fredag, april 18, 2008

Den första cykelturen

Det finns en mördare som har fångats efter ett fruktansvärt mord på en liten flicka. Han har tidigare dödat en kvinna, våldtagit flera och ingen vet ännu hur många det handlar om. Som allmänhet, vanlig medelsvensson, förstår man ingenting. Hur kan en människa, som utanpå ser helt vanlig ut, som vilken granne som helst, utföra så fruktansvärda dåd.

Om man har barn själv känner man en enorm rädsla och en panik att det skulle kunna hända ens egna kära, och sympatin med flickans föräldrar blir verklig och äkta. Det här mordet är något som berör oss alla, som det inte går att gå förbi.

I svåra händelser är det ofta en liten detalj, som fastnar i minnet och som får bli en symbol för ens känslor och upplevelser. När jag såg kartan över den lilla flickans cykelväg från fotbollsplanen till hemmet - en väg genom ett litet samhälle som finns överallt i Sverige och som tusentals barn cyklat på – och ser att färden slutar bara några hundra meter från föräldrahemmet, med ett kryss för där cykeln hittades, då förstod jag plötsligt att detta berör oss alla. Vi har alla gjort våra första egna cykelturer och det har för oss flesta slutat bra och vi har återvänt till tryggheten efter utflykten i den stora, farliga världen. För att sedan cykla längre och längre bort från vårt hem tills dess vi lever ett eget liv och klarar oss själva. För Engla blev första självständiga utflykten också den sista.

Hur ska man reagera? På vilket sätt kan man hantera någonting så här fruktansvärt? I första skedet är det lätt att bli primitiv och tänka på hämnden, och att mördaren själv ska dödas eller plågas svårt för tid och evighet. Och det är självklart, han skall straffas för det han gjort och samhället måste skyddas från honom , kanske för all framtid.

Det är också naturligt att söka ansvar och skuld hos dem som är satta att skydda oss; polisen. Här har något hänt och även om de nu tagit honom har polisen gjort flera misstag i sitt tidigare utredningsarbete. Om de hade gjort rätt hade detta sista mord kanske kunnat undvikas.

Ju värre brott och ju svårare dåden blir att förstå, desto hårdare domare blir vi. Syndabockarna måste dras fram i ljuset och det räcker inte med själva mördarens ansvar. De som är satta att skydda oss har också misslyckats och får nästan ta lika stort ansvar som den som utfört dådet.

Men vem är egentligen skyldig?
Mördaren hade föräldrar och något i uppväxten gick snett. Även om hans föräldrar gjorde allt i sin makt blev något fel, fruktansvärt fel. Hos grannarna, i släkten , i skolan, fanns troligtvis personer som såg att allt inte stod rätt till, men ingen ingrep eller kunde inte ingripa.

En gång var han ett vanligt barn som cyklade på en väg och och någonstans på denna väg slutade den naturliga utvecklingen och han föll av sin cykel och där blev det ett kryss. Först var det bara ett kryss, nu har det blivit flera kryss på samma plats.

I alla upprörda svenskars närhet - alla som nu ropar efter hämnd eller hotar advokater - finns det barn som inte mår bra, som inte har det bra och som behöver uppmärksammas i tid. Det kan vara våra egna barn eller andras barn. Varje dag finns det barn i vår närhet som cyklar omkull i sin utveckling och där den negativa spiralen mot våld och elände tar sin början.

Alla svenskar kan säkert idag peka ut ett barn där det negativa har tagit överhanden. Om vi alla känner ansvar kan vi vända vår smärta mot något positivt, mot vad vi kan göra idag. Att utnyttja den aggressiva energin till att se och uppmärksamma de barn som är annorlunda, som inte tänker som andra, som far illa, och förstå att bara där kan vår kunskap om det som nu hänt göra nytta.

Sven

Andra bloggar om:

8 kommentarer:

Bettankax sa...

Tack för ditt fina, väl avvägda inlägg. Av allt som uttryckts i samband med den senaste tragiska händelsen, i TV, tidningar, bloggar är det en befrielse att få läsa dina rader.
Såg delar av ett fullkomligt vettlöst debattprogram i TV och undrade vad syftet egentligen var? Beklämande!

Bettankax sa...

ooops, bekläMMande!

Anonym sa...

Det finns barn som blir utsatta för fruktansvärda saker i barndomen utan att de själva blir onda eller hatiska.

Det finns barn som har trygga bra uppväxter men som blir mördarmaskiner.

Ingen kan säga varför den ena blir ond och den andra god. Kanske var det ett litet ord av kärlek som fick den hårdast drabbade att härda ut och vända hat till kärlek. Kanske var det ilskan över att inte få rätt julklappar eller en kram som gjorde den andre till mördare.

Engla och alla andra offer har ju inte ett smack att göra med vad gärningsmannen har för orsaker. Engla och andra offer råkade bara vara på fel plats vid fel tillfälle när odjuren ville bli av med sin egen ångest på bekostnad av försvarslösa barn och kvinnor.

I slutändan är det ändå handlingarna som räknas. Skall personligt ansvar för handlingar inte krävas längre?

Är det så du menar?

Conan

Sven sa...

anonym: Jag tyckte att jag skrev att naturligtvis skall den skyldige dömas för det brott han begått. Men till skillnad mot dig tror jag inte att någon blir mördare för att man är missnöjd med julklappar.
Men du har rätt att orsakerna inte har någon betydelse för Engla. Däremot kanske för barn i framtiden.

Anonym sa...

Även jag säger tack för ditt fina inlägg. I det landskap där det nu skett två mord på kort tid, har dyningarna från det förra ännu inte lagt sig, även det skapade en oerhörd förstämning. Den 19-åring som nyligen mördade en 15-årig tjej i Mora, hade ett välordnat liv med arbete, flickvän och föräldrar. Man har nu friskförklarat honom, heter det, vilket jag inte kan förstå. Hur kan man bedöma en mördare som "frisk"?

Sven sa...

anonym: Ja, det beror nog på vad man definierar som sjukdom. Personlighetsstörningar t ex räknas inte som sjukdom men kan ge lika allvarliga konsekvenser.
Jag hoppas att fler gör som du, söker förstå trots att det är så oförståeligt.

Turtlegirl sa...

Att det var hennes första egna längre cykeltur är det som gripit mig mycket.

Visst, mycket annat är tragiskt också , otroligt tragiskt men det var en tanke hos mig... första egna cykelturen....

Anonym sa...

Sven:

/// anonym: Jag tyckte att jag skrev att naturligtvis skall den skyldige dömas för det brott han begått. Men till skillnad mot dig tror jag inte att någon blir mördare för att man är missnöjd med julklappar.

Men du har rätt att orsakerna inte har någon betydelse för Engla.

Däremot kanske för barn i framtiden. ///

Eftersom du inte riktigt förstod metaforen så skall jag förtydliga.

1. Maskrosbarn överlever allt trots tragik och misär i barndom och tonår. De brukar ofta bli fruktansvärt bra samhällsmedborgare med ett högt rättspatos och har inga problem med att skilja på sin egen smärta från andras liv och leverne.

2. Barn som enbart ser sig som offer oavsett om orsaken varit mild eller rå brukar alltid få problem med att hitta sina roller i vuxenlivet. Ingen har visat dem vägen ur tomhet och mörker där sjuka tankar formas från rädsla till hat och psykisk sjukdom.


Det finns en hel del info om seriemördare och pedofila våldsmän på nätet. För den som vill engagera sig i hur man på något sätt kan hindra att oskyldiga råkar ut för dessa monster så är det hur otrevligt det än kan vara att läsa in sig ett sätt att bli lite klokare.

Givetvis kan det många gånger finnas otroliga tragedier bakom störda beteenden. Men det är inte en regel utan undantag och eftersom du inte köpte julklappssymboliken så skickar jag några länkar:

http://crime.about.com/od/serial/Serial_Killers_and_Mass_Murderers.htm
http://crime.about.com/od/serial/ig/serialkillerphotos/
http://crime.about.com/od/serial/p/albertfish.htm

Conan