En konstnär tar ett träd, en svensk asp och sågar det i bitar. Bitarna sätter han sedan ihop med genomgående bultar, i samma ordning som trädet en gång var. Han börjar med roten som är uppgrävd i sin helhet och fortsätter med stammen, ut i de minsta grenarna. När trädet är uppdelat och sammanfogat med bultarna, viker han ihop hela trädet till ett runt nystan. Det hopvikta trädet får en form som påminner om en mussla.
Under trädet finns en vagn med två hjul, som gör att trädet kan transporteras iväg till ett annat ställe. Där kan det stympade trädet vikas ut i sin helhet, och återskapas. Precis som en gång Frankenstein återskapades av hopfogade människodelar.
Konstverket är helt enormt och finns att beskåda i Museiparken, utförd av Emiel Van Straalen från Nederländerna, och är ett verk som ingår i den pågående Luleå sommarbiennal.
För mig symboliserar konstnärens åverkan på denna asp, vår moderna civilisations innersta kärna. En ständig önskan att omvandla naturen och återskapa den i nya former. Och i och med denna dekonstruktion förvandlas naturen - här i form av ett levande träd med förmåga att växa - till ett dött objekt, som bara kan utvecklas genom nya tekniska lösningar.
Jag har i ett tidigare inslag skrivit om ingenjörernas framfart på jorden; utvecklandet av enorma tekniska konstruktioner som förändrar naturliga system och till slut skapar oförutsedda naturkatastrofer. I flera kommentarer uttrycktes ilska över detta angrepp på en yrkesgrupp, och man påstod att ingenjörerna vara helt oskyldiga. Istället ansågs politiker och ekonomer vara de skyldiga. Eller så jag, som paddlar en kajak av miljöovänlig plast.
Låt mig klargöra, alla är vi skyldiga!
Vi är skyldiga på grund av att vi lever.
Varje dag som vi äter, vare sig det är djur eller grönsak, så lever vi på naturens bekostnad. Och om jag bor i ett hus, har en gång den naturliga marken skövlats och grävts bort för att ge plats för betong och träkonstruktioner. Så är det och det kallas med ett gammalt ord för arvssynden; ingen kan, och har någonsin kunnat, leva oskyldig.
Det är när man tror att man är oskyldig, som det kan bli farligt.
Det är bara om man kan känna skuld över vad vi gör som vi kan besinna oss. Var går den slutliga gränsen för vår vilja att dela upp tillvaron i smådelar, och sedan sätta ihop den igen med hjälp av skruvar, bultar, brickor och muttrar?
Gränsen finns där. Kanske där konstruktionerna skapar mer död och förtvivlan, än den lycka den förväntades skapa.
Och den hopvikta aspen kommer aldrig mera att leva.
Trots att den med god ingenjörskonst, kan vikas ut och se ut som den vore hel igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar