Att vara människa innebär att jag lägger mitt liv i andras händer. Jag måste lita på mina medmänniskor, att de inte kommer att skada eller angripa mig.
Mina närmaste litar jag ännu mer på. För dem visar jag inte bara min yttre person, utan jag delar med mig av mina innersta känslor och upplevelser. Jag vågar visa mig som den jag är, med brister och svagheter.
Om någon i min närhet sviker mitt förtroende känner jag mig kränkt. Svårast är att bli bedragen av den man älskar.
När sådant händer tappar vi fotfästet, vi faller ner i ett tomrum och för en kort stund förlorar vi kontrollen över oss själva. Vi tappar kontakten med Självet, och när det försvinner, upplever vi en nära-döden-upplevelse.
Och denna förlust av självkontroll skapar en känsla av vanmakt.
Vanmakt över att vi inte kunnat skydda oss själva. Vi borde ha förstått! tänker vi och tar till hatet, tillitens motsats. Hatet som ska hålla den andre på avstånd så att det aldrig kan hända igen.
Men hatet binder oss bara vid kränkningen. Till slut blir hatet vårt eget fängelse.
Men är hatet den enda vägen att gå? Nej, det finns andra sätt.
Jag kan istället försöka acceptera min känsla av vanmakt, att jag var värnlös och tappade kontrollen. Det var inte mitt fel men jag har ändå en skuld i det som hände.
Mina närmaste litar jag ännu mer på. För dem visar jag inte bara min yttre person, utan jag delar med mig av mina innersta känslor och upplevelser. Jag vågar visa mig som den jag är, med brister och svagheter.
Om någon i min närhet sviker mitt förtroende känner jag mig kränkt. Svårast är att bli bedragen av den man älskar.
När sådant händer tappar vi fotfästet, vi faller ner i ett tomrum och för en kort stund förlorar vi kontrollen över oss själva. Vi tappar kontakten med Självet, och när det försvinner, upplever vi en nära-döden-upplevelse.
Och denna förlust av självkontroll skapar en känsla av vanmakt.
Vanmakt över att vi inte kunnat skydda oss själva. Vi borde ha förstått! tänker vi och tar till hatet, tillitens motsats. Hatet som ska hålla den andre på avstånd så att det aldrig kan hända igen.
Men hatet binder oss bara vid kränkningen. Till slut blir hatet vårt eget fängelse.
Men är hatet den enda vägen att gå? Nej, det finns andra sätt.
Jag kan istället försöka acceptera min känsla av vanmakt, att jag var värnlös och tappade kontrollen. Det var inte mitt fel men jag har ändå en skuld i det som hände.
Jag är skyldig genom att jag älskat en annan människa och därför lämnat mig skyddslös.
En sådan skuld är alltid värdefull att äga!
En sådan skuld är alltid värdefull att äga!
3 kommentarer:
Ja, den skulden är faktiskt värdefull att äga, speciellt när man blir bedragen av den man älskar.
Jag tänker först, så hemskt att bli bedragen av den jag älskar och komma att få en-nära-döden upplevelse. Men genom dina reflektioner kunde jag kanske bli "rikare" i mitt inre om jag nu skulle bli bedragen en dag just genom att skulden är värdefull att ha.
Allt går över
som man inte dör av
även svek
men det tar tid.
Kvar
blir till sist bara
visssheten
att man bär bara
ansvaret för sina egna handlingar. I den insikten
finns en stor befrielse.
Skicka en kommentar