.

I det land på andra sidan Atlanten som utger sig som frihetens och demokratins främsta tillskyndare, är det personer och mängden pengar som finns i deras kampanjkassor som avgör folkets val. Snabbare än vad vi anar kan vi komma dit. Det betackar jag mig för.

Johan

Andra bloggar om:

2 kommentarer:

bert sa...

Den där slutklämmen får bli Veckans citat hos mig.

The Ryssbält tapes sa...

Kul!
Hoppas på ett tredbrott framöver. Vill åter se mer av den politiska diskussionen inte bara på bloggen, utan på arbetplatsen, caféet m m.