Ryssbält

Förmiddagen är den som inbjuder oss
att värna om alla möjligheter till
fortsatt dagdrömmeri.

Och ingen sida av oss själva är oväsentlig.

Inomhuslig koncentration med det som skriver i oss,
det som läser i oss, det som spelar i oss.

Utomhuslig koncentration där kroppens relation
till elementen fortsätter att överraska oss.
Luftbubblornas amöbaliv. Rörelsernas kamp
och förbipasserades förmåga till jämförelser.

Så nära varandra vi befinner oss
när vi öppnar kanalerna.

Den svarta kattens ankomst, orörlig och koncentrerad
med dödens lek i blick.
Den går vidare från ingenstans till ingenstans
och vi sitter kvar med den svarta fläcken i behåll.

Nu är det inte många ord i görningen.
En mörkertomhet vilar och då kan det plötsligt
infinna sig en längtan och den måste lära sig
att hantera mörkret med samma försiktighet
som när jag går ut i vattnet och bevakar vågornas
ansats innan jag fyller hinken med vatten.

Pessoa! Vår vän med många tillstånd.
Hans nakna uppgivenhet gör oss mindre oroliga
än vad vi borde vara.
Heteronymen Soares skriver i Orons bok:
"Hela mitt väsen är en vag längtan, men varken efter det
förflutna eller efter framtiden: jag är en längtan efter det
namnlösa, utsträckta och outgrundliga nuet".