Jag kommer till en lada i kraftigt förfall. Taket saknar både plåt och spån och genom stora hål går det att se himlen. En lämnad och övergiven lada. Utlämnad till naturens krafter som inom några år kommer att ha besegrat all kvarvarande stabilitet i trästomme och plank. Förgängligheten är ofrånkomlig.
Lukten av murket trä ligger som en ridå runt ladan. En doft som nu på våren blandas med doften av den blöta jorden, fylld av mögelsporer efter en vinter under snön. Odörerna är depressiva och tunga.
Bredvid ladan - som typiskt nog står i en skogsdunge mitt på ett stort fält- står aspar och björkar. Vårsolen färgar stammarna ömsom ljust och ömsom mörkt samtidigt som en tillfällig aprilvind ruskar om grenverket. Jag uppfylls av starka förhoppningar och en framtidstro. Träden är levande och kommer inom snar framtid att frambringa de första gröna löven, små löften om en kommande sommar.
Det slår mig att också ladan – trots sitt erbarmliga tillstånd – är levande. I den finns också framtidstro och förutsättningar för nya generationer. Hur många larver, insekter och smådjur håller på att kläckas i det murkna träet? Och hur många växter, lavar och mikroorganismer, söker sig till ladans område för att leva på den energi som nedbrytningen frigör? Jag gissar att det är en betydande mängd.
Ingen kan med säkerhet säga var det ena börjar och var det andra slutar. Ingen kan med säkerhet säga var gränsen går mellan en förfallen lada och livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar