Doors, Lundell och 60-talet

Det är 1969.
Jag sitter hemma hos Kenneth och vi lyssnar på Doors. Vi är båda inne i den psykedeliska stämningen, röker cigaretter och dricker mellanöl. Hans pappa är alkoholist och kommer in i rummet och tigger en öl. Kenneth säger att ”ok, du får en öl om du slår en kullerbytta på golvet”. Pappan försöker göra det, men klarar det inte riktigt utan faller klumpigt på golvet. Kenneth skrattar och ger honom ändå en öl, och ber honom att försvinna.

Under tiden sjunger Jim Morrison ”Break on through to the other side”. Doors depressiva stämning lägger sig tillsammans med cigarettröken som en ridå över rummet. Vi sitter på golvet och mellan oss ligger porrtidningar. Kenneth är välförsedd och har nästan en full garderob med denna tonårslitteratur, vilket gör honom omåttligt populär i kamratkretsen.
Vi fyllnar till och det går mot kväll och vi har inget mål med vad vi gör.

Kenneth och jag hade hållit ihop sedan första klass. Men det var stor skillnad mellan våra föräldrar. Kenneth var den som styrde hemma och hans föräldrar hade ingenting att säga till om. Tvärtemot vad som är normalt fick föräldrarna be sonen om lov att göra saker och ting. Inte gjorde det saken bättre att alkoholismen fick allt starkare fäste hos pappan. Kenneth föraktade hans svaghet och skrek åt honom, förnedrade honom.

Som 14-åring förstod jag inte det jag såg. Jag skrattade tillsammans med min kompis och tyckte att det var bra att ha ett ställe där vi kunde dricka öl. Jag hade inget medlidande med Kenneth och hans pappa, kanske för att jag hade nog med mig själv och min egen utveckling. Nu så här långt efteråt känns det fruktansvärt.

Självklart fick Kenneth det svårt, vi tappade kontakten och jag vet att han blev alkoholiserad som sin far. Han dog i en alkoholrelaterad olycka innan han fyllt 30. Han blev ungefär lika gammal som Jim Morrison.

Fortfarande har jag svårt att lyssna på Doors. Deras musik är för evigt sammankopplad med besöken hemma hos Kenneth, den depressiva och tragiska stämningen i hemmet och mina egna känslor av missmod mitt i tonårsperioden.

Jag får lite av samma känsla när jag på midsommarafton lyssnar på Ulf Lundells sommarprogram, där han verkligen gör skäl för namnet nostalgiker. Hela hans program cirklar kring 1967, det år som var höjdpunkten inte bara på hans liv utan på hela sextiotalets omvälvande revolution. Han verkar tycka att det mesta har gått utför sedan dess.

Jag tänker på Jan Stenmark som skriver följande till en interiör från ett vardagsrum på 60-talet, med Beatles i tv-rutan; ” Vad är det egentligen för liv man lever när 1967 känns mindre avlägset idag än det gjorde – 69 ?