Försommar

Det är försommar. Ett härligt ord, fylld av associationer; gula maskrosängar, studentvita klänningar, ljumma kvällar och ljus dygnet runt. Ingen vill gå och lägga sig i tid, inte ens jag. Om det redan är så här härligt, hur kommer då inte sommaren att bli?

Försommar, sommar och högsommar. Det som är skirt och ytligt skall fördjupas; färgerna bli allt mer mättade, växterna allt grövre och frodigare, fåglarna kläckas och bli flygga. Allt utvecklas under en kort period, når sin höjdpunkt för att sedan vända och gå åt andra hållet.

Men det finns inga tydliga gränser eller övergångar mellan det ena eller det andra. När är försommaren över och när har sommaren tagit vid? Plötsligt befinner man sig i nästa period utan att man riktigt märkte hur det gick till.

Precis som med mitt eget liv.
Försommaren; Jag träffar min sambo, vi bildar bo med lånade möbler, skaffar barn och ser till att dom växer upp, lär sig skriva och räkna. Ljuset lyser även på natten.
Sommaren; En går på mellanstadiet, en på högstadiet och den tredje börjar gymnasiet. Vår familj lever stabilt omgärdad av hus, stuga, båt och vänkrets. Dagarna blir allt kortare.
Högsommaren; Barnen är flygga och börjar flytta hemifrån. De skaffar boställen, partners och inleder egna årstider. Mörkret faller allt tidigare på kvällarna.

Och när gick den ena perioden över i nästa? Varför la jag inte märke till övergångarna så att jag fått sörja dem på ett naturligt sätt. Tänk om alla livets olika årstider ackumulerat en stor sorg som är obearbetad, och som inom en snar framtid aktualiseras och pockar på uppmärksamhet; vad blev det av mitt liv? och var tog allt vägen?



Under tiden, i avvaktan på den stora sorgen försöker vi göra om i trädgården. Bygga en ny altan, göra en ny gång till förrådet och lägga plattor, såga ner häggen och plantera fyra meter häck. Det känns nytt och fint, nästan som början på en ny epok.

Kanske man kunde ställa sig helt utanför alla dessa indelningar av tiden i olika perioder och epoker. Ingenting har en början och ingenting har ett absolut slut.

Allt är ett flöde, tänker jag samtidigt som min sambo vattnar den nya häcken och sprutar vatten med slangen. Men plötsligt skruvar hon åt kranen och vattnet stängs av. En sista droppe lämnar munstycket, ramlar till marken och sugs sakta in i jorden.
Dit ska vi alla en gång, tänker jag. Hoppas ändå att det dröjer..