Korta och långa resor

Idag ringde Roger och frågade om jag ville ta en tur med motorcykeln. Bara åka ett par timmar i det fina vädret. ”Jo”, svarade jag tveksamt, ”men jag kanske borde göra något vettigt istället, har så mycket att göra”. Jag brukar ofta svara så när jag får plötsliga förslag, som om jag är rädd att förlora något viktigt om jag säger ja direkt. Och det är nog så att jag gärna vill styra över min egen tid, låta dagen själv bestämma vad jag ska göra, och därför blir förslag från kompisar att göra något oplanerat ett störande inslag. Men det är en dum vana och jag missar nog mycket genom att ständigt dra mig undan andras goda idéer.

Men Roger, han säger man inte nej till. ”Hörrudu” sa han bestämt, ”det är lördag och du kan lägga alla måsten åt sidan. Det är bara att du hänger på! ”.

Och nu är jag glad att jag följde med. Vi körde till Råneå, men tog vägen över Sundom, den är krokig och en fin motorcykelväg. Vi körde till Kängsö båthamn och där rökte Roger en cigarett. Det är en väldigt fin hamn med sjöbodar som man kan hyra bredvid campingen.

Sedan fortsatte vi vägen mot Niemisel upp efter Råne älvdal. Där har Roger en släkting där vi stannade och drack en kopp kaffe. Hon hade bakat bullar som var väldigt goda. Vi pratade en stund och det var hett mot husväggen eftersom de saknade markis och jag var tvungen att sätta mig i skuggan bakom en spaljé. Att sitta i svarta motorcykelbyxor en het sommardag är inte det lämpligaste om man har anlag för svamp i ljumsken. Roger sa att han aldrig brukar ha kalsonger och jag tyckte att det lät intressant. Kanske kalsonger egentligen är helt onödiga.

Vägen mot Niemisel är så vacker med älven, åkrarna och så gårdarna. Det är första gången jag åker den vägen trots att jag bott i Luleå i 20 år. Det är typiskt att man kanske vet mer om olika sevärdheter långt söderut medan de man har på nära håll åker man förbi. Det är som om allt blir bättre ju längre bort det befinner sig. Det är nog samma fenomen som att experter blir klokare och mer intelligentare ju minde man känner till om dom. Så fort man lär känna en beundrad person på nära håll krackelerar gärna hinnan av upphöjdhet.

Pessoa säger att man ska leva i monotoni, i ett mycket begränsat geografiskt område, med vardagliga sysslor som man ständigt upprepar. På så sätt blir små, obetydliga saker något som man uppmärksammar och som ger stora upplevelser. Har man aldrig varit längre än till Råneå och för första gången kommer till Niemisel, så blir man helt betagen av områdets skönhet. Det blir stort och besynnerligt, ett landskap som man aldrig tidigare sett.

Det är därför att de som reser utomlands, hela tiden måste resa längre och längre bort, för att uppleva något. Numera räcker det inte att resa till Medelhavet, det har man redan sett. Thailand däremot, det är på andra sidan jorden, det är stort och besynnerligt, ett landskap som man aldrig tidigare sett.

Men efter ett par Thailandsresor kanske man måste åka ännu längre bort för att uppleva något. Då vore det kanske inte så dumt att ta en charterresa jorden runt och till slut landa på Kallax, ta turistbuss och åka till Niemisel och övernatta på vandrarhemmet. Niemisel kommer då att vara stort och besynnerligt, ett landskap man tidigare har sett, men glömt bort.

Roger och jag gjorde sista stoppet strax utanför Boden. Han berättade att han en gång hade en flickvän i Åskogen. Men han fick mest hjälpa till i jordbruket och det var inte det han var ute efter. Hon hade en yngre syster som blev otroligt vacker som vuxen. Hon bor numera i New York. Den vackra systern alltså.

Kanske var hon så vacker att hon var tvungen att lämna Åskogen och flytta långt bort. För visst är det så med människor också, att de ser bättre ut på långt håll?