Att lära sig ro, och ilskan tornar upp sig..

Det är rätt svårt att lära sig ro en båt. Man sitter och tittar bakåt medans båten går framåt. En omvänd hållning som ställer höga krav på roddarens rumsuppfattning. Om man tar ett vanligt årtag så lutar man sig framåt, vilket är bakåt i båten, lägger ner årbladen i vattnet och drar sedan årorna emot sig vilket innebär att båten förflyttas framåt i vattnet. Om man istället vill backa båten så gör man samma procedur, fast tvärtom.

Om man kan ro så är det självklart. Men om man är 10 år, som jag var när min fyra år äldre bror skulle lära mig ro, så är det inte lika lätt.

Min bror hade redan som 14 åring storlek XXL och ett humör hett som en kamin från Sahara. Humöret har han ärvt från min pappas sida; att brusa upp hastigt är nedärvt i generationer, ja, ända sedan bockarna Bruses tid.

Jag fick följa min bror ut och lägga nät, eftersom han behövde någon som skulle ro. Båten var av trä, en fin jolle som han fått av morfar. Bror var mycket noga och rädd om båten.

Min uppgift var som sagt att ro båten medan han stod i aktern med näten. Jag skulle hålla båten mot vinden och samtidigt försöka förmå båten att förflytta sig efter en tänkt linje, där nätet skulle ligga. Det var bara det att den tänkta linjen fanns bara i min brors huvud, inte i mitt.

När så utläggningen av näten inleddes, särskilt när det blåste en aning, började båten att falla ur den tänkta linjen (tänkt bara av min bror) och automatiskt hände det som inte fick hända; näten sträcktes och maskor riskerade att brista.

Hela företaget var dömt att misslyckas. Brorsan började ropa förhållningsorders i en allt tätare följd; ”Håll upp mot vind!”, ”Backa, backa…..NU!”, ”Vänd upp aktern, NEJ, åt andra hållet”, ”Ro med vänster åra!”, ”Men ta i då” skrek han allt mer besinningslöst. I min 10-åriga hjärna blev alla dessa råd ett enda virrvarr. Till slut visste jag inte vad som var höger eller vänster, eller vad som var fram eller back och min förmåga att koordinera åror, vind och nät blev helt tillintetgjord. Trots att jag försökte mitt bästa uppstod en stark inre känsla av panik, och en allt större rädsla för vad min bror skulle ta sig till.

För värre kunde det bli. Ibland försvann all behärskning och han började bokstavera orden som skulle få mig på rätt köl; B-A-C-K kunde han skrika över havet så att sjöfåglarna blev skrämda och flög iväg mot horisonten. Vid ett tillfälle blev han så arg att han kastade sig över mig, jag föll baklänges i båten och han grep tag i bägge årorna och tog i allt vad han kunde…och årorna bågnade tills plötsligt en åra knäcktes och gick av!

Den gången var jag glad att det var åran som knäcktes och inte jag. På hemvägen ångrade sig min bror gruvligt, över sina utbrott och bad om ursäkt på sitt vis. Han berömde mig lugnt och behagligt: ” Det går bättre och bättre för dig lillebror, du börjar lära dig ro nu” sa han.
”Bara du skulle komma ihåg att hålla upp båten emot vinden...”