Natten är svart och jag är mörkrädd. Men bara när jag är ensam i stugan på hösten då ingen annan finns där. När jag är tillsammans med en kamrat känner jag ingen rädsla.
Det borde därför heta ensamrädsla; rädsla för att vara ensam när det är mörkt. Jag får vara glad att jag inte är ensamrädd mitt på dagen när det är ljust. Då hade grundvalen för hela min existens rubbats, eftersom jag är en ensam människa.
Det finns inget i mörkret som jag är rädd för. Jag är väl medveten, rent intellektuellt, att det inte finns något som är farligt där. Men mitt känsloliv har en annan uppfattning. Så fort mörkret smyger på, kommer obehaget krypande och intar min oskyddade inre boning.
Men jag ger inte upp och åker hem. Eftersom att jag vet att rädslan är obefogad låter jag mig själv vara rädd och njuter ändå av ensamheten. Kan man njuta och vara rädd samtidigt? Tydligen.
Sara Lidman skriver i sin underbara bok ”Bära mistel”:
”Han såg rakt på henne och skrämde henne så som man förfäras av sin spegelbild när man möter den oavsiktligt och den visar ett av de ansikten, man icke vill veta att man har. Hon hatade honom därför att han kom henne att frukta sig själv.”
Är det därför jag är rädd, tänker jag. Att mörkret är en spegelbild av något hos mig själv - ett av mina ansikten - som jag icke vill veta av. Mitt eget mörker finns därute, och jag klarar inte av det när jag är ensam.
På samma sätt är rasism, hat, mobbing, kritik, gnäll, överdrivna krav; en spegelbild av våra ansikten som vi själva inte vill se. Vi hatar dem som får oss att frukta oss själva.
4 kommentarer:
Jag tror att det där med mörkrädsla börjar i tidig barndom från någon vuxen eller äldre syskon som omedvetet för över den till barnet. Ibland medvetet för att skrämmas. De har burit med sig rädslan från sin barndom. De som inte är mörkrädda som vuxna har inte blivit utsatt för skrämsel eller mött vuxna med egen mörkrädsla. Det är att gå den enkla vägen.
Det är svårt att tänka sig att nån kommit undan föräldrar eller syskon som velat skrämmas. När jag var barn ansågs det roligt att skrämma barn, det var mångas favoritsyssla. Men jag vet inte, jag tror också att det kan vara en form av samma rädslor som ligger bakom fobier. Typ att var rädd för spindlar och ormar.
En gång i tiden var det viktigt att vara rädd för mörkret, för där fanns rovdjuren...
Jag tror mer på det där sista i det du säger här. Det var viktigt en gång i tiden att vara rädd. Instinkten är ju till för att skydda oss.
matilda: Precis. Men det är ju bra för dom som redan förlorat sina instinkter, dom behöver ju inte vara rädd längre.....
Skicka en kommentar