Långfredagen

Förmiddag med starka påskvindar och våndor
över små och stora avgöranden.
Det är påskblicken i oss som pendlar fram och
tillbaka. Och Bach, den femte evangelisten
stiger med oss, som i en luftballong där vi
hisnande betraktar våra liv.

Bach är en stabilisator. Förstärkare av andetagen.
Och dödsryckningarnas mening.
Jag lyssnar på hans orgelverk och mitt tungsinne
börjar kvickt destillera.
Jag blir till något annat under tiden. Jag blir till insikt
och starkare vilja, men om det återigen brister och om
tvivlet hemsöker dig på nytt:

Tänk Bach!
Spela Bach!

Jag fortsätter att lyssna och blir till förhoppning.
En orgelpunkt där vilan och viljan binder stämmorna:
Ännu starkare.
Ännu hoppfullare.
Ännu meningsfullare.

Björn

Andra bloggar om: påsk