Regn

Det är slutet av augusti och jag sitter ensam i min stuga och lyssnar på regnet.

När regnet slår an mot plåttaket,uppstår rytmer som varierar både i styrka och i tempo, som en slags modern elektronisk musik. Det hörs att regnet från himlen gärna vill förena sig med jorden och kraften i den önskan är så stark, att vattnets trumvirvlar mot plåten blir som en del av en mäktig symfoni.

Det skapas alltid en spänning eller motsättning när himlen öppnar sig och kastar sitt vatten mot marken, och det här regnvädret är inte något undantag. Mötet mellan motsatserna uttrycks i åska och starka elektriska urladdningar. När regnet faller ackompanjerad av åskans muller, får jag ofta en känsla av att vara i kontakt med något magiskt och stort, större än vad jag kan omfatta med mitt mänskliga förnuft. Som om Moder jord och Herren i himmelen njuter tillsammans i en blöt omfamning, då det är bäst att vi dödliga håller oss undan.

Men regnet som faller på plåttaket gör mig förvånansvärt trygg och behaglig till mods. Jag fylls av en stark tillfredställelse över att vara skyddad utan risk att bli offer för vädrets makter. Särskilt nu när den hårda åskskuren avtar i styrka och övergår i ett stilla, porlande sensommarregn.

Ett stilla regn har en lugnande inverkan på oss människor. Vi ser hur naturen tar emot det med öppna armar. Lövverken öppnar sig och bladen blottar sig oblygt för att tillfredställa sin osläckbara törst.Det slår mig att det måste vara en av människans tidigaste upplevelser av trygghet, att sitta så här i skydd för regnet under ett tak, eller som det var i tidernas begynnelse, i en grotta. Denna upplevelse av välbehag, att vara skyddad från Herrens oberäkneliga nederbörd, stormar och blixtnedslag, fyller mig med en harmoni som jag förstår är en ursprunglig arkaisk känsla, som förts vidare mellan generationerna alltsedan Adam och Eva blev utkastade, nakna och oskyddade, ur Paradiset.

Regnet varierar i styrka. Ibland kraftigt regn då vinden hjälper till att kasta vattnet mot huset och piskar panelen och fönsterrutorna, som om det vore en vårstädning utförd av en finsk städerska. Det smattrar högt och intensiteten pulserar och följer vindbyarnas kastande fram och tillbaka. Till slut verkar det som om regnet äntligen tar reson och börjar en nedtrappning som snart blir ett sakta upphörande, tills musiken försvinner i ett långsamt fade out.

När regnet tar paus hörs endast vattendropparnas oregelbundna smatter mot fönsterblecken. Denna bleckkonsert är väldigt orytmisk och inte alls lika njutbar som den konsert som regnet nyss hållit. Det gör mig snarare irriterad än tillfredställd och rätt snart börjar jag längta efter att regnet skall vända åter, bara för att få slut på detta kaotiska droppande. Ett strilande regn har i varje fall taktkänsla!

Jag tittar ut genom fönstret som vetter mot söder och ser ut över havet. Under regnets uppehåll blir dess yta blank och stilla. Solen tränger delvis igenom molnen och färgar havet i omväxlande turkosa och blåa sjok som vandrar över ytan och plötsligt byter plats, en ständig rörelse som ögat har svårt att fånga. En stillbildskamera hade klarat det bättre.

Men förhoppningen om ett fortsatt uppklarnande grusas snart av en ny, kraftig skur som igen river sönder vattenytan och skapar ett grått moln som i vagabonderande kastbyar rusar fram och tillbaka över havet. Strax får dessa synintryck från regnets härjande över havet sin egen tonsättning, när ljudet från takplåten återigen stegras och strax övergår till ett kraftigt dån, som är starkt överröstande.

Och så där håller det på, fram och tillbaka hela dagen och hela kvällen. Men jag känner mig trygg och behaglig till mods när jag klättrar upp på stegen till sovloftet och kryper ner i sängen. Genom att sova nära taket på ett loft, får alla upplevelser av ett regnväder en högre intensitet.

När jag ligger där i halvslummern reflekterar jag över att den trygghet som ett tätt tak innebär lätt kan raseras om det mot all förmodan, blir ett läckage.
O hemska tanke, risken för vattenskada är något som kan förstöra nattron för de flesta av oss! Vatten kan krypa in på det mest konstiga ställen och det är verkligen svårt att lokalisera var vattnet tränger in när det en gång börjat läcka.

Men tack och lov för min stuga. Den har jag byggt själv och taket är helt säkert, byggt efter konstens alla regler.

Jag somnar ovaggad men kanske invaggad i egen falsk trygghet.