Ibland blir jag ödmjukare än annars, inser att min levnadsbana är kort, mina avtryck snart glömda och att jag ska återgå till mull.
Lillgaikas övre del är fylld av gammal skog. Hit dit skogsmaskinernas sågklingor inte har nått. Kungen av de gamla står strax nedan toppen. Om tallar kunde tala så skulle denna vitt förgrenade fura ha mycket att förmedla där den står och blickar ut över sjön Uddjaure och fjällen i nordväst.
Nu är den tyst. Just det kanske är dess styrka. Den äger visdom nog med sitt vara prövad av ett hårt klimat och en obändig livskraft. Den låter sig inte omfamnas. Jag får lite på avstånd söka bli en del av den. Dess storhet kan jag aldrig omfatta, men trygg och upplyft blir jag i dess närvaro.
2 kommentarer:
Man känner stor vördnad för träd som i århundrande klarat av höstars hårda stormar.Naturguden har haft stort förbarmande.
Trädet kan lära oss mycket om stillheten och lugnet...även när det blåser
Skicka en kommentar