På tal om grönska

Jag hade gärna låtit tiden stanna upp i detta ögonblick. Försommarens skira grönska är så behaglig och lugnande till skillnad mot högsommarens mättade grönska, så tung och påträngande.
Ungefär som att vara behagligt mätt efter en god middag med röding och kokt potatis, jämfört med känslan efter en paltmiddag, med stekt fläsk och smör, och där man trots att man redan var mätt, la upp två paltar till bara för att det var så jävla gott.
Mättnaden efter en sådan paltmiddag är högsommargrönskan.

Jag vet att många inte håller med mig. Men varför ska man hålla med varandra? Är det inte mer intressant med olika åsikter än konsensus?

Ibland brukar jag lyssna på politiska diskussioner.
Att tycka olika är själva meningen. Men man ska helst inte ha samma bokstav om man tycker olika. V ska tycka lika som V och S ska tycka lika som S. Fp och Kd ska tycka nästan lika men inte helt lika. C ska vara mer mättat gröna än miljöpartiet, mer åt högsommarhållet.

I förra årets valrörelse ändrade plötsligt M spelreglerna. M började helt enkelt att tycka lika som S, fast saker som S tyckt tidigare. ”Vi måste tänka på era väljare också” sa M och blev ett arbetarparti som värnade LO och löntagarna. ”Arbete åt alla” hette det men nu från höger och inte från vänster.

M har förstått att om två personer tycker olika, den ene har ståndpunkten A och den andre ståndpunkten B, då går det egentligen inte att få någon verklig förändring eftersom A och B är bara två sidor av samma mynt. Och någon större skillnad mellan S och M har det aldrig varit, trots att de alltid tyckt olika i alla frågor. Det är först när man för in alternativ C som det blir en verklig förändring.

Numera tycker M samma som S tyckte förut.
Alternativ C. Smart.