Tornvaktaren sjunger sina tysta sånger.
Rytmiskt, men varsamt.
Ande tag plats.
Jägaren väntar på tystnadens knäckta kvist.
En vind skakar om tornet.
Och det gäller att klamra sig fast
vid sitt ansvar.
Avkopplingen spänner över många områden.
Nu är det ljud igen
och nu är det ljud igen
och ljudet varar till det släpper.
Björkskuggans spasmiska hemlighet.
Vinden hjälper inte till.
Vi måste nästan tro
på allt vi hör.
Den sårade människans uttrycksfullhet.
onsdag, september 26, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar