Olika samtal

Jag har lite svårt med JagsaHonsa-människor, de irriterar mig.
Dessa personer berättar gärna långa historier i dialogform. En händelse som i verkligheten tog 20 minuter tar 20 minuter att återberätta. Varenda ord i ett meningsutbyte måste återges i detalj och inget kan sammanfattas eller göras kortare. ”Och då sa jag att…….Och då säger hon……Men då sa jag lite syrligt att…. Och kan du förstå, då påstår hon att… ”
Så där håller det på tills historien är klar.

När jag möter dessa JagsaHonsa-människor har jag svårt att veta vilken roll jag ska inta. Ska jag bara stå tyst och lyssna på en dialog mellan två människor som spelas upp framför mig av en person, men där jag själv inte ingår? Eller ska jag med små inskjutande ord visa att jag följer med i händelseutvecklingen typ…”Jaså det sa hon.”….” Men så hemskt”…..”Verkligen?
En sak har jag dock lärt mig, det går inte att avbryta berättelsen. Har den en gång börjat, då är man fast. Man tvingas bli en ofrivillig och passiv lyssnare till en tvåmansteater utförd av en person.

Men det finns också människor som till skillnad från JagsaHonsa-människornas detaljerade berättelser, istället använder förkortningar och förenklingar. De berättar som om man redan visste vad det handlar om. De använder lösryckta meningar som tagits ur sitt sammanhang, och de tittar på en med ögon som säger att du vet väl vad jag menar. Ofta nämns personer bara med förnamn, som vi fortfarande bodde i en liten by där alla känner alla.
Jag brukar känna mig dum när jag tvingas fråga om och om igen för att få nån slags bild om vad samtalet handlar om.

En variant av denna grupp är humorister. De säger saker och påståenden som man först absolut inte förstår, och som gör att man blir konfunderad. Det kan vara anspelningar på saker som man pratat om tidigare eller händelser som kopplats ihop med mig som person utan att jag förstår vad som avses. Syftet är att få mig att känna mig dum och sedan förlöses det med att den skämtsamma kopplingen avslöjas. Jaså, var det så du menade, haha!

Egentligen gillar jag bäst att möta personer som bara finns just i det möte som pågår just nu. Som undviker att berätta alltför långa eller alltför korta historier och istället fokuserar på att vi tillsammans, just i detta möte, skapar en gemensam berättelse. En berättelse som aldrig tidigare funnits och där vi som två fristående personer sakta söker sig fram för att hitta gemensamma utgångspunkter eller beröringspunkter.

Ett sådant samtal inleds med tystnad och en avvaktande hållning. Och det känns i luften både möjligheterna till kontakt och risken att inte nå fram. Denna underbara skörhet är förutsättningen för det goda samtalet.