Ugglor vid Kvavaträskberget

En årlig god upprepning är ugglelyssningen invid Kvavaträskberget och vandringen till skogskojan Stallet. Två av oss från The Ryssbält tapes brukar slå följe med Dan. Dan är den mest trogne uppreparen av oss tre. Han besöker platsen ofta vid sina återkommande mopedutflykter.

Vi träffas alltid invid vägbommen där skogsbilvägen tar vid. Ibland är bommen öppen. Det bryr vi oss inte om, då vandringen till kojan är en viktig del av vår inre och yttre resa denna afton.

Torsdagskvällen är lugn och stilla. Himlen är halvmulen och molnen belyses av ett allt rödare sken från den nedåtgående solen.



Vi vandrar långsamt längs vägen. Då och då stannar vi till för att höra om någon uggla är spelsugen. Ofast blir det ett lyssnande till tystnaden, bruset av vårt blodomlopp och knorrande magar. Lyssnandet kräver särskild koncentration och stillhet för att möjligt uppfatta något svagt närvarande. Någon av oss tycker att det påminner om det starka fokus som krävs vid motorcykelkörning. Skrivaren kan jämföra koncentrationen med passagen av en brusande jokk som kräver 100% närvaro för att undvika ofrivilliga dopp.

Samtalet flyter lågmält längs under vandringen. Ett nyuppfört älgtorn väcker särskilt vår uppmärksamhet, som för oss ickejägare synes vara helt felplacerat. Vilka laddningar kan bara ett älgtorn väcka? Vi uppfattar platsernas och tingens ordning så lika och så olika.



Invid kojan finns ett årsgammalt hygge. Dan har lite svårt för förändringen och sörjer de gamla granarna. Vi övriga försöker se möjligheterna i den förändrade landskapsbilden.

På andra sidan hygget, intill Snårkölen hörs plötsligt ett hjärtkärrande skrik. Vad är det vi hör? Kvällen äger nog av sin magi och mystik, så skrivaren bestämmer att det är en rödräv i brunst.. Vi låter det vara så. Hur som helst blir ljudet mäktigt i allt det tysta.

Vår medresenär Dan upprörs ännu en gång. Låset med tillhörande nyckel i kojdörren är borta. Stöld eller reparation? Spekulationerna är många. Dan konstaterar betryckt att ”hålet gapar”.



Kojan, även kallad ”Stallet” är en skapad välgärning av godheten. Stallet uppfördes för ca 15 år sedan. Denna lilla timring har just varit ett stall, därav namnet. Godheten erbjuder ugglelyssnare och andra en fin plats för allahanda utflykter. Enkelt möblerad med sovbritsar och en liten kamin.



Dan tänder elden och matsäckarna plockas fram. Kvällen tätnar i takt med det fallande mörkret, tystnaden och lågmälda samtal. Samtal som prövar sig fram allt mellan Irakkriget, medias bruk och missbruk av sin makt och våra egna rädslor. Tre män kommer varandra nära i kojan. Det blir prestigelöst och vilsamt.

Plötsligt är det natt, uppbrott och återtåg. Natten är tyst. Vi räknar in stjärnbilder och satelliter medan vi mäter våra steg efter den lätt frusna vägen.

Ugglorna då? En stor misstänkt uggla skräms upp från en tall, innan vi hinner uppfatta desto mer. En pärluggla spelar på stort avstånd nästan ohörbart för våra öron. Ytterligare en mindre uggla flyger framför bilen på hemvägen.

Vi åkte ut för att lyssna på ugglor, men kanske var det mest för att lyssna till oss själva och till varandra. Detta gör varje ugglelyssning resan värd.