Kontraster

När jag åkte med bussen hem igår så satt jag på platsen bakom chauffören. Framför mig fanns en stor reklam skylt från Läkar missionen med den här bilden.

Det här är Zegnech Addisu och hennes elvaåriga kompis Aster Godebo som stiger upp klockan fyra varje morgon för att gå den femton kilometer långa och branta vägen uppför berget till skogarna som växer där. Flickorna samlar stora knippen med ris och torra kvistar som de sedan bär ner till staden på sina ryggar.

Zegenechs börda väger 46 kilo och det är fem kilo mer än hennes egen vikt.

Den regelbundna påfrestningen gör att flickorna kan få både kroppar och liv förstörda. Det är stor risk att de inte kommer att kunna föda barn.

Bakom mig i bussen satt två unga kvinnor och pratade med varandra. Den ena kvinnan berättade om hur mycket hon tränade på Stil, sedan hon köpt träningskort. Hon tränade varje kväll från måndag till torsdag, med bodybalance, poweryoga, styrketräning och aerobic. Det var hennes huvudsysselsättning på fritiden och hon medgav att hennes man var lite iritterad över att hon var borta så mycket, eftersom de hade småbarn.

Jag vet inte vad jag kände där i bussen, kanske en slags förvirring.Det blev en sån stor kontrast mellan bilden framför mig och samtalet som pågick bakom mig, att det svindlade. Det hade varit så lätt att döma kvinnorna bakom mig, som offer för det moderna samhället, och den otroligt stora skillnaden mellan fattiga och rika. Jag vill inte göra det. I Sverige måste vi träna i konstlade träningslokaler för annars överlever vi inte.

Men flickorna i Etiopien skulle inte behöva bära dessa tunga bördor.Man kan skänka pengar till Läkarmissionen. De ser till att flickorna får gå i skola istället.

Andra bloggar om: Läkarmissionen, Etiopien, Stil