Att åka på konferens

Om man är tjänsteman får man ibland åka på konferens. Jag tycker det är roligt förutsatt att det bara är två dagar dvs med en övernattning. Konferenser som träcker sig över flera dagar brukar jag undvika, eftersom jag som de flesta män lider av svår hemlängtan. Som tur är de flesta konferenser tvådagars.

Det finns vissa saker som är viktiga när man är på konferens. När det gäller kläder är det kavaj som gäller för en man, det är självklart. Då man anländer har man kavaj, rätt snygg skjorta och kanske jeans för att visa att man egentligen inte bryr sig. Till middagen första kvällen byter man om till mörka byxor med bättre kvalité och skjorta och slips. Men slips bara om det är absolut nödvändigt, det beror på vad det handlar om. En vanlig konferens för socialarbetare som jag brukar bevista, då undviker man slips. Men det finns män som fortfarande kan komma i en randig lufsig tröja till middagen. Amatörer!

Dag två är det ok att vara lite ledigare klädd. Kavajen kan få hänga och man tar skjorta och tröja. Det beror på att man lärt känna varann litegrann kvällen innan, druckit sig halvt berusad och därför kan man dag 2, hemresedagen, visa lite mer av sitt rätta jag. Även kvinnor brukar var mer vardagsklädda andra dagen. Det som är absolut förbjudet är att ha samma kläder andra dagen som första dagen. Ett rent etikettsbrott.

Att checka in till hotellet är rätt häftigt. Det är så välstädat, nybäddat och fullt av nya vita handdukar att helhetsintrycket blir att jag är första gästen överhuvudtaget. Det hjälper en att förtränga att det bott tusentals äckliga karlar just i detta rum och att det spridit sina odörer och smutsiga kalsonger. För att inte tala om kroppsvätskor. Förutsättningen är att alla spår är utplånade och hemska tanke vore om några hårstrån skulle ligga i handfatet. Men visst har man märkt att avloppet har svårt att ta undan vattnet...

Om man är kommunalt anställd så är det dubbelrum som gäller och man måste bo med en annan man. Det är alltid jobbigt eftersom det ofta handlar om en dubbelsäng som inte går att dela. Att sova i en dubbelsäng med en annan karl det är en av konferensens svåra prövningar. Jag brukar snabbt kolla om det är två sängar och föreslå att vi drar isär sängarna och ställer byrån däremellan. Efter en sådan ommöblering är det lugnt. Men om det inte går att dela sängarna föreslår jag istället att vi går på systemet och köper några öl. Precis som med bastubad tillsammans med andra nakna män, hjälper det med alkohol, ett perfekt lösningsmedel mot bögnojan. Efter en par öl är problemen som bortblåsta, konstigt nog.

Alla konferenser lägger in ett par timmar mellan sista arbetspasset och midddagen så att alla hinner på systemet och vi karlar hinner sitta i bastun och dricka ölen och lugna ner våra nerver inför underhållningen efter middagen. Det finns alltid risk att det blir dans. Och hur ska det gå när man jobbar på en kvinnoarbetsplats där det är en karl på 20 kvinnor? Dansen får liksom en annan innebörd än vanligt, det finns inte längre något som kallas den fria viljan. Lyckan är stor om det visar sig vara tävlingar istället, att alla delas in i olika lag som får tävla emot varandra i frågesport. Sådan konferenser är bra. Lika bra som när det bara är middag och sen dör allt ut så att man får gå och lägga sig istället.

Gå på rummet och se en film och sedan somna tidigt. Det hade varit perfekt om man nu hade ett enkelrum. Nu när man delar rum får man istället sitta och prata och fortsätta dricka öl långt efter tolv, så att man får springa på toa flera gånger på natten och sen stukar man stortån i tröskeln bara för man av hänsyn låter lampan vara släckt.

Själva konferens innehåller för det mest ingenting intressant. Allt har man hört förut och ingenting är nytt. Konferenser är till för professionella föredragshållare och experter som har skrivit något om något som är modernt. Dessa resande i konferenssverige lever på hotellrum större delen av året. Mycket av deras gamla hårstrån är orsaken till att vattnet rinner undan så sakta i handfaten.

Hemresan är skön, äntligen är man på väg hem igen. Men hemresan kan också vara jobbig. Om man åker buss eller flyg då måste man sitta med någon annan i sällskapet. Det gäller då att undvika att hamna tillsammans med någon pratglad, en s.k relater, som känner separationsångest så fort dom inte vår veckla ut en lång berättelse om vad som hände dem förra året när de krockade och skärmen på bilen blev intryckt och försäkringsbolagen vägrade betala ut ersättning. Dessa människor verkar uppfatta tystnad som ett hot mot deras existens.
Jag brukar göra klart att jag är totalt uttröttad och måste sova större delen av hemvägen och sedan drar jag kavajen över ansiktet, sätter ploppar i öronen och blundar mig ända hem till Luleå.

Under kavajen dagdrömmer jag om allt möjligt. Jag ältar olika saker som jag själv sagt på middagen till de andra och lyssnar på det igen om det lät tokigt. Som vanligt har jag sagt mycket dumt. Mycket kommer jag att få äta upp på jobbet imorgon.