Under sommaren gjorde jag ett kort besök i Långsele. Min barndoms bilder och tankar kring denna plats demaskerades. Tiden passerar revy och platsernas mening med den.
Minns min barndoms återkommande tågresor längs med norra stambanan mot sommarstugan i Lappland. Minns järnvägsknutar jag passerade med sina stolta stationsbyggnader. Minns Ånge, Vännäs, Jörn och Långsele.
För barnet stod platserna för något stort och ljuspunkter i natten mellan all skog som passerades. Minns särskilt Långsele och den långsamma färden på järnvägsbron över Ångermanälven.
Minns platserna som kanske bara fanns i min föreställning med barnets blick och tankar.
På 1960 och 1970-talet var norra stambanan fortfarande en viktig blodåder i det då växande folkhemmet med sina järnvägsförgreningar ännu längre inåt landet.
Idag är flera av dessa västliga tvärbanor ett minne blott. Kanske norra stambanan också blir ett imperfektum med tiden. Den nya Botniabanan kommer att gå österöver och vilka järnvägsresenärer vill då passera Långsele?
Långsele ger ett trött intryck den sommardag jag passerar. Samhällets enda (?) restaurang serverar pannbiff för den som inte vill ha pizza. Man kan inte säga att Långsele verkar levande, men kanske finns här ett liv efter det sista persontåget har lämnat stationen. Invandrarna som driver restaurangen ler entusiastiskt mot besökarna och den asylsökande flyktingen från ett avlägset land spelar på sitt dragspel för den som vill höra.
Det fanns en jordbruksepok och en järnvägsepok. Kanske är det de nya svenskarna som ger Långsele hoppet om en framtid….
1 kommentar:
Är det inte dags att lägga ner skiten..Allstå Långsele.
Skicka en kommentar