Den svarta och vita springaren

Brist, brist, brist.
Allt jag försakar.
Det jag inte fokuserar.
Leve mitt bristerkännande!

I livets tjänst,
men låt mig inte luras in
i melankolins vrå.
Jag skulle kunna citera,

många sköra ögonblick,
men jag har påbörjat
återkomsten:

Ett behov som alla
behöver öppna
munnarna

Jag vill därför fortsätta
leva/leta
min lämplighet.

Jag vill hitta mitt
djärvaste beslut.

Den nya blicken ska testa
min avståndsbedömning.

Tänk om jag vore en springare,
aldrig längre bort än tre steg.
Det relativa omfånget.

Andra bloggar om: poesi